Se även NJA 2003 s. 533 och NJA 2007 s. 918. 1 1 Se Asp (not 2), s. 295 ff. 1 2 Mer generellt kan sägas att förmögenhetsbrotten förutsätter en civilrättslig bakgrund, låt vara att straffrätten inte fullt ut följer den civilrättsliga regleringen och begreppsbildningen. 13 Yttrandena finns tillgängliga bl.a. i följande propositioner prop. 2011/12:59, Straff för överträdelser av EU-regler om kemikalier, s. 70 ff., prop. 2011/12:109, Vissa åtgärder mot illegala vapen, s. 70 ff. och prop. 2012/13:96, Kulturmiljöns mångfald, s. 139 f. 1 4 Lagrådsyttrande 2013-02-01 om kulturmiljöns mångfald, tillgängligt i prop. prop. 2012/13:96, Kulturmiljöns mångfald, s. 139 f. 15 Numera kulturmiljölagen (1988:950). 16 Prop. 2012/13:96 s. 52. 1 7 Betydelsen av reservationen ska dock inte överdrivas: alla ståndpunkter bör betecknas som preliminära; vi intar dem så länge vi inte fått tillräckliga skäl att inta en annan. 18 Se Wennberg (not 9), s. 344.
Hänvisas från p. 2 (s. 373)
1.Den andra frågan som togs upp i inledningen är den som gäller under vilka förutsättningar blankettstraffbud är förenliga med regeringsformens regler om normgivningsmakten, se numera framför allt 8 kap. 2 och 3 §§ regeringsformen. Frågan aktualiserades under 2000talets första årtionde såväl i lagstiftningssammanhang som i rättspraxis.s. 373
2.I sammanhanget förtjänar bl.a. Högsta domstolens avgöranden i NJA 2005 s. 33 och NJA 2006 s. 293 att framhållas. I det förstnämnda målet fann Högsta domstolen att det inte var förenligt med regeringsformens regler om normgivningsmakten att tillämpa skogsvårdslagen på ett sådant sätt att fängelse ådömdes för ett åsidosättande av en föreskrift som meddelats av Skogsstyrelsen. Stadgandet tillämpades därför grundlagskonformt, dvs. på så sätt att fängelse inte ansågs ingå i brottets straffskala.s. 373
3.Genom avgörandena, som mer generellt kan sägas ha inneburit att regeringsformen inte tillåter ”att förvaltningsmyndigheter och kommuner fyller ut blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan på ett sådant sätt att den gärning som härigenom straffbeläggs anges helt eller i det väsentliga i deras föreskrifter”, kan Högsta domstolen sägas ha underkänt tidigare konstitutionell praxis enligt vilken förvaltningsmyndigheter, trots frånvaro av uttryckligt stöd i regeringsformen, kunde fylla ut innehållet i blankettstraffbud. I domskälen skrevs bl.a. följande: En straffbestämmelse utgör som nämnts en begränsning av den grundlagsskyddade rörelsefriheten, om den innehåller fängelse i straffskalan. Det är då själva frihetsberövandet genom fängelsestraffet som inskränker rörelsefriheten för den dömde. Det är dock inte bara föreskrifter om verkställigheten av straffet som utgör bestämmelser om en sådan begränsning, utan straffbestämmelsen i sig är en föreskrift om begränsning av rörelsefriheten (jfr 2 kap. 12 § fjärde stycket 3 RF och prop. 1978/79:195 s. 37 f.). Också beskrivningen av den straffbelagda gärningen ingår i det som i princip skall lagregleras. Det är därför som bestämmelsen i 8 kap. 7 § RF om blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan var motiverad.s. 373
4.Rekvisiten för straffbarhet är alltså lika viktiga i detta sammanhang som frihetsstraffet. En långtgående möjlighet för förvaltningsmyndigheter och kommuner att fylla ut blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan skulle därmed vara ett stort avsteg från principen att straffbestämmelser som kan medföra ett frihetsberövande skall beslutas genom lag. I varje fall bör ett sådant avsteg tydligt vara godtaget i grundlagen, eftersom rättighetsskyddet bör tillämpas på ett för den enskilde generöst sätt (jfr t.ex. Holmberg-Stjernquist, a.a., s. 20). Rättssäkerhetsskäl talar också för en restriktiv tolkning av grundlagen i det aktuella hänseendet (jfr Miljöbalkskommitténs betänkande Miljöbalkens sanktionssystem och hänsynsregler, SOU 2004:37, s. 132 ff.).s. 374
5.Med hänsyn till det anförda får det anses att RF inte tillåter att förvaltningsmyndigheter och kommuner fyller ut blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan på ett sådant sätt att den gärning som härigenom straffbeläggs anges helt eller i det väsentliga i deras föreskrifter. När det finns särskilda normgivningsmässiga begränsningar knutna till en viss typ av regler — här blankettstraffbud — blir det naturligtvis av stor betydelse att avgöra hur denna typ av regler ska avgränsas. Med andra ord: det blir viktigt att kunna avgöra vad som är att anse som ett blankettstraffbud i regeringsformens mening (eller kanske snarast i den mening som avses i Högsta domstolens avgöranden).s. 374
6.Frågor som kan uppstå är bl.a. om en viss kriminalisering avser överträdelse av en föreskrift på lägre nivå eller överträdelse av ett beslut som överhuvudtaget inte har karaktär av föreskrift. Av särskild relevans i detta sammanhang är emellertid avgränsningen mellan å ena sidan blankettstraffbud i regeringsformens mening och, å den andra sidan, bestämmelser som annars fordrar utfyllnad i någon mening.s. 374
7.Många brottsbeskrivningar, eller rekvisit i brottsbeskrivningar, bygger indirekt på normer som kommer till uttryck i andra föreskrifter och alla dessa brottsbeskrivningar kan inte enbart på den grunden anses utgöra blankettstraffbud i regeringsformens mening. Här kan bl.a. hänvisas till rekvisitet ”tillhör annan” i 8 kap. 1 § brottsbalken som naturligtvis förutsätter en uppfattning om äganderättsfrågor. Till denna kategori — dvs. bestämmelser som förutsätter en utfyllande bakgrund, men vilka i normgivningsperspektiv (ändå) bör betraktas som fullständiga — hör, enligt NJA 2008 s. 567, även bestämmelsen om tjänstefel i 20 kap. 1 § brottsbalken: Lagbestämmelsen innehåller en beskrivning av den straffbelagda gärningen och framstår i den meningen som i och för sig fullständig. Att olika normer och påbjudna handlingsmönster får vägas in i bedömningen om en viss handling eller underlåtenhet strider mot vad som gäller för uppgiften och därigenom indirekt kan påverka straffansvaret innebär inte att den straffbelagda gärningen beskrivs i andra rättsregler än lagbestämmelsen. Med andra ord utgör de olika utfyllande normer som kan ges betydelse vid prövningen inte en del av själva brottsbeskrivningen i straffbestämmelsen. Det kan därmed inte ur RF härledas ett krav på att alla utfyllande normer av detta slag skall vara beslutade i den ordning som förutsätts vid straffbestämmelser med fängelse i straffskalan. Att ett straffbud förutsätter någon form av utfyllnad innebär alltså inte i sig att regeringsformens reglering av blankettstraffbud blir tillämplig. Straffbudet kan, trots att det finns behov av ”utfyllnad”, vara att anse som fullständigt.s. 374