Internordiska internationelltprivaträttsliga konventioner antogs mellan länderna på 1930-talet angående frågor om äktenskap, adoption, förmynderskap, underhåll samt arv. Konventionerna gäller i väsentliga hänseenden än idag, men har i vissa fall undergått viktiga moderniseringar. 1 1 Dessa avsåg internationellt privaträttsliga aspekter av äktenskaps ingående, äktenskaps upplösning, äktenskaps rättsverkningar och förmynderskapsfrågor. 12 Nationalitetsprincipen lagfästes för frågor rörande arv och testamenten först genom lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (IDL), och kom dessförinnan till uttryck genom rättspraxis och doktrin. 13 Målen går under beteckningen ”baltmålen”. De mest uppmärksammade av dem är NJA 1948 s. 805 och NJA 1949 s. 82 vilka gällde frågor om svensk domsrätt och tillämplig lag i äktenskapsmål mellan makar som var f.d. estniska medborgare och som (eller den ena maken) hade ”tvångsnationaliserats” till sovjetiska medborgare i samband med Estlands införlivande med Sovjetunionen. Enligt HD var de att jämställa med statslösa personer eftersom de ”saknade sitt hemlands beskydd”, och svensk lag kunde tillämpas. Se närmare Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt, Andra upplagan, Norstedts Juridik 2006, s. 31 med vidare hänvisningar. 1 4 Om denna utveckling och de bakomliggande övervägandena, se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, Sjunde upplagan, Norstedts Juridik 2008, s. 149–151. 15 Se Mosa Sayed, Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige, Iustus Förlag 2009, s. 121–133, med hänvisningar. 16 Efter att Sverige år 1933 sagt upp den bakomliggande Haagkonventionen från 1902, ändrades lagen så att ansökan skulle prövas enligt svensk lag allena, om den sökande var svensk medborgare och hade haft hemvist här under minst ett års tid omedelbart före ansökan. 17 Detta följde av 1905 års Haagkonvention om tillämplig lag för äktenskaps rättsverkningar, som sades upp av Sverige år 1960. De gamla reglerna fortsatte dock att tillämpas ”som uttryck för allmänna internationellt privaträttsliga grundsatser”, ända tills lagen (1990:272) om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden (LIMF) trädde i kraft. LIMF kom sedermera att även omfatta sambor. 18 Se t.ex. Anna Singer, ”Familjerätten — en kulturyttring?”, utgiven i: Familj, Religion, Rätt. En antologi om kulturella spänningar i familjen – med Sverige och Turkiet som exempel, (A. Singer, M. Jänterä-Jareborg, A. Schlytter, red.), Iustus Förlag 2010, s. 243–272. 19 Reglerna finns numera i 5 kap. äktenskapsbalken. 2 0 När båda makarna är utländska medborgare ska svensk domstol även beakta innehållet i en mer restriktiv utländsk lag, när svaranden invänder mot ansökan om skilsmässa, se 3 kap. 4 § 2–3 st. lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. I svensk rättspraxis har dock ansökan även i sådana fall beviljats i enlighet med reglerna i äktenskapsbalken. Se NJA 1988 s. 308 och NJA 1991 A 2. 21 Om den bakomliggande ideologin, se Anders Agell & Margareta Brattström, Äktenskap, Samboende, Partnerskap, Femte upplagan, Iustus Förlag 2011, s. 59–65. 22 Reglerna finns numera i 6 kap. 7–8 §§ äktenskapsbalken. 23 Se ovan not 7. 2 4 För en historisk och rättsjämförande betraktelse avseende skilsmässoregleringar i ett antal europeiska länder, se Anders Agell & Margareta Brattström, Äktenskap, Samboende, Partnerskap, Femte upplagan, Iustus Förlag 2011, s. 39–43. 2 5Cour de Cassation, Civ. 1re (Eurostar), dom 11.6.2008. Målet kommenteras av Ingrid Söderquist, ”Lagvalsregler vid äktenskapsskillnad i fransk och europeisk internationell privaträtt”, Examensarbete i internationell privaträtt, Juridiska institutionen, Uppsala Universitet, vårterminen 2013, s. 42 f. 26 Se ovan not 7. 27 Se förordningens art. 8. 28 Se Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, art. 81 st. 3. 29 Rapporterat enligt Upsala Nya Tidning, 27 januari 2008. 