Stycket

1.Högsta domstolen har under senare tid i två rättsfall, NJA 2008 s. 406 och 2012 s. 183, behandlat den s.k. påståendedoktrinen inom skiljedomsrätten. Denna innebär, något förenklat, att ett skiljeavtal är tilllämpligt om käranden påstår att hans anspråk grundar sig på ett rättsförhållande som omfattas av skiljeavtalet. HD har vidare i rättsfallen NJA 2007 s. 475 och 2008 s. 120 gett uttryck för vad som kallats anknytningsdoktrinen. Denna innebär sammanfattningsvis att en skiljeklausul kan vara tillämplig om tvisten har viss anknytning till det huvudavtal i vilket skiljeklausulen införts. Skiljeavtalet kan här vara tilllämpligt på kärandens anspråk även om detta inte har ansetts vara grundat på det rättsförhållande som regleras i avtalet med skiljeklausul. HD verkar i de fyra avgörandena inte utgå från en sammanhållen uppfattning om hur prövningen av ett skiljeavtals verkan ska ske. Rättsfallen har också föranlett betydande diskussion och skapat oklarhet om hur en domstol eller skiljenämnd bör gå tillväga när den tar ställning till verkan av en skiljeklausul.s. 730