1.Dag Victor satt med den sista gången som jag (och för övrigt de två legendariska advokaterna på motsidan, Bertil Södermark och Mats Müllern) hade förmånen att få uppträda som advokat i Högsta domstolen (resultatet blev ”Får fattiga konkursbon processa?” NJA 2006 s. 420). Vid en sammankomst någon tid senare — en eftersits inom ramen för Föreningen för lagstiftningslära — tog Dag med mig upp frågan om det lämpliga i att som advokat begära huvudförhandling i Högsta domstolen.s. 415
2.— Det där med huvudförhandling, sa Dag, det har nog advokater inte riktigt förstått. Då blir det ju inget betänkande. Och alla kloka saker som advokaterna säjer riskerar ju att gå förlorade när de inte finns på pränt. Fast å andra sidan kan det ju också vara intressant att höra vad advokaterna har att säga, det blir på ett annat sätt än att bara läsa inlagor. Men om de bara kunde begränsa sig till det viktiga. Pläderingarna sist innehöll ju mycket tänkvärt, men man borde nog krympa ned det. Kanske …s. 415
3.Ja, ungefär på det sättet var det, och så flöt det på. Dag utvecklade lite tankar om hur man skulle kunna kombinera en fullgången skriftlig handläggning med en begränsad muntlig förhandling, närmast i seminarieform, kanske så att betänkandet var tillgängligt också för advokater, åklagare och andra partsrepresentanter. Mer än så har det inte blivit av detta, men det illustrerar Dags ständiga strävan att förbättra domstolens förutsättningar att väl fylla sin prejudikatuppgift.s. 415
4.Tankar från Dag som däremot har fått fäste är styckesnumrering och möjligheten till språngdispens när hovrätten har förbisett en prejudikatfråga, låt vara att frågan om språngdispens ännu inte har föranlett någon lagstiftning. Dag har också varit drivande för att det allmänna ska stå för processkostnaderna i Högsta domstolen.s. 415
5.— Processen här är ju inte till för parterna, brukade han framhålla. Den är till för samhället! Varför ska då inte samhället svara för kostnaderna?s. 415
6.Dags engagemang för Högsta domstolens prejudikatuppgift sviktade aldrig. Det gällde såväl formerna och förutsättningarna för domstolens verksamhet som de enskilda avgörandena.s. 416
7.Prejudikatbildning är något mer än ett dömande. Den är ett led i samhällsutvecklingen. Det handlar om en verksamhet som är förankrad i det förflutna men som likväl är framåtsyftande. En verksamhet med särskilda krav.s. 416
8.Dag tydliggjorde detta på olika sätt. Han ställde stora krav på sig själv men också på sin omgivning. Han var hjälpsam i förberedelsearbetet, om än inte alltid helt syfteslöst. När man hörde de tunga långsamma stegen utanför dörren, så visste man att han snart med sin resliga gestalt skulle stå tungt lutad mot dörrposten.s. 416
9.— Jo, hörrudu. Du är ju referent på tisdag. Har du funderat på …s. 416
10.Och så fick man något inlindat lite anvisningar om vad som kunde vara lämpligt att överväga, i form av litteratur, rättsfall eller annat. Det hände också att anvisningarna inte var så alldeles inlindade.s. 416
11.Vid föredragning kunde Dag, som under den tid vi arbetade tillsammans för det mesta satt ordförande, ganska snart börja ställa frågor till föredraganden eller referenten. Den kanske vanligaste frågan var: Men vad är då prejudikatfrågan? Och började det dra iväg i en riktning som Dag ogillade så kunde det både synas på hans kroppsspråk och märkas på frågorna. Maskhållning är inte Dags starka sida. Men en sak är säker, gick man emot Dag i en fråga som han ”kände starkt för” (han brukade uttrycka sig så), då fick man ett gott test på hållbarheten av de egna argumenten.s. 416
12.En god domare söker alltid efter den juridiskt riktiga lösningen. Men en prejudikatdomare har till uppgift att göra också något mer.s. 416
13.Dag satte ofta prejudikatfrågan i ett vidare perspektiv. När han under ett måls föredragning till sist fick ordet och allt föreföll vara sagt kunde det bli en historisk utläggning, en redogörelse för den relevanta lagbestämmelsens tillkomst, paralleller till andra rättsområden eller något annat. Och sedan kunde han mycket väl sluta med att framhålla att han var helt enig med referenten. Syftet med föreläsningen var att kvalitetssäkra den del av avgörandet som utgjordes av själva prejudikatet. Och kanske också att dela med sig litet av sina kunskaper. Som en kollega uttryckte det: Dag är lite av en juridisk folkbildare.s. 416
14.Även om Högsta domstolen har prejudikatbildning som sin primära uppgift, så får det inte förglömmas att den är också är domstol. Det väcker frågan hur domstolen skrivningsmässigt ska hantera de frågor som inte är prejudikatintressanta. Dag föredrog ofta att avfatta dessa så kortfattat som möjligt, gärna på slutet. Möjligen har den dispositionsordning som domstolen nu ofta tillämpar — att efter att ha redogjort för rättsläget göra en bedömning ”i detta fall” — utvecklats därifrån.s. 416
15.Det sist sagda föranleder en kommentar. Ibland läser eller hör man synpunkter på Högsta domstolens avgöranden i sådana frågar som domstolen inte har sett som prejudikatintressanta. Oftast går det ut på att det är svårt att läsa ut prejudikatbetydelsen av ett kortfattat uttalande, och ibland leder det till en kortare eller längre tolkningsövning av domstolens text. Men när det rör sig om knapphändiga uttalanden vid sidan av det som domstolen har identifierat som prejudikatfrågan i målet, så bör de inte anses ha något prejudikatvärde. I varje fall inte om Högsta domstolens mening i frågan ska beaktas.s. 417
16.När Dag slutade hade det skrivsätt som idag präglar Högsta domstolens avgöranden i allt väsentligt etablerats. Dag var här drivande. Styckesnumreringen har redan nämnts (Dag var dock ingen stark förespråkare för korta stycken, och för övrigt inte heller för korta meningar). Till det kommer rubriksättningen av texten och den med rubriksättningen följande uppdelning i olika frågor. Viktigt är också att numera skrivs ett avgörande nästan alltid efter principen ”stand alone”. Avgörandet ska kunna förstås utan att hovrättens eller tingsrättens avgöranden har lästs. Det är inte bara en serviceåtgärd mot läsaren, det är ett viktigt tolkningsfaktum när rättsfallet ska tolkas.s. 417