1.När Sverige anslöt sig till konventionen i början av 1950-talet, togs. 348
2.regeringen ganska lätt på de förpliktelser som den medförde för oss.s. 348
3.Den proposition som avgavs till riksdagen 1951 var till ytterlighets. 348
4.summarisk och innehöll nästan ingenting av analys av hur svensk rätts. 348
5.uppfyllde konventionens krav. I propositionen genomgickss. 348
6.konventionens innehåll på cirka två trycksidor, varefters. 348
7.departementschefen kort konkluderade: “En granskning av de is. 348
8.konventionen upptagna rättigheterna ger vid handen, att det is. 348
9.beskrivningen av desamma icke lärer möta något hinder för Sverige atts. 348
10.ansluta sig till konventionen.”s. 348
11.Hans Danelius, SvJT 1989 s. 653 Europakonventionen trädde i kraft den 3 september 1953 sedan den ratificerats av 10 stater, däribland Danmark, Island, Norge och Sverige. Konventionen blev därigenom bindande för Sverige men i enlighet med den s.k. dualistiska syn på internationella överenskommelser som ansågs gälla i Sverige innebar det inte att konventionen var direkt tillämplig vid domstolar (och andra rättstillämpande organ). Om det förelåg en konflikt mellan konventionen och svensk lag skulle rättstillämparen tillämpa svensk lag. Det var lagstiftaren som ansvarade för att svensk rätt överensstämde med konventionen. Ratificeringen föregicks också på sedvanligt sätt av en analys av i vilken mån konventionen påkallade några lagändringar. Svensk lag ansågs emellertid stå i god överensstämmelse med konventionen och konventionen kunde därför ratificeras utan några lagändringar.s. 348
12.Det synsätt som på detta sätt präglade uppfattningen av Europakonventionens ställning enligt svensk rätt har påtagliga likheter med den då traditionella uppfattningen av förhållandet mellan regeringsformen och annan lag (eller författning). Någon bestämmelse om lagprövning fanns inte och utrymmet för domstol att med tillämpning av grundlag och principen om lex superior underlåta tillämpning av en lag ansågs obefintligt eller begränsat. När det gäller grundlag ansågs riksdagen vara den främste uttolkaren och den tolkning som den lagt till grund för sina beslut borde därför i princip respekteras. I grunden för detta synsätt låg folksuveränitetsprincipen enligt vilken riksdagen (politikerna) som folkets främsta företrädare (se 1:4 RF) inte borde underordnas domstolarna.s. 348
13.En viktig sak att komma ihåg i det sammanhanget är dock att RF (i motsats till TF) vid den här tiden inte innefattade något egentligt rättighetsskydd av det slag som finns i Europakonventionen. RF var vad som kallats ”politikernas egen ordningsstadga”. Det innebar också att den lagprövning som kunde komma i fråga främst var av formell art. Att sådana fel bör vara uppenbara för att en föreskrift inte ska få tillämpas är också lättare att förstå än vad detta rekvisit egentligen skulle innebära vid sådan materiell lagprövning som en rättighetsreglering kan ge anledning till. I det formella fallet är det ju överenstämmelsen mellan ett faktiskt handlande och en norm som prövas medan det i det senare fallet är förhållandet mellan två olika normer. Och förutom att normer alltid kräver tolkning kan förhållandet mellan dem vara på så många andra sätt än förenliga eller ”i strid” med varandra.s. 348
14.Europakonventionen avvek emellertid i ett väsentligt hänseende från internationella överenskommelser i övrigt genom det institutionella kontrollsystem som knöts till systemet med möjlighet till individuell klagorätt och ytterst prövning av klagomål i Europadomstolen. Sverige godtog individuell klagorätt (till den dåvarande kommissionen) redan i samband med ratificeringen men erkände domstolens kompetens först år 1966. Den möjlighet som därigenom öppnades att få till stånd en domstolsprövning av den svenska efterlevnaden av konventionens bestämmelser fick inledningsvis inte någon större praktisk betydelse. Antagandet att svensk rätt stod i god överenstämmelse med konventionen föreföll i allt väsentligt hålla.s. 349
