Jfr prop. 1997/98:96, Vissa reformer av påföljdssystemet, s. 95 ff. 1 0 Prop. 1987/88:120, Om ändring i brottsbalken m.m. (straffmätning och påföljdsval m.m.) Vid tiden för reformen var Dag Victor departementsråd i Justitiedepartementet och chef för Enheten för straffrätt samt allmän ordning och säkerhet där lagstiftningsärendet handlades. 11 Påföljd för brott, SOU 1986:13–15. 12 Fängelsestraffkommittén föreslog i fråga om villkorlig frigivning, bl. a. en övergång till obligatorisk tvåtredjedelsfrigivning för alla intagna och ett slopande av minimitiden för denna. Något sådant slutligt ställningstagande till frågan kan dock inte sägas ha presenterats. Reglerna om villkorlig frigivning ändrades år 1999 med den inriktning Fängelsestraffkommittén förslog. Lagändringarna byggde dock på Straffsystemkommitténs förslag i betänkandet Ett reformerat straffsystem (SOU 1995:91), se prop. 1997/98:96. 1 3 Vid tiden för 1989 års reform gällde som huvudregel, enligt 26 kap. 6 § brottsbalken, att villkorlig frigivning skulle ske när minst två månader hade avtjänats. Den minsta tid för avtjänande innan villkorlig frigivning kan komma i fråga sänktes genom lagändring år 1999 till en månad (prop. 1997/98:96). 14 De situationer som redovisas i propositionen är numera, i vart fall delvis, överspelade på grund av ändrad lagstiftning. 1 5 Se t.ex. Nils Jareborg, Påföljdsbestämningens struktur, SvJT 1992 s. 257, Per Ole Träskman, Om återfall i brott, SvJT 1999 s. 200, där författaren bl.a. uttalar att bestämmelsen i 29 kap. 4 § inte är tillräckligt väl motiverad när det gäller straffskärpning inom samma påföljdsart och att de skäl som nämns är kriminalpolitiskt irrelevanta. Se också Magnus Ulväng, Påföljdskonkurrens — Problem och principer, 2005, s. 322 ff., Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl., 2012 s. 35. 1 6 Dag Victor deltog i avgörandet i Högsta domstolen. Han var inte referent. Jfr även NJA 1997 s. 842 och NJA 2009 s. 485. I de sistnämnda avgörandena, som i första hand avsåg frågor om straffvärde och straffmätning vid tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket, var Dag Victor referent i samtliga mål. 17 Dir 1992:47. 18 Ett reformerat straffsystem, SOU 1995:91. 19 SOU 1995:91 s. 180 ff. 20 Prop. 1997/98:96, Vissa reformer av påföljdssystemet. 21 Prop. 2009/10:147, bet. 2009/10:JuU32, rskr. 2009/10:272, SFS 2010:370. 22 Dir. 2007:137, Straff i proportion till brottets allvar (SOU 2008:85). 2 3 Straff i proportion till brottets allvar, SOU 2008:85. 24 Martin Borgeke och Magnus Ulväng hade, efter uppdrag från utredningen, i ett särskilt utlåtande gett uttryck för samma uppfattning som experterna i den principiella frågan om återfallsskärpning. 25 Påföljdsutredningen. Jfr not 27 och 28. 2 6 NJA 2012 s. 79 p. 26. 27 Dir. 2009:60. 28 SOU 2012:34, Nya påföljder. 29 Se, hittills, prop. 2014/15:37, Strafflindring vid medverkan till utredning av egen brottslighet. 3 0 Victor, Återfallsregler i straffrätten, s. 250 f. (Jfr not 6.)
Hänvisas från p. 7 (s. 400)
1.Det dröjde inte många år förrän regler om straffskärpning vid återfall återinfördes på sin gamla plats. Genom lagändringar, som trädde i kraft den 1 juli 1981, återinfördes en straffskärpningsregel i 26 kap. 3 § brottsbalken. Bestämmelsen gavs följande lydelse. Har någon dömts till fängelse i lägst två år och begår han, sedan domen har vunnit laga kraft, brott som är belagt med fängelse i mer än sex år, får för återfallet dömas till fängelse på en tid som med fyra år överstiger det högsta straff som kan följa på brottet eller, om det är fråga om flera brott, det högsta straff som med tillämpning av 2 § kan följa på brotten.s. 399
2.Brott, som någon har begått innan han har fyllt tjugoett år, får ej läggas till grund för sådan förhöjning som anges i första stycket. En utländsk dom får tillmätas samma verkan som en svensk.s. 400
3.Det kan konstateras att den nya bestämmelsen hade stora likheter med den tidigare återfallsregeln i samma paragraf. Den främsta skillnaden var att den nu aktuella bestämmelsens tillämpningsområde begränsades till allvarliga fall. Paragrafen infördes i samband med att interneringsstraffet avskaffades och att straffen för narkotikabrott skärptes. Lagstiftaren ansåg att en straffskärpningsregel för vissa särskilt allvarliga återfallssituationer inte kunde undvaras.s. 400
4.Syftet med bestämmelsen var att den skulle tillämpas dels på de personer som tidigare brukat dömas till internering på grund av brottslighet av särskilt allvarlig och samhällsfarlig karaktär, dels på personer som dömdes till fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet eller i övrigt grova brott som utgjorde led i en yrkesmässig eller på annat sätt organiserad brottslighet. Paragrafen infördes för att avskaffandet av interneringspåföljden inte skulle leda till en allmän lindring av samhällets reaktioner mot särskilt allvarlig brottslighet i vissa typfall där internering med mycket långa minsta tider tillämpats och för att ge möjlighet till straffskärpning i vissa fall där särskilda regler om villkorlig frigivning hade tillämpats. Bestämmelsen var fakultativ och i förarbetena angavs att den straffskala som var föreskriven för aktuella brott i de flesta fall torde vara tillräckligt vid för att hänsyn skulle kunna tas till att brottet utgjorde återfall. Avsikten var dock inte att åstadkomma någon generell höjning av straffnivån.s. 400
5.I förarbetena gavs alltså viss vägledning för hur bestämmelsen skulle tillämpas. Det framgick att avsikten var att bestämmelsen skulle tillämpas med restriktivitet och att den nya regeln skulle komma att aktualiseras endast i ett mycket litet antal fall. Lagrådet fann inte att det fanns hinder mot att införa bestämmelsen.s. 400
6.En ledamot (Vängby) var dock skiljaktig och avstyrkte förslaget och hänvisade bl.a. till att bestämmelsen skulle införas för att komma till rätta med ett mycket litet antal fall årligen. Grunden för avstyrkandet var att bestämmelsen innebar ett återinförande av en principiellt betänklig grundsats om straffhöjning vid återfall och ledde till risk för en allmän höjning av straffnivåerna, något som inte stod i god överensstämmelse med rättsordningen på det kriminalpolitiska området.s. 400
7.Som en parentes kan nämnas att lagstiftningstekniken — att införa en bestämmelse som får sitt tillämpningsområde avgränsad genom tidigare, men inte längre gällande praxis — är problematisk, men inte används för sista gången i det aktuella ärendet.s. 400