Karlgren, Kollegium i allmän obligationsrätt I, 1966, s. 11 ff. Se även densamme, Några exekutionsrättsliga oklarheter, SvJT 1956 s. 246 (s. 249 ff.) Se även Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996, s. 88 f. 1 0 Sandström, Hembud och lösningsrätt vid övergång av aktie, 1976, s. 280-290. Se även Forssell, Tredjemansskyddets gränser, 1976, s. 175 f., 191 f. m.fl. ställen. Sandströms och Forssells framställningar innehåller vissa ytterligare relevanta källhänvisningar än dem som görs i denna artikel. 1 1 Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s. 610. Jfr även s. 615 och 617. 12 Hessler, Allmän sakrätt, s. 446 ff. (se t.ex. s. 453 och 461 f.; Hessler är negativ till att låta de äldre pantutfästelserättsfallens princip gälla mera allmänt, men konstaterar också, liksom Nial, att i vart fall rena kollusionssituationer måste bedömas annorlunda). 13 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996, s. 445 (”Det torde dock vara en öppen fråga, om inte t.ex. en förköpsrätt skall få verkan mot tredje man som känner till förköpsrätten”). 14 Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2 uppl. 2010, 2:0–5.3.3. Se även densamme i SvJT 2011 s. 265 (s. 287) och Betalning, 2014, s. 185 vid och i not 616. Jfr vidare Lindskogs skiljaktiga mening i NJA 2009 s. 695. 15 Arvidsson, Aktieägaravtal, 2010, s. 314 (”bör”, men frågan är inte avgjord). 16 Sandström, Svensk aktiebolagsrätt, 5 uppl. 2015, s. 87 f. (förvärvaren ”förmodligen bunden” om denne ”bort förstå” att säljaren varit avtalsbunden avseende aktierna). 17 Kansmark & Roos, Aktieägaravtal, 2 uppl. 1994, s. 30. Jfr, tidigare, Roos, Avtal och rösträtt, 1969, s. 325. — Bland övriga författare som berör frågan utan att ta tydlig ställning märks Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, 2011, s. 59 f. (”[s]om utgångspunkt gäller att tredje man endast är bunden av vad som framkommer i bolagsordningen”), Ramberg, Kontraktstyper, 2005, s. 238, Stattin & Svernlöv, Introduktion till aktieägaravtal, 2 uppl. 2013, s. 61 ff., Sjöman, Bolagsordningen aktieägaravtalet och minoriteten, Aktiebolagslagens minoritetsskydd, 2008, s. 55, Sjöman, Hembud, förköp och samtycke, 3 uppl. 2013, 4:7.1.4.3, Sjöman, Hembud av aktier — om villkorade aktieöverlåtelser samt avtalade överlåtelsebegränsningars verkan mot tredje man, JT 2004–05 s. 832 (s. 846 ff.), Stattin, Om aktieägaravtal, JT 2004–05 s. 99 (s. 106 f.), Gorton & Sjöman, Negativa förpliktelser och tredje män — särskilt om överträdelse av negative pledges i finansiella avtal, JT 2002–03 s. 504, Hellner, Aktiebolagsrätt och avtalsrätt, Festskrift till Gunnar Karnell, 1999, s. 268 f., och Grönfors, Ägande och brukande som kreditunderlag, Festskrift till Carl Jacob Arnholm, 1969, s. 430 ff. 18 Jfr SOU 1965:14 s. 35 (”I detta sammanhang skulle kunna hänvisas till några fall i rättspraxis, där en ’blott obligatorisk’ rättighet skyddats mot ondtroende förvärvare av egendomen; det gällde här panträtt, som icke fullbordats genom besittningstagande. Frågan hur långt denna grundsats sträcker sig är emellertid för svensk rätts del ganska oklar”). 1 9 Se även Lagrådet på s. 204 f. i propositionen: ”Kände köparen till att förköpsklausulen åsidosatts, torde han bli bunden av avtalet.” 20 Se t.ex. Karlgren, Några exekutionsrättsliga oklarheter, SvJT 1956 s. 246 (s. 249 f.). 21 Se Gorton & Sjöman, Negativa förpliktelser och tredje män, JT 2002–03 s. 504 (s. 511 f.), med hänvisning bl.a. till rättsfallet De Mattos v. Gibson, (1858) 4 De G&J 276. 