Avtalets syfte och ändamål

1.Den gemensamma partsavsikten i förhållande till avtalets grundläggande syfte Grundläggande syfte och ändamål med låneavtal är att låntagaren ska kompensera långivaren för kostnader som långivaren har för att låna ut pengar. Låneavtal kan generellt beskrivas som avtal som reglerar utlånande av en viss summa mot ersättning i form av ränta. Utmärkande för låneavtal är låntagarens skyldighet gentemot långivaren att dels återbetala den lånade summan, dels betala den i avtalet angivna räntan. Långivarens huvudsakliga skyldighet är att tillhandahålla den överenskomna lånesumman vid utsatt utbetalningstillfälle.s. 362

2.Med beaktande av låneavtals grundläggande syfte och ändamål kan skäl anföras för att den gemensamma partsavsikten inte kan anses vara att negativ STIBOR ska medföra att betalströmmen i avtalet så att säga ”byter riktning” och att långivaren ska betala låntagaren. Någon skyldighet för långivare att betala låntagare för ”förmånen” att få låna ut pengar till låntagaren föreligger inte. Att tolkningsvis låta det vara möjligt att låta långivaren betala låntagaren för det ”besvär” som långivaren utsätts för genom att låna ut pengar överensstämmer inte heller med grundläggande regler och principer om ersättning.s. 362

3.Utifrån ovan anförda grundläggande syfte och ändamål med låneavtal kan ett villkor som begränsar möjligheten att avtalsräntan blir negativ anses vara underförstått i avtalet. Avtalet kan med denna tolkning korrigeras med en bestämmelse som anger att den totala avtalsräntan inte ska kunna gå under noll. Negativ notering av STIBOR kan med denna tolkning påverka den totala avtalsräntan men bara till dess att avtalsräntan blir noll.s. 362

4.Även om det i enlighet med vad som nämnts ovan får betraktas svårförenligt med avtalets syfte och ändamål att långivaren vid negativ ränta i avtalet ska anses ha en skyldighet att betala låntagaren kan det inte sägas vara en otänkbar tolkning. Slutsatsen i detta avseende beror på hur ränta definieras och vilken betydelse denna definition har för hur låneavtalets syfte och ändamål ska definieras.s. 362

5.Det finns ingen civilrättslig legaldefinition av begreppet ränta. I vid mening kan ränta beskrivas som all ersättning för en kredit. Hur begreppet ska tolkas och tillämpas får närmare bestämmas utifrån det aktuella avtalsförhållandet. Syftet med ränta i ett låneavtal är att långivaren ska kompenseras för de utgifter som långivaren har för att kunna betala ut det aktuella lånet, samt att långivaren utöver kostnadstäckning även ska kunna tillgodogöra sig viss vinst. Avtalsräntan i ett låneavtal bestäms utifrån långivarens kostnader för lånet, till exempel lokaler, administration, andra rörelseanknutna kostnader samt för kreditrisk och vinst.s. 363

6.Slutsatsen att långivaren inte kan anses ha skyldighet att betala låntagaren om räntan skulle blir negativ under en viss tidsperiod baseras på några outtalade grundantaganden om ränta och vad det är låntagaren förväntas kompensera låntagaren för. Utgångspunkten att låntagaren ska betala ränta till långivaren får förmodas baseras på ett antagande om att låntagaren, utöver kompensation för direkta kostnader för exempelvis administration och lokaler, ska kompensera långivaren för det ekonomiska ”besvär” som denna kan tänkas ha av att låna ut pengar till låntagaren.s. 363

