Närliggande

11.Det är tydligt att HD i detta fall velat gå försiktigt fram; domstolen har betonat situationens särdrag och inte gett anledning till några slutsatser om hur den ser på kränkningar av andra grundlagsfästa rättigheter. Här vet man knappast något om domstolens inställning. Inte bara den skiljaktiga ledamoten utan också avdelningen i övrigt kan ha ansett det angeläget med lagstiftning på området. 3. Vad angår den andra domen, beslutad av samma ledamöter (i detta fall enhälligt), rörde den mera komplicerade grundlagsfrågor. Det gällde den överenskommelse med bestämmelser om bl.a. visst fiskeförbud i Torne älv (gränsälvsöverenskommelsen), som redan gett upphov till en rad prejudicerande avgöranden av HD. I NJA 1996 s. 370 hade det bemyndigande som föreskrifterna byggde på befunnits strida mot regeringsformen, varför förbudet var ogiltigt. Regeringen beslöt då en ny förordning av 1997 med väsentligen motsvarande fiskeförbud. I en rad rättsfall (NJA 2000 s. 637, NJA 2001 s. 210 och NJA 2010 s. 8) hade prövats olika frågor om skadestånd på grund av det begångna felet, varvid skadeståndslagen åberopats. I det nu aktuella målet yrkade däremot vissa fiskare ersättning för ekonomisk skada på den grund att fiskeförbudet enligt 1997 års förordning utgjorde en sådan rådighetsinskränkning beträffande deras fastigheter som enligt dåvarande 2 kap. 18 § 2 st. RF (numera 2 kap. 15 § 2 st.) gav rätt till ersättning. Staten bestred yrkandet bl.a. på den grund att enskilda inte kunde grunda rätt till ersättning på paragrafen och att begränsningarna av fisket gjorts av miljö- och hälsoskäl, varför den inte omfattades av paragrafens ersättningsregel.s. 434