På arbetsrättens område har principen om svenskt rättsskipningsintresse som styrande för den internationella behörigheten fastslagits i AD 1997 nr 27, AD 1995 nr 120, AD 1983 nr 121 och AD 1976 nr 101. Som exempel kan nämnas att svensk domstol inte ansåg sig vara behörig i AD 1997 nr 27 som rörde en svensk medborgares talan mot en utländsk arbetsgivare för arbete som utförts i Etiopien. Samma utgång skulle kunna förväntas i ett liknande fall i dag, eftersom Bryssel Iförordningen inte är tillämplig i ett sådant fall.
Hänvisas från p. 3 (s. 175)
1.anställningsavtal 2.1 Allmänt om domsrättsreglerna Svensk domstols behörighet i tvister om anställningsavtal med internationella anknytningar följer i första hand av EU-förordningen 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen). I förordningen finns dels domsrättsregler som bara ska tillämpas om svaranden har hemvist i en EU-medlemsstat, dels domsrättsregler som ska tillämpas oavsett var svaranden har hemvist (artikel 6). Förordningens grundtanke kan sägas vara att svaranden ska sökas i sin hemviststat. Det framgår av den allmänna domsrättsregeln i artikel 4. I vissa rättsförhållanden gäller emellertid särskilda domsrättsregler. För anställningsförhållanden gäller de specialregler som finns i förordningens avsnitt 5.s. 174
2.Bryssel I-förordningens särskilda domsrättsregler för anställningsavtal är konstruerade för att balansera ett typiskt sett ojämnt rättsförhållande. Domsrättsreglerna för anställningsavtal i Bryssel I-förordningen är i princip bara tillämpliga om svaranden har hemvist inom EU, men om arbetstagaren ”vanligtvis utför sitt arbete” i en EU-medlemsstat har han eller hon alltid möjlighet att väcka talan mot sin arbetsgivare i den medlemsstaten oavsett var arbetsgivaren har sin hemvist (artikel 21 p. 2 och artikel 6). Arbetstagarens möjlighet att väcka talan mot arbetsgivaren i den medlemsstat där arbetet vanligtvis utförs kompletteras av en möjlighet att också väcka talan mot arbetsgivaren i dennes hemvistmedlemsstat. Arbetsgivaren har enligt samma regler bara möjlighet att väcka talan mot arbetstagaren i den stat där han eller hon har sin hemvist (artikel 22 p. 1). Den regeln gäller naturligtvis bara om arbetstagaren har sin hemvist i en EU-medlemsstat.s. 174
3.Om arbetstagare som är svarande har sin hemvist utanför EU, är det en fråga för domstolslandets egna domsrättsregler om domstolen är behörig eller inte (artikel 6). I Sverige finns det bara en lagfäst domsrättsregel som uttryckligen behandlar svensk domstols internationella behörighet i tvister om anställningsavtal. Den lagfästa domsrättsregeln som är tillämplig för arbetstagare som varken vanligtvis arbetar i Sverige eller som har en arbetsgivare som inte har hemvist i en EU-medlemsstat eller i ett land som tillämpar Luganokonventionen finns i 21 § i lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare (utstationeringslagen). Den domsrättsregeln ger dock bara svensk domstol behörighet över frågor om minimivillkor vid utstationering till i Sverige. I övriga fall anses svensk domstol i princip vara behörig om det föreligger ett svenskt rättsskipningsintresse. Vanligtvis fastställer svensk domstol i sådana fall sin behörighet med stöd av analogitolkningar från antingen rättegångsbalkens (1942:740) (RB) interna forumregler eller från EU:s domsrättsregler.s. 175
4.Domsrättsreglernas betydelse för internationella anställningsavtal kan illustreras i följande exempel. Anta att en svensk tidning har dels en Europakorrespondent som bor i Nederländerna men som varje dag utför sitt arbete genom att bevaka EU-myndigheterna i Bryssel, dels en Rysslandskorrespondent som bor i S:t Petersburg och som uteslutande gör reportage i Ryssland. Om den svenska tidningen skulle vilja väcka talan mot Europakorrespondenten skulle den bara ha möjlighet att göra det i den medlemsstat där korrespondenten har sin hemvist enligt Bryssel I-förordningen. Låt för enkelhetens skull anta att sådan hemvist bara finns i Nederländerna. Arbetsgivaren skulle då bara ha möjlighet att väcka talan mot Europakorrespondenten i Nederländerna, trots att arbetet utförs i Belgien. Om Europakorrespondenten skulle vilja väcka talan mot tidningen skulle hon i stället ha möjlighet att göra det antingen i Sverige (arbetsgivarens hemvist) eller i arbetslandet Belgien. Hon har dock inte möjlighet att väcka talan i sin hemviststat, dvs. Nederländerna. Om tidningen skulle vilja väcka talan mot Rysslandskorrespondenten i svensk domstol ska den svenska domstolen avgöra sin behörighet enligt svenska autonoma domsrättsregler eftersom korrespondenten som är svarande inte har sin hemvist i EU. Om Rysslandskorrespondenten skulle vilja väcka talan mot den svenska tidningen i svensk domstol skulle dock den svenska domstolen ha att avgöra sin behörighet enligt Bryssel Iförordningen eftersom svaranden (dvs. tidningen) har sin hemvist i Sverige. Domsrättsregler och domstolsland är i internationella anställningsavtalstvister således beroende av 1) var svaranden har hemvist och 2) vem som är kärande (arbetsgivare eller arbetstagare). 