7.I ett normalt marknadsläge är utlåning av kapital en ekonomisk belastning för långivaren. Belastningen består i att penningvärdet sjunker med tiden genom förväntad inflation och att framtida betalningar därav minskar i värde. Man kan säga att ”pengar idag har ett högre värde än pengar imorgon” och räntan utgör en kompensation för den uteblivna möjlighet till intäkt som utlåning av kapitalet medför. Utifrån dessa förutsättningar kan utgångspunkten att långivaren aldrig ska kunna tvingas betala till låntagaren anses rimlig — i ett normalt marknadsläge. I ett mindre normalt men inte otänkbart marknadsläge av långvarig deflation, då pengar imorgon är mer värda än pengar idag, kan dock en tolkning som medför att långivaren kan bli skyldig att ersätta låntagaren för att låna ut kapital anses mer rimlig.s. 363

8.Om innehav av kapital under en viss tidpunkt medför en verklig kostnad, till exempel att avgift och ränta uttas för möjligheten att deponera medel hos en bank, kan möjligheten att låna ut kapital medföra minskade kostnader för långivaren. För att undvika att kostnad ska uppkomma för innehav av kapital i en situation som den nyss nämnda måste långivaren antingen ”lägga pengarna i madrassen” eller hitta en alternativ placering som är mer fördelaktig. Att ”lägga pengarna i madrassen” är inte ett alternativ för vare sig banker, som måste hantera tillfälliga likviditetsöverskott eller likviditetsunderskott genom lån eller placering hos Riksbanken eller annan villig bank, eller för myndigheter under regeringen som enligt lag måste placera eventuella likviditetsöverskott på Riksbankens in- och utlåningskonto. Om till exempel Riksbankens inlåningsränta är negativ, vilket den under rådande marknadssituation är, uppstår en kostnad för att hålla kapital. Om kostnaden för att ”låna ut” eller placera kapital hos Riksbanken är tillräckligt hög föreligger incitament för långivaren eller myndigheten att istället låna ut pengarna till någon som är villig att åta sig ”belastningen” av att hålla kapital. Utlåning till negativ ränta kan då vara både ekonomiskt motiverat och rimligt så länge kostnaden för att låna ut till en privat aktör understiger den kostnad till vilken långivaren enligt lag måste placera likviditetsöverskott hos Riksbanken. För att denna situation ska uppstå måste dock kostnaden för att låta deponera kapital hos Riksbanken överstiga både kostnaden för alternativplaceringen och den motpartsrisk med potentiellt ökade kapitaltäckningskrav som kan följa av utlåningen.s. 364

9.Att mindre normala men inte otänkbara marknadslägen kan uppstå finns det flera exempel på historiskt. Japan har sedan en längre tid haft återkommande perioder med deflation, och i dagsläget råder även i Sverige, med KPI som mått, deflation. Det faktum att inflationen med KPI mätt är negativ är dock inte att likställa med att det råder verklig deflation.s. 364

10.Sammanfattningsvis finns det omständigheter under vilka en tolkning som medför att betalningsströmmen i ett låneavtal tillåts byta riktning kan sägas vara förenlig med avtalets syfte och ändamål. Utgångspunkten att långivaren aldrig kan vara skyldig att kompensera låntagaren grundar sig på hur låneavtal formulerats och tillämpats i normala marknadslägen. Utgångspunkten utesluter dock inte möjligheten att betalningsströmmen i ett låneavtal vid en annorlunda marknadssituation, eller som i detta fall ett annorlunda ränteläge, byter riktning. Den gemensamma partsavsikten med beaktande av den avtalsenliga räntans övergripande syfte Vad ränta är och ska anses utgöra kompensation för är som nämnts ovan inte civilrättsligt definierat. Med beaktande av att långivare bedriver affärsmässig verksamhet kan dock konstateras att ränta i någon mening ska kompensera långivaren för kostnader som uppstår genom lånet och även ge långivaren viss vinst. Om långivaren inte gör någon vinst på långivning är det inte en affärsmässigt motiverad verksamhet.s. 365

11.Utifrån denna iakttagelse kan den gemensamma partsavsikten, eller en förutsättning som parterna åtminstone är överens om vid avtalets ingående, konstateras vara att betalning av ränta i någon mening ska utgå och att räntan ska täcka långivarens kostnader och även ge långivaren viss vinst.s. 365