15.År 1982 fälldes dock Sverige för första gången i Europadomstolen (domstolens dom den 23 september 1982 i målet Sporrong och Lönnroth mot Sverige no. 7151/75, 71527/75). Domstolen fann att både skyddet för äganderätten i artikel 1 i första tilläggsprotokollet och rätten till domstolsprövning i artikel 6.1 hade kränkts. Avgörandet blev en vändpunkt både när det gäller mängden av klagomål och efterhand också i antalet mål som resulterade i fällningar mot Sverige. Från slutet av 80-talet till den 1 januari 1995 då konventionen blev svensk lag fälldes Sverige i ett 20-tal mål. Fällningarna uppfattades i första hand som ett problem för lagstiftaren och föranledde också en rad ändringar i den svenska lagstiftningen.s. 349
16.I flera fall hade fällningarna sin bakgrund i att Europadomstolen tolkade olika uttryck i konventionen som ”autonoma begrepp” med en annan betydelse än den som motsvarande termer ansågs ha i svensk rätt. Detta gäller exempelvis det i artikel 6.1 använda uttrycket ”civil rights and obligations” som enligt Europadomstolen var tillämpligt i förhållande till en rad förvaltningsrättsliga beslut som enligt svensk rätt inte omfattades av någon sådan rätt till domstolsprövning som krävs enligt artikel 6.1. De flesta fällningarna avsåg just den rätten och det naturliga remediet uppfattades vara ändrad lagstiftning (märk dock NJA 1994 s. 657).s. 349
17.Ett annat exempel är den i artikel 5.3 stadgade rätten för den som frihetsberövats att ”promptly” ställas inför ”a judge or other officer authorised by law to exercise judicial power”. Från svensk sida hävdades att åklagaren var en sådan ämbetsman som avsågs i konventionen. Kommissionen gjorde emellertid i ett par fall en annan bedömning och hänsköt fallen till domstolen.s. 350
18.Sverige förklarade sig då berett att föreslå sådana ändringar i rättegångsbalken som kunde behövas för att ingen tvekan skulle råda om att svensk lag överensstämde med konventionen i detta hänseende. Ett av fallen avskrevs därefter (domstolens dom den 2 oktober 1984 i målet Skogström mot Sverige no. 8582/79) sedan den klagande och Sverige förlikts medan Sverige i det andra fälldes (domstolens dom den 26 oktober 1984 i målet McGoff mot Sverige no. 9017/80) på den grunden att förfarandet inte uppfyllde kravet på ”promptness” men utan att domstolen tog klar ställning till i vad mån åklagaren kunde anses vara en sådan ämbetsman som avsågs i konventionen.s. 350
19.I det förra fallet var det tre av de sju domarna som ansåg att målet borde ha tagits upp till materiell prövning särskilt med hänsyn till att målet skulle ge en möjlighet att avgöra frågan om en distriktsåklagare kunde betraktas som ”judicial” ämbetsman. I den proposition (prop. 1986/87:112) där de aviserade förslagen lades fram gjorde det föredragande statsrådet gällande att Sverige hade ”ett system” för att pröva straffprocessuella frihetsberövanden som fyllde högt ställda anspråk på rättsäkerhet och att den föreslagna anpassningen av de svenska reglerna till ”de normer som har kommit fram i praxis vid tolkningen av Europakonventionen” därför mer var att betrakta som en ”anpassning till ett formellt system än en fråga om rättssäkerhet i egentlig mening”.s. 350
20.I de nu berörda exemplen var det förståeligt att intresset i första hand inriktades på frågan om den svenska lagstiftningens överensstämmelse med konventionen och att ändrad lagstiftning betraktades som det naturliga botemedlet mot brister i det hänseendet. Frågan om förhållandet mellan svensk rätt och konventionen aktualiserades emellertid också i rättstillämpningen och redan innan konventionen blev svensk lag utvecklades här efterhand principer om konventionsenlig tolkning av svensk rätt enligt vilken inte endast konventionen som sådan utan också domstolens praxis beaktades.s. 350
21.Som ett tidigt exempel kan NJA 1981 s. 1205 nämnas. I det målet åberopade en part 11:3 RF och rätten till domstolsprövning enligt artikel 6 i konventionen. När det gäller den senare rätten anförde HD att det i vårt land var en vedertagen uppfattning att bestämmelser i internationella överenskommelser — i den mån de inte redan har motsvarighet i vår lagstiftning eller sedvanerätt — inte utan förmedling av lagstiftning blev gällande svensk rätt. Samtidigt framhöll man dock att det fick ”förutsättas, att bestämmelserna i regeringsformen, som tillkommit efter Sveriges ratifikation av Europeiska konventionen, står i överensstämmelse med dennas föreskrifter, och de senare kan därjämte belysa innebörden av bestämmelserna i regeringsformen”. I NJA 1991 s. 188 var frågan om i vad mån ett förvaltningsbeslut som hade fattats med stöd av jordförvärvslagen kunde omprövas eller sättas åt sidan i ett verkställighetsförfarande och om rätten till muntligt förhör i besvärsmålet.s. 350