2.2 Prorogationsklausuler i anställningsavtal Domsrättsreglerna som gäller i anställningsförhållanden i avsnitt 5 i Bryssel I-förordningen har ett slags tvingande karaktär enligt artikel 23. Artikel 23 inskränker nämligen den rättsliga verkan av prorogationsavtal i anställningsförhållanden. Ett prorogationsavtal med full rättslig verkan får i anställningsförhållanden bara ingås efter det att tvist uppkommit. Om det ingås innan tvist uppkommit kan prorogationsavtalet bara ge den svagare parten, dvs. arbetstagaren, fler möjligheter än vad han eller hon skulle ha haft om något prorogationsavtal inte ingåtts (artikel 23 p. 2). Vid en tvist om ett internationellt anställningsavtal måste domstolen alltid förhålla sig till specialbestämmelserna och upplysa arbetstagaren om de möjligheter som Bryssel Iförordningen erbjuder (artikel 26 p. 2). Om sådan hänsyn inte tagits, kan det utgöra vägransgrund för erkännande och verkställighet enligt artikel 45 p. 1.e).s. 176
5.I målet Mahamdia tolkade EU-domstolen Bryssel I-förordningens bestämmelser om prorogationsavtal i anställningsförhållanden som ingåtts innan tvist uppkommit. Bakgrunden till fallet var att Mahamdia, som arbetade som chaufför åt den algeriska ambassaden i Berlin, hade väckt talan vid arbetsdomstolen i Berlin för att få ut övertidsersättning som han ansåg sig berättigad till. I hans anställningsavtal fanns en prorogationsklausul som utpekade algerisk domstol som exklusivt behörig. Den algeriska ambassaden invände på grund av prorogationsklausulen mot den tyska domstolens behörighet. EUdomstolen menade att prorogationsklausulen inte fick tolkas exklusivt utan att arbetstagaren måste få möjlighet att väcka talan mot arbetsgivaren i det land där han arbetar. Att prorogationsklausulen i detta fall gav exklusivitet till en domstol utanför EU har i sammanhanget inte någon betydelse. Reglerna är ett uttryck för det uttalade syftet att skydda en svagare part som finns med specialbestämmelserna. I konsumentavtal, som också är ett rättsförhållande som innehåller särskilda domsrättsregler med skydd för svagare part, får dock parter med gemensam hemvist prorogera framtida tvister till domstol i den gemensamma hemvisten om inte det skulle strida mot lagen där (artikel 19 p. 3).s. 177
6.När ett prorogationsavtal träffas efter att en tvist uppkommit måste det rimligtvis följa de bestämmelser som gäller för vanliga prorogationsavtal enligt Bryssel I-förordningens artikel 25. Det innebär att en prorogationsklausul ska behandlas som ett separat avtal (artikel 25 p. 5) och att det ska vara skriftligt eller i en form som överensstämmer med praxis som parterna utbildat mellan sig (artikel 25 p. 1 a) och b)).s. 177
7.Prorogationsavtal med full rättsverkan kan träffas i ett fall som rör anställningsförhållanden men i vilket Bryssel I-förordningens regler om anställningsavtal inte är tillämpliga. Det kan t.ex. vara ett anställningsförhållande i vilket arbetsgivaren inte har någon hemvist i EU, arbetstagaren inte arbetar i en EU-medlemsstat och parterna har ingått ett prorogationsavtal som utpekar EU-medlemsstats domstol som behörig. Situationen kan förefalla långsökt, men är inte omöjlig. Så skulle t.ex. fallet kunna vara om en amerikansk tidning har anställt en journalist för tjänstgöring som korrespondent i S:t Petersburg och de har överenskommit om att svensk domstol ska vara behörig för tvister rörande anställningsavtalet. I ett sådant fall ska en nationell domstol i EU respektera prorogationsavtalet enligt artikel 25 i förordningen.s. 177
8.Sammanfattningsvis kan sägas att ett resultat av EU:s domsrättsregler är att prorogationsavtal till förmån för svensk domstol bara kan ingås innan tvists uppkomst i anställningsförhållanden där arbetsgivaren inte har någon etablering i EU och där arbetet inte heller utförs i Sverige. En svensk arbetsgivare kan följaktligen inte med full rättsverkan på förhand styra tvister till svensk (eller annan EU-medlemsstats) domstol genom att införa prorogationsklausuler i anställningsavtal.s. 178