1.Historiskt sett har det inte hört till vanligheterna att HD hänvisar till ”social adekvans” i straffrättsliga sammanhang. I de avgöranden som finns publicerade i NJA nämns begreppet endast en handfull gånger. På senare tid har domstolen emellertid berört social adekvans i två uppmärksammade fall. I ett av dessa — NJA 2015 s. 45, som handlade om det straffrättsliga ansvaret för en journalist som hade köpt ett vapen i journalistiskt syfte — nämnde domstolen helt kort att förfarandet inte var socialt adekvat. I det andra avgörandet, NJA 2014 s. 808, fördes ett längre resonemang om innebörden av att en gärning betecknas på detta sätt. Bakgrunden var att ett par universitetsstudenter i en uppsats hade lämnat uppgifter om en persons påstådda brottslighet, varför fråga uppkom om det hade funnits skälig grund för detta eller om studenterna skulle dömas för förtal enligt 5:1 BrB.s. 399
2.I den svenska doktrinen råder delade meningar, eller i vart fall viss oklarhet, om hur begreppet social adekvans ska förstås dogmatiskt. Det kan därför finnas anledning att se närmare på dess innebörd. I vissa sammanhang omtalas social adekvans som någon form av lära eller princip, i andra sammanhang påpekas att det är fråga om ”en juridisk slutsats” att ett brott inte föreligger, men inte om ett ”argument eller ett skäl” för detsamma. HD talar i NJA 2014 s. 808 om social adekvans som en ”princip” och en ”undantagsregel”. Social adekvans brukar också omtalas som en dogmatisk ”slasktratt” och ”säkerhetsventil”. De nämnda beskrivningarna verkar åtminstone vid en första anblick vara svåra att förena. Den sociala adekvansens konturer framstår som vaga och svårfångade. I det följande undersöker jag vilken funktion begreppet har i den svenska straffrättsdogmatiken. Jag argumenterar för att en distinktion kan göras mellan social adekvans i vid respektive i snäv mening. I vid mening används begreppet för att diskutera den allmänna frågan om straffansvarets utsträckning, i snäv mening används det för att förklara varför vissa mycket specifika falltyper inte leder till straffrättsligt ansvar. Med utgångspunkt i denna distinktion diskuteras frågan om vilken roll den sociala adekvansen spelar i svensk straffrätt av idag.s. 399