NJA 2012 I s. 211 p. 19 (som gällde rättsmedelssystemet). 1 0 HFD däremot åberopade värdet av adjunktion i 2009 års avgörande. 11 Riksdagen har för övrigt slagit fast att ”effektiviteten aldrig får överordnas rättssäkerheten” ens för att bekämpa grov brottslighet; JuU 1984/85:28 s. 26. 12 De Haan mot Nederländerna, dom den 26.8.1997, vari uttalas att art. 6.1 respekteras om avgörandet var ”[…] subject to subsequent control by a judicial body that had full jurisdiction and did provide the guarantees of Article 6 […]” med hänvisningar till andra domar (p. 52–54). Se även Mérigaud mot Frankrike, dom den 24.9.2009, bl.a. p. 68. Se Jacobs, White & Ovey, The European Convention on Human Rights, 5th Ed., Oxford University Press, 2010 s. 269, där ytterligare rättsfall anmärks. 13 Domarutredningen 2001 satte i fråga extern adjunktions förenlighet med Europakonventionen på den här grunden; SOU 2003:102 s. 346. Redan 1993 års Domarutredning hade principiella invändningar; SOU 1994:99 del A s. 236 f. 14 Fitger m.fl. påpekar i kommentaren till 4 kap. 13 § rättegångsbalken att ”[…] fler förhållanden än tidigare anses konstituera jäv.” 15 Som bl.a. Lavin framhållit var det naturligt att nöja sig med en fördragskonform lagtolkning, innan konventionen blev svensk lag. Han pekar bl.a. på att HFD i RÅ 2005 ref. 1 ”[…] tillämpat Europakonventionen och rättegångsbalkens jävsbestämmelser var för sig.”; R. Lavin, Högsta förvaltningsdomstolen och Europakonventionen, Förvaltningsrättslig tidskrift 2012 s. 353. Lavin påpekar också att HFD gett konventionen försteg i de fall som det förelegat en konflikt med de inhemska reglerna (s. 354 f.). 1 6 Närmare om tolkningen av art. 6.1 se P. Lorenzen m.fl., Den MenEuropӕiske neskerettighedskonvention, Band I, art. 1–9, 3 utg., Köpenhamn 2011 s. 369 f. 17 En närliggande aspekt rör åklagarens återkomst som part i domstolen. Det kan då tänkas att en domare tidigare suttit i rätten samman med åklagaren. Skulle den tilltalade i ett sådant fall ha ”en rimlig grund” för att sakna förtroende för domaren? Jfr Miljööverdomstolen, MÖD 2007:44, och C. Lindstrand JT 2009–10 s. 750. 1 8 B. Leidhammar menar däremot att HD:s beslut har ringa betydelse för advokats adjunktion som en följd av att ”[d]en oberoende advokatrollen innebär att advokaten inte är bunden av lojaliteter gentemot andra än sina klienter.”; Advokaten nr 6, 2014 s. 38. 19 Om dessa se not 5. 20 Se M. Andersson, tf. president för Kammarrätten i Stockholm, Advokaten nr 6 2014 s. 17. 21 Jfr not 12. 22 Lindstrand Leffler Advokatbyrå AB mot Sverige (Application no. 18700/09). 2 3 I lagkommentaren av Fitger m.fl. som omnämns av HD sägs inget om att en objektiv jävsgrund enligt en punkt i 13 §, t.ex. p. 10, ska bedömas på annat sätt än enligt en annan punkt i samma paragraf, såvitt gäller tillämpningen av bestämmelsen om resning. Stycket handlar främst om de skillnader som kan föreligga mellan olika stadier i handläggningen av ett mål. 24 Prop. 1987/88:23 s. 12. 25 Ett ledande avgörande är De Cubber mot Belgien, dom den 26.10.1984, vari domstolen uttalar följande: ”What is at stake is the confidence which the courts in a democratic society must inspire in the public and above all, as far as criminal proceedings are concerned, in the accused” (p. 26). Andra frekvent citerade avgöranden av samma innebörd är Hauschildt mot Danmark, dom den 24.5.1989 (p. 48) och Gregory mot Förenade Kungariket, dom den 25.2.1997, p. 43. Se närmare Harris, O’Boyle & Warbrick, Law of the European Convention on Human Rights, 2nd ed., Oxford University Press, Oxford 2009 s. 291. 