30 Förordningen tillämpas i dessa stater sedan juni 2012. 31 Se ovan not 21 angående 3 kap. 4 § 2–3 st. lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. 32 Benämningen ”fördjupat samarbete” väcker positiva associationer, men har en del av ”kejsarens nya kläder” över sig. Se Maarit Jänterä-Jareborg, ”EU:s internationella familje- och successionsrätt — mot harmonisering eller fragmentarisering?” Europarättslig Tidskrift 2010, s. 677 f. 3 3 Enligt en etablerad princip inom den internationella privat- och processrätten ska behörig domstol alltid följa den egna processrättsordningen. 34 Var och en av dessa frågor skulle sannolikt i flera fall vara att bedöma enligt utländsk rätt. Rätten till skilsmässa är i många EU-länder en ”paketlösning”, beroende av att skilsmässans rättsliga konsekvenser funnit en enligt domstolen godtagbar lösning. 35 Se närmare Maarit Jänterä-Jareborg, ”EU:s internationella familje- och successionsrätt — mot harmonisering eller fragmentarisering?” Europarättslig Tidskrift 2010, s. 678. 36 När nämligen makarna inte själva har valt utslagsgivande lag tillämpas i första hand lagen i den stat där de har sitt hemvist eller senast hade gemensamt hemvist, osv. I de flesta fall förväntas tysk lag bli tillämplig, när talan om äktenskapsskillnad prövas i Tyskland. Tidigare tillämpades nationalitetsprincipen, vilket ofta medförde tillämpning av utländsk rätt vid tyska domstolar. 37 Men såsom påpekas av Ingrid Söderquist, är även reglerna i Rom III så pass komplicerade att ingen förbättring kan tas för given. Ingrid Söderquist, ”Lagvalsregler vid äktenskapsskillnad i fransk och europeisk internationell privaträtt”, Examensarbete i internationell privaträtt, Juridiska institutionen, Uppsala Universitet, vårterminen 2013, s. 80 f. 3 8 Se Maarit Jänterä-Jareborg, ”EU:s internationella familje- och successionsrätt — mot harmonisering eller fragmentarisering?” Europarättslig Tidskrift 2010, s. 678. 39 Se Maarit Jänterä-Jareborg, ”Inter-Nordic Exceptions in EU Regulations on Matters of Family and Inheritance Law: Legal ‘Irritants’ or Necessary Concessions in the Citizens’ Interest?”, utgiven i: Confronting the Frontiers of Family and Succession Law, Liber Amicorum Walter Pintens, Intersentia 2012, s. 733–752. 40 Se art. 59.1 i Bryssel II-förordningen, art. 69 i underhållsförordningen och art. 75. 3 i arvsförordningen. 41 Se närmare, Maarit Jänterä-Jareborg, ”Harmonisering, samordning och ömsesidigt förtroende inom Europeiska unionen — utvecklingen inom familjerätt”, SvJT 2005, s. 810–816. 4 2 Se förordningens art. 3, 6 och 7. Se även EU-domstolens klargörande förhandsbesked i målet Sundelind Lopez mot Lopez Lizazo, C-68/07, och HD:s efterföljande beslut i NJA 2008 s. 71. 4 3 I målet ”A”, C-523/07 utvecklar EU-domstolen kriterier som förutsätts vara uppfyllda för att barnet kan anses ha hemvist i en EU-stat vid tillämpningen av Bryssel II-förordningen. Se även målet Mercredi v. Chaffe, C-497/10. För närmare resonemang om det EU-rättsliga hemvistbegreppet inom familjerättens område, se SOU 2010:59 (Underhållsskyldighet i internationella situationer — Underhållsförordningen, 2007 års Haagkonvention och 2007 års Haagprotokoll), s. 101–103. 44 Enligt art. 8 tillkommer domsrätten i samtliga mål om föräldraansvar domstolen i den EU-stat där barnet har hemvist. Art. 12 ger en viss möjlighet för föräldrarna att avtala att sådana yrkanden får tas upp i samband med ett äktenskapsmål i en annan medlemsstat. Denna möjlighet synes knappast vara aktuell i exempelfallet. 45 ”Exfruns underhåll: 90 000 — om dagen”, Dagens Nyheter 29.12.2012. 46 Se ovan, not 7. 4 7 Se ovan, avsnitt 2. 