Närliggande

19.Enligt förordningens artikel 9 skall, något förenklat uttryckt, tilllämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse avseende ansvar för skador orsakade av arbetsrättsliga stridsåtgärder på arbetsmarknaden vara lagen i det land där stridsåtgärderna kommer att genomföras eller har genomförts. Artikeln har gett upphov till diskussioner om huruvida den, utöver frågor om utomobligatoriskt ansvar för en stridsåtgärd som enligt tillämpliga materiella arbetsrättsliga regler är olovlig, även åsyftar själva lovligheten av stridsåtgärden. Författaren ansluter sig på s. 191–192 till den senare uppfattningen, vilken dock är oförenlig med förordningens premiss 28, enligt vilken artikel 9 inte påverkar ”villkoren för utövandet av sådana åtgärder i enlighet med nationell lagstiftning”. Artikel 9 har visserligen tillkommit med anledning av Sveriges starka önskan, föranledd av vissa formuleringar i EGdomstolens avgörande DFDS Torline (mål C-18/02, som dock handlade om domsrätt och inte om tillämplig lag), att få fastslaget att stridsåtgärders lovlighet skall prövas enligt lagen i det land där de företagits, men premiss 28 tyder på att Sveriges inställning inte nödvändigtvis delas av andra medlemsstater och kommer att gillas av EUdomstolen. Frågeställningen är i och för sig av begränsad betydelse för svenskt vidkommande, eftersom den autonoma svenska kollisionsregeln om lovligheten av kollektiva arbetsrättsliga stridsåtgärder i grova drag överensstämmer med förordningens artikel 9, men att den inte är bara akademisk illustreras av Arbetsdomstolens avgörande AD 2011 nr 95 (som tyvärr inte nämns av författaren).s. 503