26 HD åberopar Europadomstolens avgörande Wettstein mot Schweiz, dom den 21.12.2000 (p. 44) för sin ståndpunkt. ”There thus remains the objective test. Here, it must be determined whether, quite apart from the judge’s conduct, there are ascertainable facts which may raise doubts as to his impartiality. In this respect even appearances may be of a certain importance. What is at stake is the confidence which the courts in a democratic society must inspire in the public (see the Castillo Algar v. Spain judgment of 28 October 1998, Reports 1998–VIII, p. 3116, § 45). This implies that in deciding whether in a given case there is a legitimate reason to fear that a particular judge lacks impartiality, the standpoint of the person concerned is important but not decisive. What is decisive is whether this fear can be held to be objectively justified (see the Ferrantelli and Santangelo v. Italy judgment of 7 August 1996, Reports 1996–III, pp. 951–52, § 58).” — Som synes ansluter detta uttalande till De Cubber. 27 Prop. 1987/88:23 s. 11. 2 8 Prop. 1987/88:23 s. 14. 29 Kanske har den påfrestning för rättsväsendet som varit följden av NJA 2013 s. 502 (”ne bis in idem”) funnits med i bilden. Det beslutet hade våren 2014 utlöst över 500 ansökningar om resning; InfoTorg den 25.4.2014. 30 Alla 17 avgöranden, som kommenteras i de bägge artiklar av min hand som publicerats i SvJT 2010 s. 689 ff. och 2014 s. 457 ff., avser jäv i objektiv mening enligt p. 10 – med ett undantag vilket gällde s.k. ställföreträdarjäv enligt p. 4. Fitger m.fl. påpekar att det är sällsynt att de nio första punkterna ger svar på frågor om jäv föreligger (kommentaren till 13 §). Det är tveksamt om det över huvud taget finns något avgörande från senare tid, i vilket en domare anses faktiskt ha dömt partiskt (subjektiv partiskhet). 31 Se C. Sandgren, Jäv mot domare, särskilt nämndeman, SvJT 2014 s. 457. 32 Enligt SAOB är den juridiska betydelsen av ordet jäv invändning mot en persons eller institutions behörighet, i synnerhet invändning mot domares behörighet. 3 3 Lagen om skiljeförfarande använder ordet ”obehörig” som synonym till ”jävig” (34 §). 34 Dock menar S. Lindskog att jäv inte ska betraktas som domarens eller skiljemannens egenskap: ”[D]et handlar om något helt annat, nämligen om yttre förhållanden som kan ha betydelse för en skiljemans förmåga eller vilja att förhålla sig opartisk.”; Skiljeförfarande, 2 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm 2012 s. 414. 35 I artikeln ”Om han eller hon eller den”, SvJT 2014 s. 675 ff. diskuterar O. Lando olika varianter av ett könsneutralt språkbruk. Lando menar att denna fråga är mer än symbolisk, men det visar sig inte vara lätt att finna ett språkbruk som kan vinna bred acceptans. 3 6 Prop. 2012/13:45 (En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess) s. 152. 37 P. Westberg, Domare i egen sak — om jäv mot domare och nämndeman i svenska brottmål, JT 2013–14 s. 811 ff. 38 A.a. s. 814 f. 39 Prop. 2013/14:169 s. 25 ff. 40 Sacilor-Lormines mot Frankrike, dom den 9.11.2006, p. 67. 41 Domarutredningen 1993; SOU 1994:99 s. 236 f. och Domarutredningen 2001; SOU 2003:102 s. 346. 42 Se t.ex. SOU 1974:96 s. 185 och SOU 2013:49 s. 115 ff. 43 Se t.ex. NJA 2010 s. 317 om tillämpningen av 4 kap. 14 § rättegångsbalken. 4 4 Närmare om hovrätts- och tingsrättspraxis avseende domarjäv se C. Sandgren, Jäv mot domare, särskilt nämndeman, SvJT 2014 s. 457 ff. 45 Europadomstolen har också denna uppfattning; Luka mot Rumänien, dom den 21.7.2009 p. 42. 46 Luka mot Rumänien, dom den 21.7.2009. Om rättsfallet se Jacobs, White & Ovey (not 12) s. 268. 4 7 Synpunkten återfinns hos Westberg a.a. (not 37) s. 816. 48 Sandgren (not 31) s. 462 f.
Hänvisas från p. 4 (s. 866)
