Stycket

22.De risker för konventionsstridig behandling som enligt Europadomstolens praxis kan utgöra hinder för utlämning är till stor del av det slaget att de också innebär hinder för utlämning enligt utlämningslagen. Enligt utlämningslagens ordalydelse skulle HD emellertid inte i ett utlämningsärende ha till uppgift att pröva i vad mån bestämmelserna i Europakonventionen innebär ett lagligt hinder mot utlämning och regeringen således inte heller vara bunden om HD ändå prövar frågan och finner att det finns ett sådant hinder. HD har behandlat denna frågeställning i en serie avgöranden (NJA 2002 s. 624, NJA 2007 N 36, NJA 2007 s. 574 och NJA 2009 s. 280, med en översikt av utvecklingen i det sistnämnda avgörandet). Innebörden av avgörandena är i korthet att HD ska pröva också frågan om en utlämning står i strid med konventionen (vilket väl också innebär att HD utgår från att regeringen skulle respektera bedömningen att konventionen innebar ett lagligt hinder mot utlämning), att prövningen enligt konventionen ska göras vid sidan av och efter prövningen enligt utlämningslagen samt att utgångspunkten för prövningen enligt utlämningslagen ska vara den berördes personliga förhållanden medan utgångspunkten för den efterföljande fristående prövningen enligt konventionen ska vara de allmänna förhållandena i den anmodande staten. De nu nämnda avgörandena är inte exempel på någon normkonflikt mellan konventionen och annan svensk lag och inte heller på konventionskonform tolkning eller annan användning av konventionen som tolkningsunderlag för annan svensk lag. Avgörandena är istället exempel på hanteringen av den normativa lucka som uppstår genom att uppkomsten av ett nytt lagligt hinder mot utlämning utan någon reglering av i vilken ordning detta hinder ska prövas. Vad HD gjort i avgörandena är alltså att, mot bakgrund av konventionen och den interna svenska utlämningsregleringen, tillhandahålla en hanteringsordning, dvs. normutfyllnad.s. 367