Stefan Lindskog konstaterar: ”Det är dock tydligt att vad som lagts i påståendedoktrinen varierar. Således förekommer det att påståendedoktrinen förmenas ge ledning beträffande skiljeavtalets omfattning, ett synsätt som knappast har stöd hos Welamson [i SvJT 1964 s. 278 ff] och som inte delas av mig och som inte är förenligt med 2008 års fall”, se ”Skiljeförfarande — en kommentar”, 2 uppl, 2012, s. 186. Det fall från 2008 som Stefan Lindskog hänvisar till — NJA 2008 s. 406 — kommenteras mer i det följande.
Hänvisas från p. 3 (s. 258)
3.När Bolding kommenterade rättsfallet i sin bok framhöll han, bl.a., att rättsfallet gav möjlighet till en begränsning av skiljeklausulens tilllämplighet i tiden och att tvisten i allmän domstol kanske kunde betecknas som en tvist av sidoordnat slag och inte en tvist som i något hänseende var beroende av de tvistepunkter som närmast var avsedda med skiljeklausulen. Welamsons huvudsakliga invändning mot Boldings resonemang var att Bolding inte uppmärksammat att rättsfallet även gav uttryck för att Högsta domstolen gjort ett ställningstagande i negativ riktning till mannens påstående angående avtalets sakliga innebörd. Vad Welamson tyckte att Bolding borde ha berört var följande: Rättsfallet synes i själva verket tydligt illustrera en både viktig och intressant principfråga, nämligen om man i fall, där ena parten grundar sin ståndpunkt omedelbart på ett avtal med skiljeklausul men motparten påstår att avtalet icke äger tillämpning och tvisten förty icke omfattas av skiljeklausulen, kan undgå att fullständigt identifiera den på domstol ankommande prövningen av skiljeklausulens räckvidd med en sådan bedömning av huvudavtalets materiella innebörd, som enligt skiljeklausulen skulle vara förbehållen skiljemän. Welamson resonerade sedan vidare kring denna principfråga, och ställde upp två huvudalternativ. Enligt det första alternativet skulle en part till ett avtal med en skiljeklausul ha en obetingad rätt att få sina anspråk prövade av skiljemän. En sådan lösning, konstaterade Welamson, skulle emellertid ha den icke önskvärda effekten att även de mest huvudlösa påståenden att ett anspråk skulle vara att härleda ur avtalet — och således prövas av skiljenämnd — skulle vinna gehör. Något sådant kunde Welamson inte acceptera. I stället lanserade Welamson sitt andra alternativ — det som kom att bli påståendedoktrinen: [man] synes […] ha anledning att allvarligt överväga en lösning, enligt vilken parts åberopande av avtalet och skiljeklausulen finge anses motivera slutgiltig bedömning av skiljemän, om domstolen funne åberopande av avtalet ha åtminstone någon grad av fog, medan domstol skulle vara behörig om hänvisning till kontraktet vore uppenbart ogrundad. Grunden för påståendedoktrinen var härmed lagd. Exakt vad påståendedoktrinen innebär har emellertid varit föremål för diskussion genom åren, en diskussion som återkommande har förts i bl.a. SvJT. Innan vi går närmare in på den diskussionen ska ytterligare ett avgörande från Högsta domstolen kommenteras, nämligen NJA 1982 s. 738 (Nykvarnfallet). Det är ett av de tidigare avgöranden där Högsta domstolen hänför sig till påståendedoktrinen. Värt att notera i sammanhanget är att Welamson var referent i det målet. Omständigheterna i rättsfallet var i korthet följande.s. 258