1.Enligt artikel 8 i den Europeiska konventionen om skydd för des. 381
2.mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som sedans. 381
3.den 1 januari 1995 gäller som lag här i landet, är däremot rätten tills. 381
4.respekt för privat- och familjelivet en av de rättigheter som tillkommers. 381
5.var och en. Artikeln tar i första hand sikte på att bereda den enskildes. 381
6.skydd mot godtyckliga ingripanden från det allmänna. Den ansess. 381
7.emellertid också innefatta skyldigheter för det allmänna att se till atts. 381
8.respekten för privat- och familjelivet upprätthålls i förhållandet mellans. 381
9.enskilda. (Jfr NJA 2007 s. 747 och beträffande fotografier särskilt det därs. 381
10.nämnda avgörandet von Hannover v. Tyskland, no. 59320/00, ECHRs. 382
11.2004-VI.)s. 382
12.NJA 2008 s. 946 (den dolda fotograferingen) Det kanske mest utmärkande för artikel 8 är att den i så pass hög grad aktualiserar de s.k. positiva förpliktelser som följer av konventionen. Ett tydligt sådant exempel är det under artikel 7 redovisade fallet NJA 2008 s. 946 där HD trots de skäl som kunde anföras att en sådan förpliktelse förelåg ansåg sig förhindrad att straffa en kränkande fotografering.s. 382
13.I NJA 2007 s. 747 yrkade en kvinna skadestånd av ett försäkringsbolag för att de utsatt henne för övervakning som skulle stå i strid med artikel 8. I sina domskäl konstaterar HD att artikeln är utformad så att staten primärt har en negativ skyldighet, dvs. en skyldighet att inte handla på visst sätt, men att Europadomstolen i sin praxis har utvecklat skyldigheten enligt artikeln så att staten i vissa fall också har en positiv förpliktelse att se till att individers rättigheter skyddas, även i förhållande till andra enskilda. Konventionen innehåller däremot inga regler som uttryckligen ålägger enskilda några skyldigheter; än mindre föreskriver konventionen att enskilda kan vara skyldiga just att betala skadestånd. I strikt mening kan därför skadeståndsskyldighet enligt HD inte åläggas en enskild med tillämpning av Europakonventionen, även om konventionen utgör svensk lag.s. 382
14.HD övergår därefter till att behandla frågan om det, på motsvarande sätt som skett i förhållande till staten, finns anledning att utveckla en sådan skadeståndsskyldighet utan särskilt lagstöd.s. 382
15.I fråga om skadeståndsansvar för enskilda ställer sig emellertid saken enligt HD annorlunda. Särskild vikt måste då fästas vid att enskilda skall kunna förutse de rättsliga följderna av sitt handlande. Europakonventionens innehåll har i väsentliga delar skapats genom Europadomstolens praxis. Europadomstolens tolkning är dynamisk och konventionen tolkas i ljuset av den allmänna utvecklingen och rådande samhällsförhållanden. Det kan då vara förenat med svårigheter för enskilda att förutse vad som kan strida mot artikel 8 Europakonventionen. Än mer överraskande blir det om den enskilde åläggs en skadeståndsskyldighet som inte framgår vare sig av konventionens text eller av Europadomstolens praxis. Vid en samlad bedömning, och då förutsebarhet har ett centralt rättsstatligt värde, får enligt HD övervägande skäl anses tala mot att en enskild skall kunna åläggas att betala skadestånd på grund av en gärning som innebär en överträdelse av artikel 8 Europakonventionen i fall där skadestånd inte följer av gällande svensk skadeståndsrätt ens inom ramen för en fördragskonform tillämpning.s. 382
16.Frågeställningen i domen är alltså inte innehållet i konventionen i sig utan i vilken utsträckning den kan eller bör läggas till grund för utveckling av det kringliggande regelsystemet, eller med andra ord regelkonstruktion. Under artikel 8 bör kanske också NJA 2004 s. 231 nämnas där HD berört Europadomstolens mycket omdiskuterade dom den 4 december 2003 i målet M.C. mot Bulgarien (no 39272/98). I domen gör Europadomstolen en genomgång av bl.a. lagstiftningen om våldtäkt i ett flertal europeiska länder och avgöranden av Internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien. Med stöd av denna genomgång har domstolen funnit att artiklarna 3 och 8 i Europakonventionen ålägger staterna att straffbelägga och effektivt lagföra varje form av sexuellt umgänge (sexual act) utan samtycke, även om offret inte har gjort fysiskt motstånd. Domen har föranlett åtskillig debatt angående om svensk lagstiftning kan anses stå i överensstämmelse med denna positiva förpliktelse. Enligt vad HD uttalar i sin dom är bristen på samtycke grundläggande när fråga om våldtäkt eller sexuellt tvång prövas och det våld, hot eller tvång som förekommit kan sägas tjäna som bevis på att det sexuella umgänget inte varit frivilligt. Uppenbart är att den svenska lagstiftningen enligt HD inte står i strid med förpliktelserna enligt konventionen.s. 382