1.Jag håller alltså inte med Strömberg i hans kritik av HD:s avgörande i NJA 2013 s. 613. Vidare tycker jag att hans negativa beskrivning av EUrättens inverkan på den svenska miljörätten är svår att förhålla sig till, då den är väldigt allmän hållen. Den utgår heller inte från den situation som rådde i Bunge-målet, dvs. mötet mellan en traditionell uppfattning om rättskraft och det unionsrättsliga kravet på företräde för en regel med direkt effekt.s. 745
2.Med det sagt vill jag ändå avsluta med att lyfta fram ett par frågor i hans artikel som jag menar är intressanta att diskutera vidare. Den första gäller återförvisningar inom ramen för tillståndsprövningar. Grundscenariot är alltså att en miljödomstol/myndighet har ogillat en ansökan om tillstånd och nästa instans gör en motsatt bedömning. Självklart måste man då kunna återförvisa målet med instruktioner för bedömningen av tillståndsfrågan. En sådan möjlighet förekommer i alla tänkbara sammanhang. Så gjorde redan Koncessionsnämnden för miljöskydd i förhållande till länsstyrelserna på miljöskyddslagens tid före 1999. Det förekommer också allmänt inom övrig förvaltningsprocess i alla länder inom Unionen. För att kunna diskutera frågan i förhållande till EU-rätten bör man därför lyfta blicken från den vattenrättsliga och inhemska diskursen och jämföra med lösningar inom andra rättsområden och i andra länder. Det senare försvåras visserligen av att den förhärskande ordningen i övriga medlemsstater är att tillståndsgivningen sköts av myndigheterna och departementen, medan domstolskontrollen sker genom rättsprövning. Men det principiella problemet är ofta detsamma i dessa länder och en komparation är därför givande. Jag vet t.ex. att i Nederländerna har man som en del i effektiviseringsarbetet infört ett förbud mot att Raad van State (HFD) återförvisar tillståndsmål till lägre instans. Man bör heller inte överdriva skillnaderna mellan de olika rättsordningarna och det finns många exempel från andra länder på att domstolsprövningen i tillståndsmål är reformatorisk. Finland är ett näraliggande exempel, men också Frankrike har en sådan ordning när det gäller tillstånd till större s.k. IPPC-verksamheter. Mötet mellan den processuella autonomin och EU-rättens krav på företräde i tillståndsmål är därför en diskussion som kan föras med exempel från många medlemsstater.s. 745
3.En annan fråga som är intressant gäller regeringsprövningar inom miljörätten. Också denna konstruktion förekommer i många medlemsstater, oftast i samband med större miljöfarliga verksamheter eller samhällsviktiga infrastrukturprojekt. Strömberg inser att Bungedomen har betydelse även vid regeringsprövningar enligt 17 kap. MB, men förespråkar ändå att möjligheten ska finnas kvar. Jag är mera tveksam. Idén med att regeringen tar beslut som är bindande i miljöprövningar är inte bara svår att förena med EU-rätten, utan också rent allmänt med en modern miljöprövning. Gruvnäringen med dess speciella myndighetskultur inom Bergstaten och överklaganden till regeringen är ett belysande exempel på detta. Jag tror att vi bör gå mot en ordning där de politiska instanserna anger principer, budgetramar och planeringsunderlag för samhällsviktiga projekt, medan rättstilllämpningen sköts av myndigheter och domstolar utan inblandning av företrädarna för de politiska intressena. Vad som ska beslutas av vem är emellertid inte självklart och som en konsekvens av Bunge-domen måste denna diskussion föras vidare.s. 746
4.Svaren på dessa frågor är alltså inte givna och vi bör som sagt diskutera dem öppet och gärna i en komparation med andra länder och lösningar. I en sådan diskussion kommer självklart även miljörättsvetarna att delta.s. 746