Stycket

6.Vidare kan noteras att, för att ett servitut skall vara skyddat i ett sakrättsligt perspektiv, det skall skrivas in i fastighetsregistret. När väl inskrivningen skett och en bedömning om att upplåtelsen är att betrakta som ett servitut i detta sammanhang gjorts kan man trots denna inte med säkerhet utgå ifrån att det verkligen är fråga om ett servitut. Detta följer av att inskrivningen och den underliggande bedömningen om att upplåtelsen rätteligen skall skrivas in som ett servitut skall vara formell och är inte avsedd att utreda det materiella rättsläget mellan parterna. Denna grundsats kommer numera till uttryck i 19:40 JB. Här kan hänvisas till den motsvarande situationen vid en lagfartsansökan där HD i NJA 1982 s. 773 uttalade att avgörandet grundas på ”en i huvudsak formell granskning av fångeshandlingen och övriga ingivna handlingar. Härav följer att inskrivningsmyndigheten som regel får utgå från de förhållanden i sak som framgår av handlingarna. En mer ingående prövning är med hänsyn till den begränsade rättsverkan av inskrivningsmyndighetens beslut inte påkallad. Lagfart har främst betydelse genom att den legitimerar den som fått sitt fång inskrivet så att han anses som ägare till fastigheten i vissa, i och för sig viktiga, hänseenden. Lagfarten har emellertid ingen konstitutiv verkan beträffande fastighetens tillbehörskrets.” Innebörden av rekvisitet att servitutet skall vara ägnat att främja en ändamålsenlig markanvändning är att upplåtelsen skall föra med sig en sammantaget effektivare markanvändning av fastigheterna. I förarbetena uttrycks detta så att ”servitutets funktion är att åstadkomma en positiv nettoeffekt, dvs. inte bara vara till nytta för den härskande fastigheten på den tjänande fastighetens bekostnad utan skapa underlag för en totalt sett effektivare användning av fastigheterna”. En komplikation i nu aktuellt perspektiv är att man i princip kan tänka sig två olika sorters bedömningar i vad avser servitutsrekvisitens uppfyllande. Det är möjligt att göra en bedömning med hänsyn till hur fastigheterna individuellt påverkas och det är möjligt att göra en mera typiserad sådan. Det har hävdats att lagtextens utformning (14:1, 1 st., 1 men. JB) i sig tyder på att det skall ske en typiserad bedömning med hänsyn till att det utsägs att det skall vara fråga om att ”det är ägnat att främja en ändamålsenlig markanvändning”.s. 700