12.Resultatet av det ovan anförda är att tolkning av ett ränteberäkningsvillkor, i enlighet med utgångspunkten att ränta i någon mening ska kompensera långivaren för kostnader som uppstår genom lånet och även ge långivaren viss vinst, ska ge ett resultat som åtminstone inte medför att långivarens kostnader inte täcks eller att långivaren gör en förlust på affären. Att en avtalspart kan göra avsedd vinst utgör dock inte någonting som rättsordningen är avsedd att garantera. Viss risk i detta avseende föreligger normalt för en avtalspart och det är inte rättsordningens uppgift att korrigera alla utfall som inte leder till tänkt eller önskad vinst. Men även om ”vinstgaranti” inte är någonting som tolkningsvis ska användas som utgångspunkt för att korrigera ett avtal i efterhand, kan det åtminstone konstateras att en tolkning av villkoret som medför att långivaren inte får kostnader täckta, eller till och med gör förlust på affären, inte överensstämmer med den gemensamma partsavsikten vid avtalstidpunkten.s. 365

13.För att fastställa avtalets innehåll med utgångspunkt i ränteberäkningsvillkorets ändamål och syfte diskuteras i det följande vad syftet med ränteberäkningsvillkor knutna till STIBOR är och vad STIBOR ska anses innebära i sammanhanget. Vidare diskuteras hur ränteberäkningsvillkorets formulering genom indelning i räntan i en fast och en rörlig del kan påverka tolkning av villkoret. Den gemensamma partsavsikten med beaktande av den avtalsenliga räntans övergripande syfte och ränteberäkningsvillkorets koppling till STIBOR En grundläggande fråga avseende tolkning av ränteberäkningsvillkor som är kopplade till STIBOR är vad STIBOR ska motsvara i sammanhanget. Vad är syftet med att ange STIBOR som bas för ränteberäkningen? Kopplingen till STIBOR är i någon mening avsedd att tillse att långivaren kompenseras för kostnad för finansiering. Kopplingen till STIBOR medför dock att kompensation för finansiering sker genom en schabloniserad beräkning jämförbar med koppling till prisindex för viss råvara. Råvaran i detta fall är marknadspris för utlåning av kapital och STIBOR visar, enligt Stiborramverket, ett genomsnitt av de räntesatser till vilka Stiborbankerna är villiga att låna ut till varandra utan säkerhet under olika löptider. Syftet med kopplingen är således inte att avspegla långivarens faktiska kostnader för upplåning, så kallad matched funding, utan att tillse att räntan i viss mening avspeglar det rådande räntemarknadsläget.s. 366

14.Med utgångspunkt i att STIBOR inte ska motsvara en faktisk upplåningskostnad utan en normerad förenkling, samt att STIBOR i enlighet med bestämmelserna i Stiborramverket ”ska” motsvara det faktiska räntemarknadsläget, är den gemensamma partsavsikten att STIBOR enligt ränteberäkningsvillkoret ska vara STIBOR. Det vill säga oavsett om STIBOR noteras positiv eller negativ får noteringen anses avspegla det rådande marknadsläget och långivarens finansieringskostnad så som parterna har definierat dessa poster enligt avtalet.s. 366

15.Även om tillämpning av STIBOR i enlighet med avtalets ordalydelse överensstämmer med syftet med kopplingen till STIBOR i ränteberäkningsvillkoret kan det föreligga omständigheter under vilka tillämpning av STIBOR inte överensstämmer med det övergripande syftet och den gemensamma partsviljan. Om STIBOR inte alls motsvarar marknadspriset för utlåning av kapital uppfyller ränteberäkningsvillkoret inte det övergripande syftet att den rörliga delen i någon mån ska motsvara finansieringskostnaden.s. 366

16.Ett tolkningsalternativ om STIBOR inte alls motsvarar långivarens finansieringskostnad är att den rörliga delen av ränteberäkningsvillkoret istället fastställs till antingen den faktiska kostnaden eller till den kostnad som finansiering av lån av motsvarande storlek kan genomföras på den öppna marknaden.s. 367

