Denna tvist har tidigare gett upphov till flera prejudikat från högsta instans: NJA 1996 s. 370, NJA 2000 s. 637, NJA 2001 s. 210 och NJA 2010 s. 8.
Hänvisas från p. 1 (s. 877)
1.Den 23 april 2014 slog Högsta domstolen fast att staten är ersättningsskyldig gentemot ett flertal fiskare. Målet gällde den ekonomiska förlust som fiskarna anser följde av att staten år 1997 inskränkte fisket i Torne älvs fiskeområde (nedan Torne älv). Avgörandet är det senaste i en segdragen tvist om fisket i Torne älv.s. 877
2.Bakgrunden till rättsfallet är att staten genom Gränsälvskommissionen redan före år 1997 hade inskränkt fisket i Torne älv. De tidigare föreskrifterna kunde dock inte tillämpas, eftersom de hade meddelats i en grundlagsstridig ordning. I stället utfärdade regeringen de aktuella föreskrifterna, som i allt väsentligt motsvarade den tidigare, overksamma regleringen.s. 877
3.Fiskarnas ersättningsanspråk grundades på att de ansåg att inskränkningen av fisket var en sådan rådighetsinskränkning som berättigade till ersättning enligt bestämmelserna om egendomsskydd i dåvarande 2 kap. 18 § regeringsformen. Staten invände bl.a. att enskilda inte kan grunda någon rätt till ersättning på paragrafen. Vidare hävdade staten att den pågående markanvändningen inte hade försvårats i sådan utsträckning som krävdes enligt grundlagsbestämmelsen, eftersom i stort sett samma begränsning av fisket hade gällt förut (enligt de tidigare, grundlagsstridiga föreskrifterna).s. 877
4.Högsta domstolen gör i domen en genomgång av den omfattande diskussion som har förts om räckvidden av en eventuell ersättningsrätt enligt grundlagsparagrafens tidigare lydelse. Diskussionen har i huvudsak handlat om betydelsen av att paragrafen till sin ordalydelse synes oinskränkt trots att lagstiftarens avsikt uppenbart har varit att kringgärda ersättningsrätten med ett antal förbehåll. Högsta domstolen konstaterar för sin del att grundlagsbestämmelsen inte synes avfattad för att direkt kunna tillämpas i domstol som en regel om rätt till ersättning i det enskilda fallet utan i huvudsak är riktad mot riksdagen för att respekteras vid lagstiftning på området. Vidare konstaterar domstolen att grundlagsbestämmelsen får anses ge uttryck för en allmän rättsgrundsats om en rätt till ersättning vid rådighetsinskränkningar i vissa fall. En förutsättning för att en sådan rätt ska föreligga är dock att inskränkningen måste ha avsevärt försvårat den pågående markanvändningen (jfr andra stycket i grundlagsparagrafen).s. 878
5.Vid en tillämpning av den allmänna rättsgrundsatsen finner Högsta domstolen att inskränkningen av fisket i Torne älv har påverkat fiskarnas intressen på ett sådant sätt att det är motiverat att tillerkänna dem ersättning av det allmänna. Staten hålls alltså ersättningsskyldig.s. 878
6.Som ett led i detta ställningstagande underkänner Högsta domstolen statens invändning att markanvändningen inte skulle ha försvårats i den utsträckning som krävs enligt grundlagsbestämmelsen (och den särskilda rättsgrundsatsen om rätt till ersättning). Skälet till att det tidigare inte hade bedrivits något fiske var ju att fisket redan hade inskränkts genom de grundlagsstridiga föreskrifterna. Högsta domstolen uttalar med anledning av detta: ”Som allmän princip gäller att staten inte kan freda sig mot ersättningsskyldighet genom att åberopa sin egen försummelse (jfr exempelvis NJA 2007 s. 747).” Det är den estoppel-princip som omnämns i citatet som denna artikel handlar om. Som framgår i det följande har principen i tidigare rättspraxis (bl.a. NJA 2007 s. 747, som Högsta domstolen hänvisar till) använts som skäl för att motivera ersättningsskyldighet för staten när lagstiftaren har underlåtit att utfärda ersättningsbestämmelser, trots att en skyldighet att göra detta har funnits enligt en särskild utfästelse. I gränsälvsmålet tillämpas emellertid principen på ett annorlunda sätt. Avgörandet signalerar därmed ett vidare tillämpningsområde för principen än vad som tidigare har antagits.s. 878