Stycket

24.Just frågan om rätten till muntlig förhandling blev under den här tiden en återkommande fråga i HD:s praxis. Snart ansågs det också att det var ett rättegångsfel om rätten till muntlig förhandling hade åsidosatts. Överhuvudtaget utvecklade HD en alltmer ”aktivistisk” hållning där konventionen och Europadomstolens praxis inte endast användes som ett allmänt tolkningsstöd utan i praktiken fick ställning som en självständig normkälla. Hållningen kom bl.a. till uttryck i NJA 1992 s. 532 där HD förklarade att domstolarna i brottmål skulle tillämpa rättegångsbalkens bestämmelse om möjligheten att åberopa skriftlig uppteckning av någons berättelse på ett mera restriktivt sätt än ordalagen medgav och avsikten synes ha varit. Hovrättens fällande dom undanröjdes på grund av rättegångsfel och målet återförvisades för erforderlig behandling då den tilltalade inte ansågs ha fått en sådan rättvis rättegång som Europakonventionen föreskriver. HD uttalade också att om det skulle visa sig omöjligt att höra målsäganden vid domstolen så fick uppteckningen av hans berättelse enligt Europadomstolens nämnda praxis inte ensam läggas till grund för en fällande dom.s. 351