Stycket

36.HD har i NJA 2008 s. 915 visat hur beloppen kan differentieras utifrån de olika kränkningssituationerna. Utgångspunkten är en (3a) typiserad ersättning baserad på olika situationer. Med typisering kan således avses både typfallsdifferentiering och en objektivering bortom den enskildes upplevelser. Som alltid vid ideell ersättningsbestämning, är det ogörligt att söka alltför individuella mätningar av kränkningsvärdet, men genom praxis torde alltfler typiserade höjnings- respektive sänkningsargument kunna urskiljas. I undantagssituationer kan mer (3b) individuella hänsyn tas, varvid typiseringen frångås; dessa faktorer kan avse såväl kärandens som svarandes förhållanden. En allmän ersättningsrättslig erfarenhet är därvid, att alla individuella avvikelser från de ideella schablonerna är en sällsynt företeelse, som kräver särskilt tung argumentation för påvisandet av en diskrepans i förhållande till den ändå tämligen breda normalsfär som täcks av typiseringen; dessutom kan dessa individuella avvikelser endast höja beloppen, inte sänka dem. En sista möjlighet att åstadkomma avvikelser från typsituationerna är via (3c) jämkningsregeln; regeln kunde enligt 2003 års lag appliceras om det var ”skäligt”, men enligt 2008 års lag har rekvisitet ändrats till ”särskilda skäl” — vilket innebär en restriktion. Som exempel på jämkningsomständigheter har HD i NJA 2008 s. 915 diskuterat provokation, eget risktagande samt en utvärdering av avsikten med den utsattes besök etc.s. 798