Stycket

5.Några korta kommentarer till framställningens sakinnehåll kan jag inte helt avhålla mig från. Nergelius skriver (s. 47) angående EU-domstolens hantering av s.k. svartlistning på grund av terroristmisstankar att EU-domstolen 2012 inte gärna kan göra en helomvändning från sitt omtalade avgörande från 2008. Man kan numera konstatera att författaren fått rätt i och med att EU-domstolen i ett avgörande från juni 2013 kommit att följa sin inslagna linje och det är med glädje man kan konstatera att EU-domstolen visat den konsistens i sin analys av de s.k. sanktionslistorna som författaren förutsåg. Nergelius kritiserar Högsta förvaltningsdomstolens avgörande i det ovan nämnda Barsebäck-målet (RÅ 1999 ref 76) på flera punkter som kanske kan sammanfattas med att ett förhandsavgörande borde ha inhämtats från EU-domstolen och att HFD borde ha baserat sin analys av regeringens beslut (och lagen) på hur sannolikt det var att fler nedläggningsbeslut skulle komma att fattas i framtiden (s. 103 f.). Den förra synpunkten kan man så klart ha olika uppfattning om och jag har förståelse för Nergelius invändningar. Den senare är dock svårare att förhålla sig till. Nergelius tycks mena att en domstol, vid prövningen av innehållet i en nyligen stiftad lag och med en folkomröstning om sakfrågan i bakgrunden, skulle grunda ett bindande juridiskt beslut på att man misstrodde regeringen och riksdagen i hur seriösa de var i nedläggningsplanerna på lång sikt. Han framför att det förhållandet att domstolen ”inte ens försökte analysera rättsläget i händelse av utebliven framtiden tillämpning av AvvL är kort sagt mycket märkligt”. Som jag ser det kan en domstol inte gärna grunda sina avgöranden på spekulationer om vad som kan tänkas ha hänt om tio år eller så, det vore att gå utöver de befogenheter som en domstol har och omfattar förhållanden som inte gärna kan vara föremål för en rättslig analys. Hur ett ”rättsläge” i ljuset att eventuell framtida tillämpning ska kunna analyseras är för mig överhuvudtaget svårt att se. Här tycker jag därför att författarens kritik skjuter över målet, men måhända är jag färgad av att föremålet för kritiken är min arbetsplats.s. 197