17.Det finns dock problem med denna tolkning. Ett problem är att det får förmodas vara svårt för en långivare att visa att STIBOR inte motsvarar upplåningskostnaden i förhållande till det rådande marknadsläget och att långivarens kostnader är högre än STIBOR. En orsak till detta är att STIBOR som nämnts ovan enligt Stiborramverket visar ett genomsnitt av de räntesatser till vilka Stiborbankerna är villiga att låna ut till varandra. Vidare föreligger i ramverket för STIBOR en rätt för varje Stiborbank att placera en handelspost per motpart och löptid per dag till respektive motparts rapporterade räntesatser. Även om detta inte garanterar att STIBOR alltid visar en korrekt räntenivå, framförallt inte för långivare som inte är en av Stiborbankerna, kan denna faktor tänkas medföra att det föreligger viss ökad bevisbörda för den part som påstår att STIBOR inte motsvarar det faktiska ränteläget och därmed långivarens upplåningskostnad. Dessutom är det så att det kan vara svårt att uppnå beviskrav för att långivarens kostnader för refinansiering överstiger STIBOR i rätten.s. 367

18.Ett annat problem är att ränteberäkningsvillkorets ordalydelse motsäger denna tolkning och bedömning av partsviljan. Även om tolkningen överensstämmer med ränteberäkningsvillkorets övergripande syfte och den gemensamma partsavsikten föreligger vissa problem med en lösning som baseras på faktiska finansieringskostnader. Lösningen kan förmodas medföra en del oönskade effekter i form av ökat behov av förhandling och beräkningar. Med beaktande av ränteberäkningsvillkorets formulering, som en form av indexklausul, är denna effekt inte enbart oönskad utan den går även delvis emot villkorets övergripande syfte eftersom indexklausuler normalt är avsedda att utgöra en beräkningsförenkling som kan minska transaktionskostnader och förhandlingstid. Koppling till en fristående och från parterna oberoende källa utgör skäl för att tillämpa villkoret så som det är formulerat om inte särskilda skäl föranleder annat.s. 368

19.Utöver ovan nämnda problem kunde parterna, om de avsett att långivarens faktiska kostnad ska läggas till grund för ränteberäkningen, formulerat ett villkor av sådan lydelse. Om villkoret inte formulerats på sådant sätt medför detta att den gemensamma partsviljan är att STIBOR enligt avtalet ”motsvarar” långivarens finansieringskostnader. Det vill säga att STIBOR enligt avtalet ska vara STIBOR oavsett faktiska kostnader. Ytterligare skäl för denna tolkning är att låneavtal vanligen innehåller bestämmelse om rätt för långivaren att byta referensränta om långivarens kostnader är högre än STIBOR. Möjlighet att tolkningsvis ändra beräkningsgrund från koppling till STIBOR till beräkning baserad på faktiska kostnader utan tillämpning av referensränteändringsklausul föreligger inte enligt avtalet. Hur tolkning och tillämpning av denna typ av villkor ska göras är dock en fråga i sig och kommer inte att beröras vidare i detta sammanhang. Den gemensamma partsavsikten med beaktande av den avtalsenliga räntans övergripande syfte och ränteberäkningsvillkorets indelning i en fast och en rörlig del Ett ränteberäkningsvillkor av arten STIBOR (3 mån) +0,25 består av en rörlig och en fast del. Den rörliga delen är kopplad till en kort marknadsreferensränta och ska därmed i någon mening avspegla långivarens finansieringskostnad, den kostnad långivaren har för att låna motsvarande summa på interbankmarknaden. Om den rörliga delen i en ränteberäkningsklausul i någon mening ska motsvara långivarens finansieringskostnad ska den fasta delen, marginalen, täcka de andra kostnader långivaren har för lånet och den vinst som långivaren önskar få. Parterna kan genom angivande av denna del som en fast räntesats antas vara överens om att låntagaren ska betala den fasta delen oavsett eventuella förändringar i löneläge, marknadshyror eller andra marknadsfaktorer som är prisbestämmande för ”fabrikskostnaderna”. Parterna kan även antas vara överens om att förändringar på räntemarknaden inte ska påverka den fasta delen. Det ska dock påpekas att denna tolkning inte baseras på ränteberäkningsklausulens ordalydelse utan på vad som kan antas vara det övergripande syftet med ränta och vilka delposter som ingår i avtalsränta. Av ränteberäkningsklausulens ordalydelse kan inte en indelning av vilka delposter som ingår i den fasta respektive rörliga delen utläsas.s. 368

