1.I svensk rätt förstås rättstillämpning som en subsumtion av konkreta rättsfakta under rättsregler. Parterna behöver normalt inte bevisa innehållet i rättsregler eftersom domstolen ska känna till dessa. Denna princip är känd som jura novit curia och regleras i 35 kap. 2 § rättegångsbalken (RB). Av den andra meningen i samma paragraf följer ett undantag från principen om jura novit curia för sådana fall då utländsk rätt ska tillämpas. Om domstolen inte känner till innehållet i tillämplig utländsk rätt ”äge dock rätten anmana parterna att förebringa bevisning”. Klart är med andra ord att svensk och utländsk rätt inte behandlas på samma sätt enligt RB:s regler. Till skillnad från vad som gäller för svensk rätt, antas en svensk domstol inte känna till utländsk rätt. Att innehållet i utländsk rätt kan bevisas enligt RB får anses innebära att det är en bevisfråga. Något förenklat kan rättstilllämpning med stöd av lagvalsregler förklaras genom följande fyrstegsmodell:s. 749
2.1. Finns det en tillämplig lagvalsregel för problemet i fråga (rätts-s. 750
3.fråga)?s. 750
4.2. Vilken lag utpekar lagvalsregeln (rättsfråga)?s. 750
5.3. Vad är innehållet i den utländska rätten (bevisfråga)?s. 750
6.4. Subsumtion av de konkreta rättsfakta i målet under den norm soms. 750
7.fastställts i steg 3, dvs. den utländska rätten (rättsfråga).s. 750