Stycket

3.Praxis från MD visar tydligt på hur högt ställt kravet på reklamidentifikation är. MD slog fast i MD 1987:5 att det inte är tillräckligt att det i annonsen finns angivet att framställningen är en annonssida om utformningen av annonsen ger uttryck för att det är redaktionellt material. Annonsen i fråga utgjorde en helsida med reklam med ordet ”annonssida” angivet överst på sidan, men enligt MD kunde läsaren mot bakgrund av att vissa annonser var i intervjuform tolka annonsen som att texten var redaktionell. MD påpekade att en textuell annonsangivelse är en undantagslösning och att det istället är annonsens utformning som i första hand ska förhindra förväxling med redaktionellt material. I MD 2006:15 var frågan om tidningen Metro uppfyllt kraven på reklamidentifikation avseende annonser som fanns på tidningens förstasida. MD anförde att kravet på reklamidentifikation innebär att konsumenten med ett minimum av ansträngning ska ha möjlighet att urskilja reklam från redaktionellt innehåll. Mot bakgrund av att det antas att konsumenter värderar redaktionell text annorlunda än reklam uttalade domstolen i MD 2009:15 att en genomsnittskonsuments förmåga att fatta välgrundade affärsbeslut påverkas negativt om en reklamframställning vilseleder om sin rätta karaktär. Det ska därför från början av framställningen tydligt framgå om det är fråga om en marknadsföringsåtgärd. Det är således inte tillräckligt om konsumenten kan ana det så småningom.s. 209