NJA 2012 I s. 211 p. 19 (som gällde rättsmedelssystemet). 1 0 HFD däremot åberopade värdet av adjunktion i 2009 års avgörande. 11 Riksdagen har för övrigt slagit fast att ”effektiviteten aldrig får överordnas rättssäkerheten” ens för att bekämpa grov brottslighet; JuU 1984/85:28 s. 26. 12 De Haan mot Nederländerna, dom den 26.8.1997, vari uttalas att art. 6.1 respekteras om avgörandet var ”[…] subject to subsequent control by a judicial body that had full jurisdiction and did provide the guarantees of Article 6 […]” med hänvisningar till andra domar (p. 52–54). Se även Mérigaud mot Frankrike, dom den 24.9.2009, bl.a. p. 68. Se Jacobs, White & Ovey, The European Convention on Human Rights, 5th Ed., Oxford University Press, 2010 s. 269, där ytterligare rättsfall anmärks. 13 Domarutredningen 2001 satte i fråga extern adjunktions förenlighet med Europakonventionen på den här grunden; SOU 2003:102 s. 346. Redan 1993 års Domarutredning hade principiella invändningar; SOU 1994:99 del A s. 236 f. 14 Fitger m.fl. påpekar i kommentaren till 4 kap. 13 § rättegångsbalken att ”[…] fler förhållanden än tidigare anses konstituera jäv.” 15 Som bl.a. Lavin framhållit var det naturligt att nöja sig med en fördragskonform lagtolkning, innan konventionen blev svensk lag. Han pekar bl.a. på att HFD i RÅ 2005 ref. 1 ”[…] tillämpat Europakonventionen och rättegångsbalkens jävsbestämmelser var för sig.”; R. Lavin, Högsta förvaltningsdomstolen och Europakonventionen, Förvaltningsrättslig tidskrift 2012 s. 353. Lavin påpekar också att HFD gett konventionen försteg i de fall som det förelegat en konflikt med de inhemska reglerna (s. 354 f.). 1 6 Närmare om tolkningen av art. 6.1 se P. Lorenzen m.fl., Den MenEuropӕiske neskerettighedskonvention, Band I, art. 1–9, 3 utg., Köpenhamn 2011 s. 369 f. 17 En närliggande aspekt rör åklagarens återkomst som part i domstolen. Det kan då tänkas att en domare tidigare suttit i rätten samman med åklagaren. Skulle den tilltalade i ett sådant fall ha ”en rimlig grund” för att sakna förtroende för domaren? Jfr Miljööverdomstolen, MÖD 2007:44, och C. Lindstrand JT 2009–10 s. 750. 1 8 B. Leidhammar menar däremot att HD:s beslut har ringa betydelse för advokats adjunktion som en följd av att ”[d]en oberoende advokatrollen innebär att advokaten inte är bunden av lojaliteter gentemot andra än sina klienter.”; Advokaten nr 6, 2014 s. 38. 19 Om dessa se not 5. 20 Se M. Andersson, tf. president för Kammarrätten i Stockholm, Advokaten nr 6 2014 s. 17. 21 Jfr not 12. 22 Lindstrand Leffler Advokatbyrå AB mot Sverige (Application no. 18700/09). 2 3 I lagkommentaren av Fitger m.fl. som omnämns av HD sägs inget om att en objektiv jävsgrund enligt en punkt i 13 §, t.ex. p. 10, ska bedömas på annat sätt än enligt en annan punkt i samma paragraf, såvitt gäller tillämpningen av bestämmelsen om resning. Stycket handlar främst om de skillnader som kan föreligga mellan olika stadier i handläggningen av ett mål. 24 Prop. 1987/88:23 s. 12. 25 Ett ledande avgörande är De Cubber mot Belgien, dom den 26.10.1984, vari domstolen uttalar följande: ”What is at stake is the confidence which the courts in a democratic society must inspire in the public and above all, as far as criminal proceedings are concerned, in the accused” (p. 26). Andra frekvent citerade avgöranden av samma innebörd är Hauschildt mot Danmark, dom den 24.5.1989 (p. 48) och Gregory mot Förenade Kungariket, dom den 25.2.1997, p. 43. Se närmare Harris, O’Boyle & Warbrick, Law of the European Convention on Human Rights, 2nd ed., Oxford University Press, Oxford 2009 s. 291. 