48 Den allmänna behörighetsregeln finns i underhållsförordningens art. 3 och medför domsrätt på flera olika grunder. De tillämpliga reglerna för rätten till underhåll mellan makar och förutvarande makar bestäms enligt reglerna i Haagprotokollet, se särskilt protokollets art. 5–8. Värd att beakta är inte minst art. 8.5 som ger en make möjlighet att senare ifrågasätta en överenskommelse om tillämpning av en mindre förmånlig rättsordning, på den grunden att maken inte var fullt informerad och medveten om konsekvenserna av avtalet. 49 Se t.ex. Michael Bogdan, ”Den nya EU-förordningen om internationell successionsrätt”, SvJT 2012, s. 745. 50 Se t.ex. RÅ 2006 ref. 36 (bedömningen av domsrätt i ett mål om föräldraansvar) och RH 2010:52 (bedömning av domsrätt i ett äktenskapsmål). 51 Till de viktigaste undantagen hör de många lagreformerna sedan början av 1990-talet i syfte att säkerställa lika rättigheter till samkönade par inom det familjerättsliga området, delat föräldraskap inkluderat. Även de till synes ständigt aktuella allmänna reformerna om vårdnadsreglerna bör nämnas. 5 2 En förklaring är det grundliga och omfattande efterarbete som följer i Sverige efter att en EU-förordning antagits. En särskild utredning har tillsatts varje gång för att analysera hur förordningen förhåller sig till gällande svensk rätt och vilka ändringar och kompletteringar som behövs i vår interna lagstiftning för att leva upp till förordningens krav. Därefter behöver ärendet ges hög prioritet på departementsnivå för att Sverige ska vara ”berett” den dag då förordningen börjar tilllämpas. 53 En insikt eller blotta misstanken om en sådan tolkning hade, kanske, föranlett länderna att be om ett undantag till förmån till en fortsatt tillämpning av harmoniserade internordiska regler om erkännande och verkställighet av förvaltningsbeslut om omhändertagande och placering av barn, grundade på en nordisk konvention från 1970. 54 Båda målen kommenteras av Michael Bogdan, ”EG/EU-domstolens och svensk rättspraxis i internationell privat- och processrätt 2009–2010”, SvJT 2011, s. 885– 887. 55 Med ett sådant formalistiskt resonemang är det t.ex. inte möjligt att ge företräde för en tillämpning av särskilda nordiska regler i förhållande till Finland, även om de sistnämnda reglerna skulle vara smidigare att tillämpa än EU-reglerna. Situationen aktualiserades i målet ”C”, C-435/06. 5 6 Frågan fick särskild aktualitet efter Strasbourg-domstolens avgörande i målet Neulinger och Schuruk mot Schweiz (No 41615/07), dom av Stora kammaren, 6.7.2010, där Schweiz fälldes för ett brott mot de sökandes rätt till familjeliv enligt art. 8 i EKMR efter att beslut fattats där enligt 1980 års Haagkonvention om att ett olovligen till Schweiz bortfört barn skulle överflyttas till Israel där barnet hade haft sitt hemvist. Konventionsbrottet bestod av att Schweiz inte grundligt undersökt och beaktat barnets hela familjesituation, vad gäller omständigheterna såväl före som efter bortförandet. 57 Povse och Povse mot Österrike (No 3890/11), dom 18.6.2013. 58 Domstolen hänvisade här till sitt tidigare avgörande i målet Sneersone och Kampanella mot Italien (No 14737/09), dom 12.7.2011. 5 9 Jusektidningen nr 8/12 där uppgifterna anges härstamma från SCB, SACO och Föreningen Svenskar i världen. 60 Förklaringen är den mångfald av domsrättsgrunder som finns i Bryssel IIförordningen. 61 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg. 6 2 Se art. 21.1. Hemvistbegreppet är medvetet odefinierat i arvsförordningen. Även i detta sammanhang gäller att det ska tolkas enhetligt och autonomt inom EU. Viss vägledning ges dock i ingresspunkterna 23–24. 63 Se Katja Karjalainen, ”Eläkeläiset liikkeellä Euroopassa: Haagin yleissopimus aikuisten kansainvälisestä suojelusta” (= Europas rörliga pensionärer — Haagkonventionen till internationellt skydd för vuxna), Lakimies 2012, s. 268. 64 Undantagsvis, med beaktande av samtliga omständigheter, ska det dock vara möjligt att bortse från det senaste hemvistet och bedöma kvarlåtenskapens överföring enligt lagen i en annan stat till vilken ”den avlidne vid sin död uppenbart hade en närmare anknytning”. Se art. 21.2.
Hänvisas från p. 1 (s. 229)