22.HD konstaterade vad det gäller den förra frågan att det av Europadomstolens praxis framgick att rätten till domstolsprövning enligt konventionen omfattade beslut av det slag som var föremål för verkställighetsförfarandet och att det lagts fram förslag till ändrad lagstiftning för att tillgodose den rätten. I avvaktan på den lagändringen fanns det emellertid enligt HD anledning att i görligaste mån utnyttja den möjlighet till domstolsprövning som förelåg på verkställighetsstadiet även om det för att fullt ut tillgodose Europakonventionens krav torde krävas en annan domstolsprövning än som kan ske inom ramen för ett verkställighetsförfarande.s. 351
23.När det gäller frågan om muntlig förhandling förklarade HD att de skäl som anförts för en sådan inte var av sådan tyngd som förutsätts enligt rättegångsbalkens bestämmelser. Även här fanns det emellertid enligt HD anledning att ta hänsyn till bestämmelserna i Europakonventionen och avgörandena av Europadomstolen om rätt till muntlig förhandling. Då det av praxis framgick att det fanns en sådan rätt och då något hinder i svensk lag inte mötte mot ett sådant förfarande fann HD att muntligt förhör borde hållas i målet. Att något sådant förhör inte hållits i hovrätten ansågs emellertid inte utgöra domvilla.s. 351
24.Just frågan om rätten till muntlig förhandling blev under den här tiden en återkommande fråga i HD:s praxis. Snart ansågs det också att det var ett rättegångsfel om rätten till muntlig förhandling hade åsidosatts. Överhuvudtaget utvecklade HD en alltmer ”aktivistisk” hållning där konventionen och Europadomstolens praxis inte endast användes som ett allmänt tolkningsstöd utan i praktiken fick ställning som en självständig normkälla. Hållningen kom bl.a. till uttryck i NJA 1992 s. 532 där HD förklarade att domstolarna i brottmål skulle tillämpa rättegångsbalkens bestämmelse om möjligheten att åberopa skriftlig uppteckning av någons berättelse på ett mera restriktivt sätt än ordalagen medgav och avsikten synes ha varit. Hovrättens fällande dom undanröjdes på grund av rättegångsfel och målet återförvisades för erforderlig behandling då den tilltalade inte ansågs ha fått en sådan rättvis rättegång som Europakonventionen föreskriver. HD uttalade också att om det skulle visa sig omöjligt att höra målsäganden vid domstolen så fick uppteckningen av hans berättelse enligt Europadomstolens nämnda praxis inte ensam läggas till grund för en fällande dom.s. 351
25.Frågan om betydelsen av Europadomstolens praxis utvecklades vidare i ett tillägg av justitierådet Johan Lind. Efter en anmärkning om att internationella överenskommelser som Sverige tillträder enligt vedertagen uppfattning inte därigenom blir direkt tillämplig rätt framhöll Lind att domstolarna emellertid vid tillämpningen av svensk lag så långt det överhuvudtaget var möjligt borde tolka lagen på det sätt som bäst överensstämmer med en av Sverige ratificerad konvention. Särskilt viktigt var det att domstolarna använde en sådan tolkningsprincip när det gäller konventioner rörande grundläggande fri- och rättigheter. I enlighet härmed borde man vid tolkningen av ett lagrum ge företräde åt Europadomstolens praxis framför därmed oförenliga uttalanden i förarbeten och doktrin. Om det fanns ett äldre avgörande av högsta instans, som stod i klar konflikt med en senare dom av Europadomstolen skulle, åtminstone i princip, det äldre svenska avgörandet inte längre anses vägledande. Först om den svenska lagtexten lade avgörande hinder i vägen för en tillämpning av en av Europadomstolen fastslagen princip fick den inhemska lagen ges företräde.s. 352
26.Även om tillägget gjordes för egen del kan det antas att detta i denna del i allt väsentligt återspeglade även de övriga ledamöternas uppfattning.s. 352