Stycket

1.HD har emellertid, som inledningsvis angavs, i andra fall avgjort frågan om ett skiljeavtal utgör rättegångshinder efter principer vilka är svåra att förena med de som kommit till användning i Petrobartfallet och Concorpfallet. 4.1 Täktfallet HD har i NJA 2007 s. 475 (”Täktfallet”) läst en skiljeklausul i ett nyttjanderättsavtal med innehållet att ”[e]ventuella tvister avgörs enligt lag om skiljedom” på så sätt att parterna avsett att alla tvister som har anknytning till nyttjanderättsavtalet ska avgöras av skiljemän. Beträffande en av käranden i tredje hand framställd icke kontraktsrättslig skadeståndgrund om vållande på grund av brott, hade föredraganden i sitt betänkande angett att svarandens invändning i någon mån stödde sig på nyttjanderättsavtalet. Därför torde tolkning av avtalet komma i fråga. Mot denna bakgrund drogs slutsatsen att tredjehandgrunden hade ett sådant samband med nyttjanderättsavtalet att skiljeklausulen i detta omfattade även tredjehandsgrunden. HD följde dock inte motiveringen i betänkandet. HD konstaterade i stället att även om käranden påstått att ersättningsanspråket inte grundade sig på avtalet utan avsåg ett anspråk grundat på vållande genom brott hade de faktiska omständigheter som åberopades direkt anknytning till nyttjanderättsavtalet. Med anledning av detta och att kärandens övriga grunder skulle prövas av skiljemän, borde även den tredje grunden anses omfattad av skiljeklausul. 4.2 Hamnfallet I NJA 2008 s. 120 (”Hamnfallet”) hade käranden, en färjeoperatör, utformat sin talan utan att åberopa ett avtal, vari intagits skiljeklausul. Käranden åberopade att svarandens — ett kommunalt hamnbolag — totala uttag av avgifter från käranden stred mot den kommunala självkostnadsprincipen och hävdade att överuttaget skulle återbetalas. Hamnbolaget menade att vissa avgifter som hänförde sig till investeringar i hamnen för att möjliggöra trafik reglerades av ett mellan parterna upprättat investeringsavtal med skiljeklausul. Allmän domstol saknade därför behörighet att pröva kärandens talan i den delen. HD fann att kärandens yrkande hade så stark anknytning till avtalet att talan i den delen måste anses vara omfattad av skiljeklausulen. Det kan nämnas att HD i förevarande fall, inte som i Täktfallet, angav det som en förutsättning att bedömningen föranledde att tvisterna kunde lösas i samma fora. Tvärtom innebar HD:s bedömning i Hamnfallet att tvisten delades upp på domstol och skiljenämnd. HD hänvisade i sammanhanget till NJA 1982 s. 738. 4.3 Några iakttagelser rörande Täktfallet och Hamnfallet m.m. I Täktfallet och Hamnfallet har HD inte uttryckligen hänvisat till svarandens inställning när den angett skälen för att anse kärandens talan omfattad av skiljeklausul. Granskningen ovan visar dock att frågan om skiljeklausul var tillämplig i sammanhanget inte enbart bedömts mot bakgrund av de rättsfakta som åberopats av käranden, utan att HD måste ha tagit hänsyn till svarandens invändningar om att kärandens anspråk berördes av innehållet i de huvudavtal i vilka skiljeavtal intagits.s. 742