Internordiska internationelltprivaträttsliga konventioner antogs mellan länderna på 1930-talet angående frågor om äktenskap, adoption, förmynderskap, underhåll samt arv. Konventionerna gäller i väsentliga hänseenden än idag, men har i vissa fall undergått viktiga moderniseringar. 1 1 Dessa avsåg internationellt privaträttsliga aspekter av äktenskaps ingående, äktenskaps upplösning, äktenskaps rättsverkningar och förmynderskapsfrågor. 12 Nationalitetsprincipen lagfästes för frågor rörande arv och testamenten först genom lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (IDL), och kom dessförinnan till uttryck genom rättspraxis och doktrin. 13 Målen går under beteckningen ”baltmålen”. De mest uppmärksammade av dem är NJA 1948 s. 805 och NJA 1949 s. 82 vilka gällde frågor om svensk domsrätt och tillämplig lag i äktenskapsmål mellan makar som var f.d. estniska medborgare och som (eller den ena maken) hade ”tvångsnationaliserats” till sovjetiska medborgare i samband med Estlands införlivande med Sovjetunionen. Enligt HD var de att jämställa med statslösa personer eftersom de ”saknade sitt hemlands beskydd”, och svensk lag kunde tillämpas. Se närmare Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt, Andra upplagan, Norstedts Juridik 2006, s. 31 med vidare hänvisningar. 1 4 Om denna utveckling och de bakomliggande övervägandena, se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, Sjunde upplagan, Norstedts Juridik 2008, s. 149–151. 15 Se Mosa Sayed, Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige, Iustus Förlag 2009, s. 121–133, med hänvisningar. 16 Efter att Sverige år 1933 sagt upp den bakomliggande Haagkonventionen från 1902, ändrades lagen så att ansökan skulle prövas enligt svensk lag allena, om den sökande var svensk medborgare och hade haft hemvist här under minst ett års tid omedelbart före ansökan. 17 Detta följde av 1905 års Haagkonvention om tillämplig lag för äktenskaps rättsverkningar, som sades upp av Sverige år 1960. De gamla reglerna fortsatte dock att tillämpas ”som uttryck för allmänna internationellt privaträttsliga grundsatser”, ända tills lagen (1990:272) om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden (LIMF) trädde i kraft. LIMF kom sedermera att även omfatta sambor. 18 Se t.ex. Anna Singer, ”Familjerätten — en kulturyttring?”, utgiven i: Familj, Religion, Rätt. En antologi om kulturella spänningar i familjen – med Sverige och Turkiet som exempel, (A. Singer, M. Jänterä-Jareborg, A. Schlytter, red.), Iustus Förlag 2010, s. 243–272. 19 Reglerna finns numera i 5 kap. äktenskapsbalken. 2 0 När båda makarna är utländska medborgare ska svensk domstol även beakta innehållet i en mer restriktiv utländsk lag, när svaranden invänder mot ansökan om skilsmässa, se 3 kap. 4 § 2–3 st. lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. I svensk rättspraxis har dock ansökan även i sådana fall beviljats i enlighet med reglerna i äktenskapsbalken. Se NJA 1988 s. 308 och NJA 1991 A 2. 21 Om den bakomliggande ideologin, se Anders Agell & Margareta Brattström, Äktenskap, Samboende, Partnerskap, Femte upplagan, Iustus Förlag 2011, s. 59–65. 22 Reglerna finns numera i 6 kap. 7–8 §§ äktenskapsbalken. 23 Se ovan not 7. 2 4 För en historisk och rättsjämförande betraktelse avseende skilsmässoregleringar i ett antal europeiska länder, se Anders Agell & Margareta Brattström, Äktenskap, Samboende, Partnerskap, Femte upplagan, Iustus Förlag 2011, s. 39–43. 2 5Cour de Cassation, Civ. 1re (Eurostar), dom 11.6.2008. Målet kommenteras av Ingrid Söderquist, ”Lagvalsregler vid äktenskapsskillnad i fransk och europeisk internationell privaträtt”, Examensarbete i internationell privaträtt, Juridiska institutionen, Uppsala Universitet, vårterminen 2013, s. 42 f. 26 Se ovan not 7. 27 Se förordningens art. 8. 28 Se Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, art. 81 st. 3. 29 Rapporterat enligt Upsala Nya Tidning, 27 januari 2008. 