1.Fokuseringen för undersökningen i denna artikel ligger, som redan framhållits, på värderingen av den enskilda utsagan. Föremål för undersökningen är Högsta domstolens domar i NJA 1980 s. 725, 1988 s. 40, 1992 s. 446, 1993 s. 616, 1996 s. 176, 2005 s. 712, 2009 s. 447 I och II samt 2010 s. 671. I samtliga dessa fall har värderingen av enstaka utsagor haft avgörande betydelse för utgången.s. 765
2.Samtliga avgöranden har berörts och kommenterats ur olika aspekter i andra sammanhang. Jag kommer här inte att ta upp alla de frågor och infallsvinklar som har kommit fram i dessa sammanhang. Mitt syfte är, som sagt, begränsat till att undersöka hur Högsta domstolen rent faktiskt har motiverat sina tillförlitlighetsbedömningar. Som redan har annonserats förs inte någon diskussion kring det ”riktiga” i målens utgång.s. 765
3.Det är alltså nio domar som har undersökts (under åtta rubriker i NJA). De nio domarna omfattar 14 gärningar (förenklat räknat) och utgången i Högsta domstolen blev friande i sju fall och fällande i sju fall. I dessa domar har totalt deltagit 32 justitieråd. Fler än en gång har åtta av dessa justitieråd deltagit. Ett justitieråd (Johan Munck) har deltagit i fyra av avgörandena och två (Dag Victor och Kerstin Callisendorff) har deltagit i tre avgöranden. Därutöver har sex justitieråd deltagit i två avgöranden. Det är endast ett justitieråd (Lena Moore) som har varit referent i mer än ett avgörande (och det är dubbelavgörandet i NJA 2009 s. 447).s. 765
4.Det är alltså totalt 32 personer som står bakom de bedömningar, avgöranden och motiveringar som här ska analyseras. En skiljaktig mening redovisas endast i ett av den undersökta fallen, nämligen i NJA 1993 s. 616. Där redovisade justitieråden Staffan Vängby och Torkel Gregow skiljaktiga meningar. Dessa skiljaktigheter är dock inte av något intresse i detta sammanhang. Justitierådet Göran Lambertzs utvecklande av sin talan i NJA 2010 s. 671 har dock med ämnet för denna uppsats att göra. Det är enda gången bland de undersökta domarna som ett sådant ”utvecklande” förekommer.s. 766
5.Det kan direkt konstateras att Högsta domstolen vid sina bedömningar av utsagor inte enbart fäster vikt vid utsagan som sådan, dvs. dess innehåll, struktur och form. Även andra omständigheter beaktas (jfr dock NJA 2010 s. 671). Men här ska först enbart ställas upp de motsatspar med bäring på vad som (enligt Högsta domstolen) är tecken på tillförlitlighet respektive motsatsen vad gäller en utsagas innehåll, struktur och form.s. 766