1.Den bedömning som då skall göras är i vad mån Europakonventionen påverkar frågan om ansvar för Å.G. Religionsfriheten regleras där i artikel 9 och yttrandefriheten i artikel 10. Det kan redan här påpekas att den förstnämnda friheten är mera vidsträckt än enligt RF men i viss utsträckning begränsningsbar genom vanlig lag, medan yttrandefriheten är densamma i båda regleringarna, dock med snävare begränsningsramar i konventionen. …s. 383
2.I första hand är då av intresse Europadomstolens tillämpning av artikel 9 som kan sägas utgöra ett specialfall av yttrandefrihetsskyddet när det gäller att ge uttryck för tankar och idéer grundade i en religion i ett sådant sammanhang som en predikosituation ... Det avgörande synes vara huruvida inskränkningen av Å.G:s frihet att predika är nödvändig i ett demokratiskt samhälle, vilket innebär att en värdering måste göras av om inskränkningen är proportionerlig i förhållande till det skyddade intresset. …s. 383
3.Med hänsyn till den centrala betydelse som en religiös övertygelse har för den enskilde måste det antas att vid tillämpning av Europakonventionen en viss återhållsamhet skall iakttas när det gäller att godta inskränkningar som legitima enligt artikel 9. Motsvarande gäller om Å.G:s yttranden skulle vara att bedöma enligt artikel 10. Europadomstolens praxis vid tillämpning av artikel 10 kan ge ledning även om bedömningen sker på grundval av artikel 9. …s. 383
4.Under sådana omständigheter är det sannolikt att Europadomstolen, vid en prövning av den inskränkning i Å.G:s rättighet att förkunna sin i bibeln grundade uppfattning som en fällande dom skulle utgöra, skulle finna atts. 383
5.inskränkningen inte är proportionerlig och därmed skulle utgöra ens. 384
6.kränkning av Europakonventionen.s. 384
7.NJA 2005 s. 805 (Greenmålet) Det avgörande angående Europakonventionens tillämpning vid svensk domstol som väckt störst uppmärksamhet och allmän diskussion är utan tvekan NJA 2005 s. 805 som gällde åtal mot en frikyrkopastor (Å.G.) för hets mot folkgrupp (homosexuella). Avgörandet är intressant mot bl.a. den bakgrunden att det, vid sidan av de mål som rört tillämpningen av förbudet mot dubbla straffrättsliga förfaranden i sjunde tilläggsprotokollet artikel 4, är det nästan enda avgörande som är uppbyggt utifrån ett sådant normkonfliktsperspektiv som vi återfann i motiven till den lag som gjorde konventionen till svensk lag.s. 384
8.I domskälen återger HD först innehållet i straffbestämmelsen och konstaterar därefter att kriminalisering av hets mot en grupp personer med anspelning på sexuell läggning skedde genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2003. (Lagändringen ligger alltså i tiden efter det att konventionen började gälla som svensk lag vilket, som vi sett, enligt motiven till den lagen skulle vara av vikt för tillämpningen.) HD redovisar därefter tämligen utförligt för vad som förekommit under förarbetena till lagändringen (3 av 7 och en halv sida). Slutsatsen av den genomgången blir att ”enligt den innebörd av 16 kap. 8 § BrB som kommit till uttryck i motiven” fick de åtalade yttrandena anses ha gett uttryck för missaktning av gruppen homosexuella. HD ser alltså här den konkreta tillämpningsfrågan utifrån ett (förmodat) renodlat subjektivt lagstiftarperspektiv.s. 384
9.Frågan anses emellertid inte vara löst genom detta utan domstolen måste också ta ställning till ”om hänsyn till religions- och yttrandefrihetsintressena skall medföra att ordet missaktning bör ges en mera restriktiv tolkning är vad som omedelbart framgår av lagtexten och dess förarbeten”. I den delen inleder HD med att säga att lagstiftarens avsikt har varit att ”2003 års lagändring” ska uppfylla förutsättningarna för begränsning av yttrandefriheten enligt såväl svenskt konstitutionellt skydd som Europakonventionen (lagstiftaren antas alltså även i denna mening ha tagit ställning till tillämpningsfrågan). Detta ligger som en bakgrund till den följande närmare uppgiftsformuleringen att HD ”måste emellertid nu pröva om en tillämpning av 16 kap. 8 § BrB i Å.G:s fall bör underlåtas därför att en sådan tillämpning skulle strida mot grundlag eller mot Europakonventionen”. HD övergår därefter till att pröva i vad mån en fällande dom skulle stå i strid med grundlagsbestämmelserna. Prövningen är kortfattad och utmynnar såvitt avser religionsfriheten i att det ”är uppenbart att grundlagsbestämmelsen om religionsfrihet inte kan medföra att Å.G. går fri från ansvar” och beträffande yttrandefriheten i att det ”är inte uppenbart att grundlagsskyddet för yttrandefriheten lägger hinder i vägen för att döma Å.G. enligt åtalet”.s. 384
10.Bägge formuleringarna ska naturligtvis ses mot den bakgrunden att uppenbarhetsrekvisitet i regeringsformens bestämmelse om lagprövning då fortfarande gällde.s. 385
11.Frågan är därmed, efter lagprövning, reducerad till om en fällande dom ”i Å.G:s fall skulle innebära ett brott mot Sveriges konventionsåtaganden.” I den delen redovisar HD för olika avgöranden från Europadomstolen och gör därefter ”en samlad bedömning av omständigheterna — mot bakgrund av Europadomstolens praxis — i Å.G:s fall” och gör därefter den bedömningen att det under sådana omständigheter är ”sannolikt att Europadomstolen, vid en prövning av den inskränkning i Å.G:s rättighet … som en fällande dom skulle utgöra, skulle finna att inskränkningen inte är proportionerlig och därmed skulle utgöra en kränkning av Europakonventionen”. Enligt HD föreligger alltså en konflikt mellan Europakonventionen (som den sannolikt skulle tolkas av Europadomstolen) och straffbestämmelsen i BrB (i den tolkning som lagstiftaren kan förmodas ha avsett). Enligt HD har emellertid inte uttrycket missaktning i bestämmelsen ”en så entydig innebörd att en verklig lagkonflikt här uppkommer”. Någon sådan lagprövningssituation (med stöd av RF:s förbud att stifta lag i strid med Europakonventionen) som förutsågs i förarbetena när Europakonventionen fick ställning som svensk lag uppkommer därför inte. ”Motstridigheten” löses i stället genom en fördragskonform tolkning enligt vilken ansvarsbestämmelsen med hänsyn till Europadomstolens avgöranden ”tolkas mera restriktivt än vad dess förarbeten ger vid handen”.s. 385