20.Indelningen i en fast och en rörlig del kan enligt ovan anförda resonemang utgöra skäl för att fastställa att parterna är överens om att låntagaren ska kompensera långivaren för ”fabrikskostnad” inklusive vinstmarginal samt därutöver för de kostnader som långivaren har för finansiering. Om parterna exempelvis avsett att räntan skulle vara helt kopplad till den normerade finansieringskostnaden, en fiktiv ”cost of funds”, hade räntevillkoret kunnat bestå av endast en rörlig del kopplad till STIBOR. Om parterna önskat att avtalsräntan inte alls skulle variera med den marknadsmässiga ränteutvecklingen kunde räntesatsen angetts som en fast procentsats.s. 369

21.Även om villkoret som nämnts inledningsvis kan betraktas som en matematisk formel finns anledning att anta att parterna vid avtalstidpunkten inte kunde föreställa sig att den rörliga delen skulle kunna komma att påverka den fasta delen. Under förutsättning att parterna vid avtalstidpunkten inte förstod att den rörliga delen, det vill säga STIBOR, under en period skulle komma att noteras negativ var den gemensamma partsavsikten vid avtalstidpunkten med stor sannolikhet att den fasta delen av räntan ska betalas till långivaren oberoende av hur räntemarknaden utvecklar sig under avtalstiden.s. 369

22.Att den korta marknadsreferensräntan skulle bli negativ inte var något parterna räknade med stöds dels av de marknadsreaktioner som följde av den negativa noteringen av STIBOR den 13 februari 2015, dels av att zero floor-bestämmelser inte är vanligt förekommande i låneavtal. Den negativa noteringen av STIBOR togs emot med stor förvåning och problemet med hur de låneavtal som inte innehöll villkor av zero floor-karaktär skulle behandlas diskuterades på många håll. Ytterligare en förutsättning som talar för att parterna inte förutsåg den negativa noteringen av STIBOR som ett möjligt händelseförlopp är att det inte finns några låneavtal med bestämmelser om hur negativ avtalsränta ska hanteras mellan parterna exempelvis genom utbetalning från långivare till låntagare eller amortering på kapitalbeloppet.s. 369

23.Utifrån den ovan förda diskussionen avseende ränteberäkningsvillkorets syfte och formulering är ett möjligt tolkningsalternativ att den gemensamma partsavsikten och ett underförstått villkor i låneavtalet är att låntagaren ska betala långivarens ”fabrikskostnad”. Med premissen att STIBOR inte ”kan” bli negativ, oavsett att denna premiss under år 2015 visade sig vara felaktig, kan avtalet korrigeras med ett underförstått marginalskydd i låneavtalet motsvarande en zero floorbestämmelse.s. 370

24.Mot ovanstående anförda argument för att det föreligger en underförstådd zero floor-bestämmelse i låneavtalet kan dock anföras dels att den fasta delen i ränteberäkningsvillkoret inte baseras på faktiska kostnader för det enskilda lånet, dels att någon faktisk kostnad för långivaren inte behöver uppstå på grund av att STIBOR noteras negativ. Att STIBOR noteras negativ och därmed påverkar den fasta delen i ränteberäkningsvillkoret eller till och med medför att avtalsräntan under en period är negativ behöver inte medföra att räntevillkorets övergripande syfte att ge långivaren kompensation för ”fabrikskostnader” och vinst inte uppfylls.s. 370

