Stycket

1.Strömbergs artikel är alltså skriven som en kommentar kring HD:s avgörande förra sommaren i det kontroversiella Bunge-målet. Bakgrunden är i korthet att företaget Nordkalk 2005 och 2006 ansökte om tillstånd enligt miljöbalken (MB) till bergtäkt i Bunge på Gotland. Täktområdet gränsar till två Natura 2000-områden som är skyddade enligt art- och habitatdirektivet (92/43/EEG). Miljödomstolen avslog ansökan i december 2008, väsentligen med hänvisning till risken för skada på de skyddsvärda områdena. Bolaget överklagade till Miljööverdomstolen (MÖD) som meddelade dom i oktober 2009. MÖD ansåg att de föreskrivna villkoren borde leda till att skadliga effekter inte uppstod på de skyddsvärda intressena. Man gjorde därför en ”tilllåtlighetsförklaring” och återförvisade målet till miljödomstolen för bestämning av tillstånd och villkor. Avgörandet vann laga kraft när HD beslutade att inte meddela prövningstillstånd. I miljödomstolen ogillades emellertid ansökan återigen i november 2011. Domstolen menade att det inte var klarlagt att verksamheten inte kan påverka de skyddsvärda intressena i Natura 2000-områdena. MÖD:s tillåtlighetsförklaring ansågs heller inte vara bindande, då den var för allmänt hållen och inte angav några villkor för verksamheten. Miljödomstolens dom överklagades av Nordkalk. MÖD:s andra avgörande kom sommaren 2012 och innebar att företaget fick de tillstånd man sökt, förenat med verkställighetsförordnande. MÖD ansåg att frågan om företagets tillåtlighet var avgjord genom den lagakraftvunna domen från 2009 och att prövningsordningen förutsätter att underinstanserna lojalt följer processuella anvisningar från överrätten vid återförvisning. Sedan upprepade man uttalandet från 2009, dvs. att de planerade skyddsåtgärderna borde leda till att effekterna på arterna och naturtyperna i områdena hölls på en godtagbar nivå. Tillstånd till verksamheten meddelades därför, förenat med utsläppsvillkor för avledning och återfiltrering av täktvattnet. Naturvårdsverket, flera miljöorganisationer och enskilda överklagade domen till HD och begärde inhibition av verkställighetsförordnandet. HD meddelade ganska omgående prövningstillstånd i frågan om vilken betydelse MÖD:s lagakraftvunna tillåtlighetsdom från 2009 har för den efterföljande tillståndsprövningen. I mitten av oktober förordnade HD att tillståndet inte fick tas i anspråk tills vidare (NJA 2012 s. 623). Avgörandet i målet kom i juni 2013 och innebar ett underkännande av MÖD:s resonemang om tillåtlighetsförklaringens bindande verkan (NJA 2013 s. 613). HD pekade på att tillståndsprövningen enligt Natura 2000reglerna utgår från att det någonstans i processen görs en samlad bedömning av verksamhetens påverkan på de skyddsvärda intressena. Bedömningen ska vara fullständig, exakt och slutlig så att det är möjligt att skingra varje vetenskapligt tvivel i fråga om dessa effekter. Tillståndsmyndigheten ska med andra ord kunna väga in verksamhetens alla aspekter och samlat pröva återverkningarna på det skyddade områdena. När detta synsätt tillämpades på Bunge-målet konstaterade HD att någon fullständig tillståndsprövning inte hade skett i MÖD 2009, varför en samlad bedömning måste ske senare i processen. Visserligen hade MÖD gjort en förhållandevis utförlig prövning 2012, men det var ändå klart att man ansett att tillåtlighetsfrågan var rättskraftigt avgjord redan 2009 och därför begränsat sin prövning till de återstående tillståndsfrågorna. Den uppdelningen var enligt HD inte förenlig med art- och habitatdirektivets krav på en samlad bedömning och målet återförvisade därför till miljödomstolen för en fullständig tillståndsprövning.s. 735