1.När nu förbudet mot dubbel lagföring i tilläggsprotokollet och rättighetsstadgan befunnits hindra åtal avseende skattebrott mot samma person om hon dessförinnan varit part i ett förfarande om skattetilllägg avseende samma oriktiga uppgift, återstår det att ta ställning till om tidigare avgöranden ska stå fast. Frågan behandlades nyligen i ett mål där Högsta domstolens beslut meddelades den 16 juli 2013. I målet hade ansökan om resning gjorts med anledning av att skattetilllägg påförts både sökanden och hans handelsbolag. Två månader senare väcktes åtal för bokföringsbrott och skattebrott avseende mervärdesskatt och inkomstskatt.s. 681
2.Rättskraften hos ett tidigare avgörande utgör processhinder som domstol har att beakta ex officio. Att inte göra så och på så vis uppta talan till prövning innebär inte att det föreligger ett materiellt fel i bedömningen av saken (gärningen), utan ett grovt rättegångsfel. Som Högsta domstolen antyder i punkt 38 i skälen till juliavgörandet är det också primärt bestämmelsen om domvilla i RB 59:1 st. 1 p. 1 som bör komma ifråga då åtal avseende oriktigt lämnade uppgifter tagits upp till prövning trots ett pågående eller avslutat förfarande rörande skattetillägg beträffande samma oriktiga uppgift. Samtidigt anses de särskilda rättsmedlen vara överlappande i betydande utsträckning, och inget av dem är primärt i förhållande till de övriga. Att ändå tilllämpa regeln om resning till förmån för den tilltalade enligt RB 58:2 har i det här sammanhanget den fördelen att någon tidsfrist för sådan ansökan inte gäller, jfr RB 58:4 och RB 59:2 st. 2.s. 681
3.Efter att kort ha redogjort för utfallet och övervägandena i juniavgörandet, lämnar HD i punkterna 11–12 en redogörelse för de resningsgrunder som skulle kunna komma ifråga, jfr RB 58:2 p. 4 och p. 5. Högsta domstolen konstaterar att nya avgöranden, vare sig från HD, EU-domstolen eller Europadomstolen, inte kan anses utgöra nya omständigheter eller bevis (punkt 13). Rättstillämpning som inte överensstämmer med senare avgörande av Högsta domstolen har inte heller ansetts uppenbart strida mot lag, även om rättsfrågan avsett den korrekta tolkningen av unionsrätten (punkt 14).s. 681
4.HD refererar i sistnämnda avseende särskilt till NJA 2006 N 23. I det målet uppkom frågan om de av riksdagen antagna ändringarna i lotterilagen (genom lag 1996:1168) utgjorde tekniska föreskrifter i den mening som avsågs enligt då gällande direktiv 83/189/EEG. Eftersom bestämmelserna inte hade anmälts innan de trädde ikraft i enlighet med det notifieringsförfarande som direktivet föreskrev, var frågan om det förbud mot vissa spel som uppställdes i lagen kunde tillämpas och vid överträdelse medföra straffansvar. Hovrätten dömde den sökande bland annat för brott mot lotterilagen till dagsböter, men det fanns olika uppfattningar ifråga om de ändringar av lotterilagen som trädde ikraft utgjorde tekniska föreskrifter i direktivets mening. I notisfallet framhöll Högsta domstolen att denna fråga fick sitt slutliga svar först genom ett senare avgörande av HD, efter att förhandsavgörande inhämtats från EU-domstolen, för att sedan konkludera att ”[m]ot bakgrund av det anförda kan den rättstillämpning som låg till grund för hovrättens dom — även om den inte står i överensstämmelse med HD:s dom i [NJA 2006 s. 246] — inte anses uppenbart strida mot lag”. I skälen till resningsbeslutet från juli 2013 understryks särskilt att det i notismålet fanns olika uppfattningar i hovrätten om (den unionsrättsliga) rättsfrågan, vilket bidrog till bedömningen att det inte var fråga om rättstillämpning som uppenbart stred mot lag. Detta är måhända en korrekt bedömning utifrån en tolkning som begränsar sig strikt till intern rätt och närmare bestämt till RB 58:2 p. 5. Nu var det ju precis som i Åkerberg Fransson-målet en unionsrättslig tolkningsfråga som EU-domstolen hade besvarat. Såvida inte tolkningen av EU-domstolen ges en uttrycklig begränsning i tiden, anses enligt fast rättspraxis tolkningen av den aktuella unionsrättsliga bestämmelsen klargöra och precisera innebörden och räckvidden av bestämmelsen, som den skulle ha förståtts och tillämpats från och med sitt ikraftträdande. Från ett unionsrättsligt perspektiv kommer normalt sett den korrekta tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse att avse även tiden mellan bestämmelsens ikraftträdande och tidpunkten då förhandsavgörandet meddelades.s. 681