22 Se t.ex. Christensen, Kapitalselskaber, 4 uppl. 2014, s. 239, Gomard, Aktieselskaber og anpartsselskaber, 5 uppl. 2006, s. 185, och Andersen, Enkelte transaktioner, 2 uppl. 2011, s. 72. Jfr även Schaumburg-Müller & Werlauff, Vedtægter og ejeraftaler, 2010, s. 96 ff., som anser att den rent obligatoriska rättigheten i vart fall är skyddad mot den ondtroende förvärvaren i ”omgåelsessituationer, hvor overdragelsen af kapitalandelene har fundet sted med det hovedformål at befri den hidtidige kapitalejer fra aftalens bindinger”. 23 Se t.ex. Andenæs, Aksjeselskaper og allmennaksjeselskaper, 2006, s. 64 ff., och Giertsen, Har aksjonæravtaler selskapsrettslige virkninger?, Festskrift til Nils Nygaard, 2002, s. 538 f. — Jfr, beträffande verkan av överlåtelseförbud vid överlåtelse av rätt till betalning eller annan fullgörelse, artikel 9.1.9 i UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts 2004, artiklarna 11:203 och 11:301 i Principles of European Contract Law, och artikel III.-5:108 i Draft Common Frame of Reference (DCFR). Se härom även Håstads tillägg i NJA 2008 s. 733. Jfr vidare utlåtanden i Högsta domstolens mål nr T 916-13 (Myresjöhus). 24 Se även Stockholms tingsrätts dom 2015-04-29 i mål nr T 17878-12 (Di Luca) (ej laga kraft). I NJA 2005 s. 608 utdömdes skadestånd på kollusionsgrund i ett utomobligatoriskt förhållande när tredje man handlat i samförstånd med ena parten i ett avtalsförhållande vid svek mot den andra parten. Tredje mans handlande bedömdes vara kvalificerat otillbörligt. Se också Högsta domstolens dom den 18 juni 2015 i mål nr B 6341-13 (Lamino) angående under vilka omständigheter en vitesadressat kan hållas ansvarig för en tredje mans handlande. Högsta domstolen hänvisar i 2015 års fall till NJA 1993 s. 188 och 2005 s. 608 och fäster ånyo avseende vid huruvida det rört sig om kvalificerad otillbörlighet. 2 5 En särskild fråga är om det bör vara tillfyllest att förvärvaren haft vetskap om överlåtelserestriktionen och trots den vetenskapen köpt aktierna, eller om omständigheterna dessutom måste ge vid handen att parterna genomfört transaktionen i syfte att kringgå eller skada (kollusion). I litteraturen görs inte sällan den distinktionen (se även NJA 1993 s. 188). Skillnaden kan dock i praktiken vara marginell (jfr straffrättens indirekta uppsåt). Samma uppfattning, Karlgren, Kollegium i allmän obligationsrätt I, s. 12. 26 Roos, Anmälan av Jan Sandström: Hembud och lösningsrätt vid övergång av aktie, SvJT 1977 s. 712 (s. 713). Jfr dock densamme, Avtal och rösträtt, 1969, s. 321 ff. (särskilt s. 325). 27 Jfr Hessler, Allmän sakrätt, s. 461, och SOU 1965:14 s. 35. 2 8 Se t.ex. NJA 1995 s. 197, 1996 s. 400 och 2000 s. 48. Se även Lindskogs tillägg i NJA 2014 s. 760 och jfr densammes tillägg i NJA 2009 s 570 (på s. 585). 29 Se t.ex. Håstads tillägg i NJA 2000 s. 48.
Hänvisas från p. 9 (s. 829)
9.Karlgren uttryckte först skepsis beträffande de tre rättsfallens allmänna räckvidd, men ändrade sedan uppfattning. I en framställning utgiven 1966 uttalar han att en rent obligatorisk rättighet ”säkerligen [är] i viss utsträckning skyddad” mot en förvärvare av den av rättigheten belastade saken. Karlgren hänvisar till 13 kap. 2 § handelsbalken om dubbellega och anför: ”Härur synes man kunna härleda den allmännare regeln, att om, efter det en obligatorisk rätt till en individuellt bestämd sak uppkommit för en viss person A, en annan person B genom överlåtelse eller upplåtelse förvärvat en därmed oförenlig rätt och B vid sitt förvärv haft vetskap om den för A stiftade rätten, måste B — åtminstone om hans beteende, såsom väl oftast är fallet, framstår som obehörigt — vika för A.” Karlgren hänvisar här till NJA 1924 s. 329, 1925 s. 80, 1940 s. 297 och tillfogar: ”Att samma regel gäller för den händelse B varit i ond tro allenast så till vida, att han ’bort’ känna till den obligatoriska rättighetens existens, är tänkbart men ingalunda säkert.”s. 829