25.Den fasta delen av räntan är baserad på en beräkning av långivarens kostnader utifrån ett sammantaget helhetsperspektiv. Banker finansierar inte varje lån för sig utan har ett flertal olika finansieringskällor, till exempel värdepapper och finansiella instrument med olika löptider och till olika räntor, som tillsammans säkerställer bankens totala finansieringsbehov. Det är ”bankrörelsen” som helhet som delvis ska finansieras genom ränta vid utlåning samt ge långivaren avkastning på det utlånade kapitalet. Den kostnadstäckning som ska uppnås genom koppling till STIBOR i ett enskilt låneavtal är således en form av schablon som ska säkerställa total kostnadstäckning för låneverksamheten.s. 370

26.Eftersom det inte finns någon direkt koppling mellan angivande av STIBOR i låneavtalet och långivarens finansieringskostnader är det svårt att säga om eller när negativ STIBOR leder till förlust i avtalet.s. 370

27.Om låntagaren inte betalar någon ränta alls eller om räntan till och med vänder under avtalstiden skulle detta kunna innebära att gränsen för långivaren nås, att låneavtalet och ränteberäkningsvillkoret medför en faktisk förlust för långivaren. Huruvida nollränta eller negativ avtalsränta medför en faktisk förlust eller inte beror dock dels på hur lång avtalstiden är och under hur lång period STIBOR noteras negativ, dels på långivarens egen finansieringssituation.s. 371

28.Avtalstiden och den period under vilken STIBOR noteras negativ är av betydelse för vad den totala räntan under avtalstiden uppgår till. Att avtalsräntan tillfälligt närmar sig noll, eller till och med går under noll, behöver inte betyda att marginalen urholkas totalt sett över hela avtalstiden. Åtminstone inte på ett sådant sätt att långivaren går med förlust totalt sett i förhållande till långivarens sammantagna kostnader för affärsrörelsen.s. 371

29.Långivarens finansieringssituation påverkar också frågan om långivarens kostnadstäckning och risk för förlust på grund av avtalet. Om långivaren har möjlighet att ”matcha” upplåningskostnader på interbankmarknaden eller genom inlåning av Riksbanken behöver inte någon faktisk kostnad för långivaren uppkomma på grund av att STIBOR noteras negativ. Om långivaren finansierar sig till STIBOR eller har motsvarande räntekostnader och ränteintäkter på andra lån behöver ingen förlust uppstå. För att långivarens motsvarande ”intäkt” från egen finansiering ska uppstå förutsätts dock att räntemarknaden är mer eller mindre symmetrisk, vilken den inte kan antas vara. Det kan till exempel inte förmodas att interbankmarknaden kommer att baseras på negativa räntor. Oavsett ränteläge tar en bank som lånar ut till en annan bank en kreditrisk. Denna risk kommer banken vilja ha betalt för oavsett om det generella räntemarknadsläget är ovanligt eller till och med exceptionellt lågt.s. 371

30.Att den fasta delen i ränteberäkningsvillkoret, marginalen, inte baseras på faktiska kostnader för det enskilda lånet samt att någon faktisk kostnad för långivaren inte behöver uppkomma på grund av att STIBOR noteras negativ medför dock inte att det grundläggande syftet med räntan ändras. Den gemensamma partsavsikten är att långivaren ska få betalt för ”fabrikskostnaden”. Det underförstådda marginalskyddet kan enligt ovan anförda faktiska omständigheter dock vara mindre bestämt än ett underförstått villkor om zero floor. Marginalskyddet kan formuleras som ett yttersta skydd för långivaren, att denne vid avtalstidens slut efter sammanställning av de räntor som betalats under avtalstiden åtminstone uppnår ett positivt räntenetto. Detta tolkningsalternativ hindrar således inte att avtalsräntan under en period är negativ.s. 371