5.Medlemsstaterna åtnjuter som utgångspunkt processuell autonomi, men unionsrätten ställer vissa krav på den nationella processordningen genom likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen. Även om rättssäkerhet i form av orubblighet hos avgöranden är ett intresse som erkänns även inom unionsrätten, kan det förekomma situationer där unionsrätten kräver att nationella rättskraftsregler inte tillämpas. I dessa fall kan det mycket väl vara fråga om att ett av EUdomstolen meddelat förhandsavgörande innebär att unionsrätten ska tolkas på ett sådant sätt som den nationella domstolen vare sig förutsett eller förutsatt i det tidigare avgörandet, precis som i NJA 2006 N 23. Detta kan medföra att det tidigare avgörandet på grund av unionsrättens korrekta tolkning ska kunna angripas, trots hinder som uppställs av nationella processuella regler. Någon allmän skyldighet att åsidosätta regler som gör ett avgörande slutgiltigt uppställer dock inte unionsrätten. Istället måste bedömningen göras in casu. Mot den bakgrunden är synsättet som framkommer i NJA 2006 N 23 kanske väl förenklat, och bör åtminstone i förhållande till frågan huruvida unionsrätten uppställer krav på resning tillskrivas ett begränsat värde.s. 682
6.Det sagda motsäger inte slutsatsen som dras i punkt 15 i juliavgörandet, nämligen att hittillsvarande praxis inte ger ett tillräckligt stöd för resning i målet. Inte heller går det att invända mot slutsatsen att bristande överensstämmelse mellan hovrättens dom från februari 2012 och juniavgörandet inte i sig innebär att resning ska beviljas. Det bör dock understrykas att det inte alltid går att ställa upp enkla tumregler för om och i vilken utsträckning den retroaktiva tolkningen av unionsrätten också ska innebära att den ges en retroaktiv verkan.s. 683
7.Efter HD:s konklusion om utrymmet för resning enligt hittillsvarande praxis vänds uppmärksamheten mot ”europarättens möjliga inverkan” på frågan om resning ska beviljas (punkterna 16–25). Detta innebär enligt HD en prövning av om det finns tillräckligt stöd för att modifiera, komplettera eller åsidosätta rättegångsbalkens regler om resning. Denna prövning görs sedan utifrån EKMR, eftersom unionsrättens krav endast gäller i förhållande till fall som involverar mervärdesskatt. Denna begränsning framstår som rimlig mot bakgrund av omständigheterna i målet. Skattetillägget avseende undanhållen mervärdesskatt hade nämligen tagits ut av sökandens handelsbolag (jfr punkt 8), varför resning beträffande detta ändå inte kunde komma ifråga.s. 683
8.Det är främst i förhållande till en pågående konventionskränkning som det av Europadomstolens praxis kan följa en skyldighet att försöka återställa situationen som rådde innan kränkningen (punkt 22). HD konstaterar att det i förhållande till överträdelser av artikel 6 EKMR kan innebära att en ny rättegång ska hållas. Med stöd av EKMR som svensk lag och främst artikel 13, måste ett mål kunna tas upp på nytt utan hinder av de särskilda förutsättningarna i RB 58:2 (punkt 23). Högsta domstolen begränsar dock inte denna möjlighet till pågående rättighetskränkningar, utan finner att det kan gälla även om det inte är fråga om att avbryta ett pågående frihetsberövande. Kränkningen måste i så fall vara allvarlig (punkt 24).s. 683