30 Förordningen tillämpas i dessa stater sedan juni 2012. 31 Se ovan not 21 angående 3 kap. 4 § 2–3 st. lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. 32 Benämningen ”fördjupat samarbete” väcker positiva associationer, men har en del av ”kejsarens nya kläder” över sig. Se Maarit Jänterä-Jareborg, ”EU:s internationella familje- och successionsrätt — mot harmonisering eller fragmentarisering?” Europarättslig Tidskrift 2010, s. 677 f. 3 3 Enligt en etablerad princip inom den internationella privat- och processrätten ska behörig domstol alltid följa den egna processrättsordningen. 34 Var och en av dessa frågor skulle sannolikt i flera fall vara att bedöma enligt utländsk rätt. Rätten till skilsmässa är i många EU-länder en ”paketlösning”, beroende av att skilsmässans rättsliga konsekvenser funnit en enligt domstolen godtagbar lösning. 35 Se närmare Maarit Jänterä-Jareborg, ”EU:s internationella familje- och successionsrätt — mot harmonisering eller fragmentarisering?” Europarättslig Tidskrift 2010, s. 678. 36 När nämligen makarna inte själva har valt utslagsgivande lag tillämpas i första hand lagen i den stat där de har sitt hemvist eller senast hade gemensamt hemvist, osv. I de flesta fall förväntas tysk lag bli tillämplig, när talan om äktenskapsskillnad prövas i Tyskland. Tidigare tillämpades nationalitetsprincipen, vilket ofta medförde tillämpning av utländsk rätt vid tyska domstolar. 37 Men såsom påpekas av Ingrid Söderquist, är även reglerna i Rom III så pass komplicerade att ingen förbättring kan tas för given. Ingrid Söderquist, ”Lagvalsregler vid äktenskapsskillnad i fransk och europeisk internationell privaträtt”, Examensarbete i internationell privaträtt, Juridiska institutionen, Uppsala Universitet, vårterminen 2013, s. 80 f. 3 8 Se Maarit Jänterä-Jareborg, ”EU:s internationella familje- och successionsrätt — mot harmonisering eller fragmentarisering?” Europarättslig Tidskrift 2010, s. 678. 39 Se Maarit Jänterä-Jareborg, ”Inter-Nordic Exceptions in EU Regulations on Matters of Family and Inheritance Law: Legal ‘Irritants’ or Necessary Concessions in the Citizens’ Interest?”, utgiven i: Confronting the Frontiers of Family and Succession Law, Liber Amicorum Walter Pintens, Intersentia 2012, s. 733–752. 40 Se art. 59.1 i Bryssel II-förordningen, art. 69 i underhållsförordningen och art. 75. 3 i arvsförordningen. 41 Se närmare, Maarit Jänterä-Jareborg, ”Harmonisering, samordning och ömsesidigt förtroende inom Europeiska unionen — utvecklingen inom familjerätt”, SvJT 2005, s. 810–816. 4 2 Se förordningens art. 3, 6 och 7. Se även EU-domstolens klargörande förhandsbesked i målet Sundelind Lopez mot Lopez Lizazo, C-68/07, och HD:s efterföljande beslut i NJA 2008 s. 71. 4 3 I målet ”A”, C-523/07 utvecklar EU-domstolen kriterier som förutsätts vara uppfyllda för att barnet kan anses ha hemvist i en EU-stat vid tillämpningen av Bryssel II-förordningen. Se även målet Mercredi v. Chaffe, C-497/10. För närmare resonemang om det EU-rättsliga hemvistbegreppet inom familjerättens område, se SOU 2010:59 (Underhållsskyldighet i internationella situationer — Underhållsförordningen, 2007 års Haagkonvention och 2007 års Haagprotokoll), s. 101–103. 44 Enligt art. 8 tillkommer domsrätten i samtliga mål om föräldraansvar domstolen i den EU-stat där barnet har hemvist. Art. 12 ger en viss möjlighet för föräldrarna att avtala att sådana yrkanden får tas upp i samband med ett äktenskapsmål i en annan medlemsstat. Denna möjlighet synes knappast vara aktuell i exempelfallet. 45 ”Exfruns underhåll: 90 000 — om dagen”, Dagens Nyheter 29.12.2012. 46 Se ovan, not 7. 4 7 Se ovan, avsnitt 2. 