26 HD åberopar Europadomstolens avgörande Wettstein mot Schweiz, dom den 21.12.2000 (p. 44) för sin ståndpunkt. ”There thus remains the objective test. Here, it must be determined whether, quite apart from the judge’s conduct, there are ascertainable facts which may raise doubts as to his impartiality. In this respect even appearances may be of a certain importance. What is at stake is the confidence which the courts in a democratic society must inspire in the public (see the Castillo Algar v. Spain judgment of 28 October 1998, Reports 1998–VIII, p. 3116, § 45). This implies that in deciding whether in a given case there is a legitimate reason to fear that a particular judge lacks impartiality, the standpoint of the person concerned is important but not decisive. What is decisive is whether this fear can be held to be objectively justified (see the Ferrantelli and Santangelo v. Italy judgment of 7 August 1996, Reports 1996–III, pp. 951–52, § 58).” — Som synes ansluter detta uttalande till De Cubber. 27 Prop. 1987/88:23 s. 11. 2 8 Prop. 1987/88:23 s. 14. 29 Kanske har den påfrestning för rättsväsendet som varit följden av NJA 2013 s. 502 (”ne bis in idem”) funnits med i bilden. Det beslutet hade våren 2014 utlöst över 500 ansökningar om resning; InfoTorg den 25.4.2014. 30 Alla 17 avgöranden, som kommenteras i de bägge artiklar av min hand som publicerats i SvJT 2010 s. 689 ff. och 2014 s. 457 ff., avser jäv i objektiv mening enligt p. 10 – med ett undantag vilket gällde s.k. ställföreträdarjäv enligt p. 4. Fitger m.fl. påpekar att det är sällsynt att de nio första punkterna ger svar på frågor om jäv föreligger (kommentaren till 13 §). Det är tveksamt om det över huvud taget finns något avgörande från senare tid, i vilket en domare anses faktiskt ha dömt partiskt (subjektiv partiskhet). 31 Se C. Sandgren, Jäv mot domare, särskilt nämndeman, SvJT 2014 s. 457. 32 Enligt SAOB är den juridiska betydelsen av ordet jäv invändning mot en persons eller institutions behörighet, i synnerhet invändning mot domares behörighet. 3 3 Lagen om skiljeförfarande använder ordet ”obehörig” som synonym till ”jävig” (34 §). 34 Dock menar S. Lindskog att jäv inte ska betraktas som domarens eller skiljemannens egenskap: ”[D]et handlar om något helt annat, nämligen om yttre förhållanden som kan ha betydelse för en skiljemans förmåga eller vilja att förhålla sig opartisk.”; Skiljeförfarande, 2 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm 2012 s. 414. 35 I artikeln ”Om han eller hon eller den”, SvJT 2014 s. 675 ff. diskuterar O. Lando olika varianter av ett könsneutralt språkbruk. Lando menar att denna fråga är mer än symbolisk, men det visar sig inte vara lätt att finna ett språkbruk som kan vinna bred acceptans. 3 6 Prop. 2012/13:45 (En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess) s. 152. 37 P. Westberg, Domare i egen sak — om jäv mot domare och nämndeman i svenska brottmål, JT 2013–14 s. 811 ff. 38 A.a. s. 814 f. 39 Prop. 2013/14:169 s. 25 ff. 40 Sacilor-Lormines mot Frankrike, dom den 9.11.2006, p. 67. 41 Domarutredningen 1993; SOU 1994:99 s. 236 f. och Domarutredningen 2001; SOU 2003:102 s. 346. 42 Se t.ex. SOU 1974:96 s. 185 och SOU 2013:49 s. 115 ff. 43 Se t.ex. NJA 2010 s. 317 om tillämpningen av 4 kap. 14 § rättegångsbalken. 4 4 Närmare om hovrätts- och tingsrättspraxis avseende domarjäv se C. Sandgren, Jäv mot domare, särskilt nämndeman, SvJT 2014 s. 457 ff. 45 Europadomstolen har också denna uppfattning; Luka mot Rumänien, dom den 21.7.2009 p. 42. 46 Luka mot Rumänien, dom den 21.7.2009. Om rättsfallet se Jacobs, White & Ovey (not 12) s. 268. 4 7 Synpunkten återfinns hos Westberg a.a. (not 37) s. 816. 48 Sandgren (not 31) s. 462 f.s. 866