Stycket

19.Det förda resonemanget om en presumtion för uppsåt i de fall då gärningsmannen har trott (antagit eller utgått från) att den straffbelagda effekten skulle inträda eller att gärningsomständigheten förelåg anknyter till den tidigare diskussionen om förutsättningarna för mänskligt handlande. Tyngdpunkten vid bedömningen av uppsåtsfrågan kommer med detta synsätt att ligga på vad gärningsmannen har trott (antagit eller utgått från) i handlingsögonblicket. Endast mera sällan torde någon likgiltighetsmarkör kunna både bevisas och tillmätas sådan betydelse att det finns skäl att vid uppsåtsbedömningen avvika från den slutsats som gärningsmannens tro (uppfattning eller antagande) indikerar. Att tillämpning av likgiltighetsuppsåt måste präglas av försiktighet har HD för övrigt på senare tid framhållit i ”rusdomen”, NJA 2011 s. 563 p. 10 och ”samurajsvärdet”, NJA 2012 s. 45 p. 31.s. 388