48 Den allmänna behörighetsregeln finns i underhållsförordningens art. 3 och medför domsrätt på flera olika grunder. De tillämpliga reglerna för rätten till underhåll mellan makar och förutvarande makar bestäms enligt reglerna i Haagprotokollet, se särskilt protokollets art. 5–8. Värd att beakta är inte minst art. 8.5 som ger en make möjlighet att senare ifrågasätta en överenskommelse om tillämpning av en mindre förmånlig rättsordning, på den grunden att maken inte var fullt informerad och medveten om konsekvenserna av avtalet. 49 Se t.ex. Michael Bogdan, ”Den nya EU-förordningen om internationell successionsrätt”, SvJT 2012, s. 745. 50 Se t.ex. RÅ 2006 ref. 36 (bedömningen av domsrätt i ett mål om föräldraansvar) och RH 2010:52 (bedömning av domsrätt i ett äktenskapsmål). 51 Till de viktigaste undantagen hör de många lagreformerna sedan början av 1990-talet i syfte att säkerställa lika rättigheter till samkönade par inom det familjerättsliga området, delat föräldraskap inkluderat. Även de till synes ständigt aktuella allmänna reformerna om vårdnadsreglerna bör nämnas. 5 2 En förklaring är det grundliga och omfattande efterarbete som följer i Sverige efter att en EU-förordning antagits. En särskild utredning har tillsatts varje gång för att analysera hur förordningen förhåller sig till gällande svensk rätt och vilka ändringar och kompletteringar som behövs i vår interna lagstiftning för att leva upp till förordningens krav. Därefter behöver ärendet ges hög prioritet på departementsnivå för att Sverige ska vara ”berett” den dag då förordningen börjar tilllämpas. 53 En insikt eller blotta misstanken om en sådan tolkning hade, kanske, föranlett länderna att be om ett undantag till förmån till en fortsatt tillämpning av harmoniserade internordiska regler om erkännande och verkställighet av förvaltningsbeslut om omhändertagande och placering av barn, grundade på en nordisk konvention från 1970. 54 Båda målen kommenteras av Michael Bogdan, ”EG/EU-domstolens och svensk rättspraxis i internationell privat- och processrätt 2009–2010”, SvJT 2011, s. 885– 887. 55 Med ett sådant formalistiskt resonemang är det t.ex. inte möjligt att ge företräde för en tillämpning av särskilda nordiska regler i förhållande till Finland, även om de sistnämnda reglerna skulle vara smidigare att tillämpa än EU-reglerna. Situationen aktualiserades i målet ”C”, C-435/06. 5 6 Frågan fick särskild aktualitet efter Strasbourg-domstolens avgörande i målet Neulinger och Schuruk mot Schweiz (No 41615/07), dom av Stora kammaren, 6.7.2010, där Schweiz fälldes för ett brott mot de sökandes rätt till familjeliv enligt art. 8 i EKMR efter att beslut fattats där enligt 1980 års Haagkonvention om att ett olovligen till Schweiz bortfört barn skulle överflyttas till Israel där barnet hade haft sitt hemvist. Konventionsbrottet bestod av att Schweiz inte grundligt undersökt och beaktat barnets hela familjesituation, vad gäller omständigheterna såväl före som efter bortförandet. 57 Povse och Povse mot Österrike (No 3890/11), dom 18.6.2013. 58 Domstolen hänvisade här till sitt tidigare avgörande i målet Sneersone och Kampanella mot Italien (No 14737/09), dom 12.7.2011. 5 9 Jusektidningen nr 8/12 där uppgifterna anges härstamma från SCB, SACO och Föreningen Svenskar i världen. 60 Förklaringen är den mångfald av domsrättsgrunder som finns i Bryssel IIförordningen. 61 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg. 6 2 Se art. 21.1. Hemvistbegreppet är medvetet odefinierat i arvsförordningen. Även i detta sammanhang gäller att det ska tolkas enhetligt och autonomt inom EU. Viss vägledning ges dock i ingresspunkterna 23–24. 63 Se Katja Karjalainen, ”Eläkeläiset liikkeellä Euroopassa: Haagin yleissopimus aikuisten kansainvälisestä suojelusta” (= Europas rörliga pensionärer — Haagkonventionen till internationellt skydd för vuxna), Lakimies 2012, s. 268. 64 Undantagsvis, med beaktande av samtliga omständigheter, ska det dock vara möjligt att bortse från det senaste hemvistet och bedöma kvarlåtenskapens överföring enligt lagen i en annan stat till vilken ”den avlidne vid sin död uppenbart hade en närmare anknytning”. Se art. 21.2.s. 229