1.I den tyska doktrinen har vissa författare, i opposition till exempelvis Roxin, hävdat att begreppet social adekvans skulle kunna utvecklas till en dogmatisk kategori med vars hjälp det vore möjligt att skilja straffvärda ageranden från icke straffvärda sådana, i enskilda fall. Exempelvis har Eser påpekat att begränsningen av det straffrättsliga ansvaret alltid måste ske med hjälp av vaga begrepp och att alternativen till att hänvisa till social adekvans inte nödvändigtvis är att föredra. Inte minst för de fall som Roxin placerar i den andra av sina båda fallgrupper, dvs. brukliga och socialt accepterade gärningar som kan beskrivas som ringa fall av en viss brottstyp (se ovan avsnitt 4), kan just social adekvans enligt Eser vara ett användbart begrepp. I ledet ”social” (”sozial”) skulle i sådana fall ligga ett krav på att gärningen är vanlig och allmänt accepterad, och genom ledet ”adekvans” (”Adäquanz”) skulle gärningens normativa lämplighet i det enskilda fallet kunna bedömas. Genom att dessa kategorier utvecklas dogmatiskt skulle en metodik kunna utarbetas med hjälp av vilken det skulle vara möjligt att skilja tillåtna från otillåtna gärningar.s. 413
2.Med utgångspunkt i Jareborgs brottsbegrepp kan det i förstone framstå som underligt att det finns en utarbetad metodik för att skilja otillåtna risktaganden från tillåtna sådana, medan det i fall där en viss straffbelagd gärning har utförts med gärningskontroll inte finns tillgång till samma dogmatiska verktyg. Gärningsculpabedömningar görs endast i förhållande till sådana fall där den straffbelagda gärningen är en okontrollerad följd av en viss kontrollerad gärning. Det kan framstå som önskvärt man borde kunna tala om ”tillåten kontrollerad gärning” på samma sätt som man talar om ”tillåtet risktagande”. Bedömningar av gärningsculpa innebär (i första ledet) att man frågar sig om en viss gärningsman hade goda skäl att avstå från en viss kontrollerad gärning i förhållande till en viss okontrollerad följd. Man har exempelvis (som nämnts) inte goda skäl att avstå från den kontrollerade gärningen ’bjuda på flygresa’ i förhållande till att denna gärning i förlängningen ska leda till den okontrollerade följden att annan berövas livet (genom att ta emot flygbiljetten och ge sig ut på resa). När den kontrollerade gärningen kan beskrivas i samma termer som formuleringen i ett straffbud finns inte någon okontrollerad följd, eftersom hela det relevanta händelseförloppet har kontrollerats av gärningsmannen. Annorlunda uttryckt har man, på nivån för brottsbeskrivningsenlighet, alltid goda skäl att avstå från att kontrollerat göra något som är straffbelagt. När en domstol ska förklara varför en kontrollerad gärning som i sig är straffbelagd inte är otillåten kvarstår — för det fallet att någon uttrycklig undantagsregel inte är tillämplig — endast möjligheten att påstå att gärningen är socialt adekvat.s. 413
3.Med hänsyn till Esers ovan återgivna synpunkter kan det dock finnas anledning att överväga möjligheten att utveckla begreppsbildningen kring social adekvans. En utgångspunkt bör i sådana fall vara att det endast i ett begränsat antal fall bör vara aktuellt att använda begreppet i dess snäva mening. En ordning där domstolarna i varje enskilt fall skulle göra mer allmänna lämplighetsöverväganden, och endast döma till ansvar i sådana fall där man anser detta inte framstår som orimligt, vore inte önskvärd. Även om straffrihet med hänsyn till en oskriven undantagsregel är till den tilltalades fördel skulle ett sådant förfarande leda till farhågor om bristande förutsebarhet och legalitet.s. 414
