1.Florian Knauer har, ur ett tyskt perspektiv, noterat att fenomen som betecknas som ”socialt adekvata” befinner sig i en process av ”förrättsligande” (”Verrechtlichung”), där något som tidigare inte har uppmärksammats straffrättsligt förs in i det rättsliga systemet. Ett exempel på detta fenomen är enligt Knauer just omskärelse av pojkar av religiösa skäl: en praktik som under lång tid har undandragit sig de rättsvårdande myndigheternas uppmärksamhet, men som vid ett visst tillfälle har gett upphov till en straffrättslig ansvarsfråga. Enligt Knauer används ”social adekvans” som utväg för att inte döma till ansvar i ”nya” falltyper där det råder en normkonflikt mellan lagföring och ett annat intresse (som utövandet av en ritual av religiös betydelse). Sedan falltypen har uppmärksammats i doktrinen finns enligt Knauer en tendens att hänföra ansvarsfriheten till en annan, mer preciserad rättsfigur (exempelvis en viss variant av läran om ”objektive Zurechnung”). Det förekommer också att lagstiftaren träder in. Social adekvans är därför att betrakta som en mellanstation (”Zwischenlager”) i ett visst fenomens straffrättsdogmatiska utveckling; från att ha ignorerats av domstolarna betraktas det under en period som ”social adekvat”, för att sedan klassificeras inom ramen för det straffrättsliga systemet. Det ovan nämnda NJA 1997 s. 636 skulle kunna användas som exempel på det sagda ur ett svenskt perspektiv. Domstolen ställdes inför en intressekollision som den svenska straffrätten var dåligt rustad att möta och hänvisningen till ”social adekvans” utgjorde en väg ut ur ett juridiskt dilemma. Inom några år kom lagstiftning som reglerar praktiken med omskärelse av pojkar och det finns möjlighet att grunda ansvarsfriheten i denna.s. 415
2.Begreppet social adekvans tycks sammanfattningsvis användas när rättstillämparen i ett visst fall ser ett behov av att komma fram till slutsatsen att en gärning i tillåten, men i brist på argument för denna nöjer sig med en hänvisning till slutsatsen som sådan. Det är då inte fråga om att tillämpning av en ”undantagsregel om social adekvans” gör en gärning tillåten, utan om att en viss oskriven undantagsregel visar att en gärning är socialt adekvat — eller, med andra ord, tillåten.s. 416