1.HD:s avgöranden från 2014 (NJA 2014 s. 788 och NJA 2014 s. 798) tydliggör att arvodesprövningen inte får utgöra en sanktionsmöjlighet. Möjligen kan man spåra detta synsätt redan i vad HD uttalade i NJA 2000 s. 475. I det rättsfallet förklarade HD att det inte fanns någon möjlighet att komma tillrätta med en för hög biträdesersättning genom att sätta ned arvodet till förvaltaren. Detta fick i sådana fall angripas genom klander av slutredovisningen.s. 286
2.HD har i avgörandena från 2014 klargjort (i) vilka omständigheter som inte kan medföra minskning av arvodet, (ii) att om förvaltaren brustit i utförande av förvaltningen kan detta påverka arvodet i sänkande riktning och (iii) att ersättningen för en viss förvaltningsåtgärd bör sänkas, medan arvodet i övrigt ska lämnas opåverkat, om bristen är hänförlig till den åtgärden.s. 286
3.Enligt vår uppfattning innebär inte dessa avgöranden någon förändring av på vilket sätt man ska bedöma ett arvodes skälighet. Vi delar alltså inte konkurstillsynens uppfattning att HD:s uttalanden innebär att arvodet måste bedömas åtgärd för åtgärd. En sådan ordning skulle strida mot såväl lagtextens utformning och syfte som de allmänna principer som gäller för ersättning till en syssloman.s. 287
4.Avgörandena från 2014 har istället den inskränkta betydelsen att de sätter en gräns för på vilket sätt ett arvode kan minskas om den aktuella åtgärden är knuten till en viss förvaltningsåtgärd. Men detta ställer inte upp några hinder mot att i övrigt göra en sammantagen bedömning av om det begärda arvodet är skäligt utifrån de kriterier som angivits ovan.s. 287