9.Tre skäl synes vara avgörande för slutsatsen att resning kan komma ifråga även om det inte är fråga om att avbryta en pågående verkställighet av påföljden (punkt 25). Dels framhåller HD att ne bis in idemprincipen är en grundläggande rättsstatlig princip och därmed mycket viktig. Dels kan verkningarna av en fällande brottmålsdom sträcka sig bortanför verkställigheten av påföljd och det kan vara svårt att avgöra när konsekvenserna av dessa upphört. Slutligen konstateras att HD i juni 2013 ”underkänt själva systemet med dubbla förfaranden och dubbla straff vid oriktig skatteuppgift […]”.s. 684
10.Den tidpunkt från vilken ”det svenska systemet” med skattetillägg och skattebrott ska anses vara oförenlig med bestämmelsen om ne bis in idem i tilläggsprotokollet finner HD vara när Europadomstolen meddelade domen i Zolotukhin-målet (punkterna 26–29), dvs. den 10 februari 2009. Enligt HD var det genom denna dom som bestämmelsen i tilläggsprotokollet kom att få ändrat innehåll (punkt 30). Samtidigt konstaterar HD att det var domen i Åkerberg Fransson, dvs. den 26 februari 2013, som föranledde en förändrad syn på konventionsrättens innehåll, låt vara att den inte förändrade konventionsrätten. Detta går givetvis bara ihop genom det av HD uppställda kravet på klart eller tillräckligt stöd. Konventionsrätten var alltså densamma i februari 2009 som i februari 2013, men vid den senare tidpunkten kunde ”synen på konventionsrättens innehåll” trilla över ribban för klart eller tillräckligt stöd och därmed blev det möjligt att tillämpa artikel 4, sjunde tilläggsprotokollet på det sätt som den borde ha tillämpats redan 2009.s. 684
11.Detta visar återigen hur ohållbart det blir att röra sig med alltför långtgående kvalificeringskrav för tolkningen av konventionsrätten när den senare är så intimt sammanlänkad med unionsrätten. Vad som tolkas är en bestämmelse i en viss kontext, som bestäms av nationell rätt, konventionsrätten, unionsrätten och omständigheterna i målet. Att laborera med begrepp som ”underkännande av system” istället för att låta rättstillämpningen lösa problemen i de enskilda fallen är att inbjuda till större problem. Tolkningen riskerar att stelna i en rädsla för att ifrågasätta och utveckla Systemet. Det föreligger inte nödvändigtvis någon konflikt mellan att en domstol åsidosätter en bestämmelse om detta baseras på en öppen men noggrann lagtolkning, även om det får konsekvenser för andra liknande fall, och att lagstiftaren tvingas reagera på ett sålunda förändrat rättsligt läge. Självfallet kan det ibland finnas anledning för domstolarna till återhållsamhet, men en slentrianmässig respekt till i förarbetena gjorda uttalanden med innebörden att lagstiftaren alltid ska ha första ordet vid ett förändrat rättsläge kanske inte alltid är ändamålsenligt. Detta gäller särskilt om förarbetena är ålderstigna eller håller tveksam kvalitet. Att avgöra när återhållsamhet är påkallad i tolkningen är något som måste bero på situationen och det innebär ett ansvar som i alla konstarter. Kanske, men bara kanske, hade en mer vågad (numera rätt) tolkning givit Regeringskansliet det incitament som behövdes för snabba lagstiftningsåtgärder. Då hade i vart fall något av den oreda som nu uppstått kanske kunnat undvikas.s. 684
12.En sista fråga som kort bör beröras är räckvidden av det nu uppställda retroaktiva effekten av den förändrade synen på konventionsrättens innehåll för bedömningen i framtida fall. HD går långt, kanske väl långt för att ge konventionen genomslag retroaktivt. I just denna situation kan det ha varit befogat att i någon mening kompensera för en tidigare njugg hållning. Kanske bör dock avgörandet ses i denna kontext, som ett sätt att rätta till ett misstag. I så fall ska inte alltför stora växlar dras av hur just retroaktivitetsfrågan utföll i detta enskilda fall. Det kommer att bli intressant att se om omständigheterna i målet särskiljs när framtida mål om andra rättighetskränkningar än åsidosättande av ne bis in idem-principen ska bedömas ur retroaktivitetssynpunkt.s. 685