4.Däremot kan det vara intressant att undersöka om de fall där det har ansetts finnas behov av en allmän, oskriven undantagsregel kan systematiseras. Jag vill därmed först och främst upprepa att social adekvans ofta används vid tolkningen av enskilda rekvisit i enskilda brottstyper. Så var exempelvis fallet i NJA 2014 s. 808, som i nu aktuellt avseende endast handlade om att det i vissa sammanhang eventuellt kan vara socialt adekvat att lämna uppgifter om annans brottslighet eller klandervärda leverne trots att man inte har haft skälig grund för detta. Frågan om social adekvans gäller endast tolkningen av ett visst rekvisit i 5:1 BrB och resonemanget angående detta rekvisit kan inte överföras till att gälla andra rekvisit. I doktrinen har det även nämnts att vissa gärningar som utförs under speciella omständigheter kan vara socialt adekvata (i snäv mening). Så har exempelvis ansetts vara fallet i fråga om tagande av olovlig väg (12:4 BrB) vid militära övningsändamål. I dessa typer av fall är det mycket svårt, och knappast särskilt funktionellt, att göra en distinktion mellan tolkning med hjälp av reduktionsslut och tillämpning av en allmän undantagsregel om social adekvans. Frågan gäller hur enskilda rekvisit ska förstås.s. 414
5.Det går emellertid också att tänka sig social adekvans (i snäv mening) som beteckning på en mer allmän kategori av fall. Den sociala adekvansen är då inte kopplad till enskilda rekvisit, utan snarare till utövandet av viss verksamhet som i och för sig kan aktualisera flera olika brottstyper. Asp, Ulväng och Jareborg nämner särskilt två falltyper där social adekvans kan bli aktuellt. För det första rör det sig om ”Sport och dylikt”. En strikt tillämpning av de straffrättsliga reglerna skulle göra att intresset av sportutövning skulle motverkas vad gäller vissa grenar (som kampsport). För det andra rör det sig om ”Åtgärder inom hälso- och sjukvården”. Intresset av exempelvis ett visst kirurgiskt ingrepp väger i allmänhet tyngre än intresset av straffrättslig lagföring. Båda dessa falltyper har flera saker gemensamt. För det första råder en tydlig normkonflikt mellan lagföring och ett visst annat intresse. I NJA 1997 s. 636 uttalar HD att det finns ett utrymme för tilllämpning av oskrivna regler om ansvarsfrihet just när ”det föreligger en kollision mellan ett straffskyddat intresse och något annat intresse som bör sättas före”. För det andra uppfattas det intresse som talar emot lagföring som viktigt eller nyttigt för den person som utsätts för den straffbelagda gärningen. För det tredje är det fråga om verksamheter som i hög grad är regelstyrda. Såväl inom idrottens värld som inom sjukvården finns särskilda regelverk som avgör vad som är tillåtet inom ramen för verksamheten. För det fjärde är det (även om undantag finns vad gäller åtgärder inom sjukvården) fråga om verksamhet som de inblandade har lämnat sitt samtycke till. Det rör sig om fall där 24:7 BrB hade kunnat tillämpas om det inte vore för att den straffbelagda gärningen har varit sådan att den inte har gått att samtycka till med ansvarsbefriande verkan (exempelvis på grund av att våldsutövningen har varit för kraftig). ”Social adekvans” används i den aktuella typen av fall som ett sätt att utvidga tillämpningsområdet för 24:7 BrB i vissa speciella situationer. Detta är ett synnerligen snävt sätt att använda begreppet.s. 414
6.Jag har inom ramen för den här artikeln inte någon ambition att ta ställning till om det finns potential att utveckla resonemanget ovan till ett verktyg för att avgränsa det straffrättsliga ansvaret. Det står klart att de berörda argumenten endast gäller för en del av de fall som brukar ges etiketten social adekvans. I fråga om exempelvis lärares tillsyn över sina elever föreligger som nämnts exempelvis inte något samtycke från den eventuella elevens sida. Inte heller kan de nämnda argumenten förklara varför föräldrar som bär hem sina barn från sandlådan mot deras vilja inte begår otillåtna gärningar. I vissa speciella typer av fall räcker straffrättsdogmatiken inte till.s. 415