1.Eftersom den svenska domstolen tillämpar RB, måste bevisföringen och bevisvärderingen i princip vara fri (35 kap. 1 § RB).Att fastställa hur den utländska rätten skulle ha tillämpats i sitt ursprungsland innebär därför att den svenska domstolen kan förlita sig på alla slags tänkbara bevis, t.ex. lagtext, domstolsavgöranden, litteratur m.m. I praktiken har domstolen alltså att företa något som närmast skulle kunna beskrivas som en rättsdogmatisk utredning av utländsk rätt. Av betydelse för bevisvärderingen blir följaktligen de rättskällor som anses vara relevanta i ursprungslandet. De olika rättskällorna får, med utgångspunkten att innehållet i den utländska rätten är en bevisfråga, anses utgöra bevisfakta. Eventuella metod- eller rättskälleövervägandena samt tolkningsmetoder i urspungslandet kan nog i regel betraktas som hjälpfakta eller ”erfarenhetssatser” i förhållande till bevistemat om innehållet i den utländska rätten.s. 755
2.Ett exempel på en bevisvärdering av innehållet i utländsk rätt är justitierådet Bengtssons skiljaktiga mening till NJA 1987 s. 885 i vilken han menade att det inte var troligt att panamansk arbetsrätt innehöll en tolkningsmetod som innebar att rätten konsekvent skulle tolkas till nackdel för arbetstagarna. Till grund för denna slutsats måste ligga en erfarenhetssats som går ut på att det skulle vara osannolikt att panamansk arbetsrätt skulle innehålla en tolkningsmetod som innebär att arbetsrätten konsekvent ska tolkas till nackdel för arbetstagaren.s. 756