1.Högsta domstolens avgörande föregicks av en utveckling under ett decennium i fråga om rätten till ideellt skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen, som vid sidan av bindande folkrättsligt instrument även utgör svensk lag. Den utvecklingen kretsar kring kravet i artikel 13 Europakonventionen på att var och en, vars rättigheter i konventionen har kränkts, ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel. Detta krav på staten kan uppfyllas på olika sätt. I avsaknad av andra rättsmedel har det dock ansetts att en möjlighet till ideellt skadestånd måste finnas för den enskilde. I annat fall skulle staten göra sig skyldig till konventionsbrott.s. 510
2.Möjligheten till ideellt skadestånd vid kränkningar av konventionen slogs fast i NJA 2005 s. 462. Högsta domstolen fann i rättsfallet att en kränkning av artikel 6.1 (rätten till domstolsprövning inom skälig tid) berättigade till ideellt skadestånd, trots att uttryckligt lagstöd för en skadeståndssanktion saknades. Skadeståndsmöjligheten bekräftades och utvidgades därefter genom NJA 2007 s. 295, NJA 2007 s. 584, m.fl. rättsfall. Den kan numera sägas gälla konventionens samtliga rättigheter. I ett enskilt fall är det dock inte givet att just ekonomisk gottgörelse i form av ideellt skadestånd ska komma i fråga. Kravet på effektivt rättsmedel kan uppfyllas även på andra sätt.s. 510
3.Något uttryckligt krav på att enskilda ska ha rättsmedel att tillgå vid en överträdelse av en rättighet i 2 kap. regeringsformen finns inte. Till skillnad från vad som gäller enligt Europakonventionen finns det alltså ingen uttalad möjlighet för enskilda att genomdriva sina rättigheter enligt grundlagen. I formell mening skulle detta kunna sägas utgöra en allvarlig brist i rättighetsskyddet — en rättighet som inte är sanktionerad är som bekant inte mycket värd för den som rättigheten är avsedd att skydda. Det sagda innebär emellertid även att Högsta domstolen i det förevarande avgörandet hade en högst reell möjlighet att med hänvisning till avsaknaden av sanktionsbestämmelser låta bli att skadeståndssanktionera den kränkning av regeringsformen som var i fråga. Inte minst den skiljaktiga mening som yttrades av en av domstolens ledamöter visar att det inte var självklart för domstolen att träda in i lagstiftarens roll genom att tillerkänna B.P. skadestånd utan stöd i lag.s. 510
4.I ljuset av den skadeståndspraxis som har utvecklats på grundval av Europakonventionen framstår emellertid Högsta domstolens ställningstagande inte som oväntat. Utan en skadeståndsmöjlighet vid överträdelser av 2 kap. regeringsformen skulle en situation uppstå där staten skulle kunna hållas skadeståndsskyldig för kränkningar av Europakonventionen men inte för kränkningar av liknande rättigheter i regeringsformen, trots att denna i kraft av grundlag har en överordnad ställning. Detta skulle inte vara ett tillfredsställande rättsläge.s. 511