Närliggande

8.HD har alltså dömt ut skadestånd utan att åberopa något vållande på statens sida; skadan har orsakats av en feltolkning av gällande rättsregler som rättats till först i Regeringsrätten, och sådana feltolkningar har långtifrån alltid betraktats som culpa. I stället har betonats det allvarliga i den rättighetskränkning som förekommit. Man har vidare gjort avsteg från den huvudregel som kräver lagstöd för att ideellt skadestånd skall utgå. Ingendera av dessa avvikelser från skadeståndslagens principer är emellertid särskilt märklig, om man jämför med rättsläget vid brott mot Europakonventionen. Inte heller i sådana fall kräver man ju culpa i vanlig mening för skadestånd, och HD har som sagt även då dömt ut ersättning för ideell skada utan stöd av lag. Det avgörande har varit att en rättighet kränkts, inte hur pass försvarligt myndigheten handlat. Det är ett synsätt som blivit alltmer framträdande i rättspraxis från senare år. Såtillvida är domen visserligen intressant men ligger samtidigt i linje med flera tidigare avgöranden.s. 433