Jfr härtill Carl Henrik Ehrenkrona, Europadomstolen — vadan och varthän? SvJT 2012 s. 360 under rubriken Särskilt om utlänningsmål. Samma problematik som vid utlämning gäller vid avvisning och utvisning. Se härtill exempelvis Europadomstolens beslut den 29 maj 2012 i målet B.Z. mot Sverige (no. 74352/11) och Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4:e uppl. 2012, s. 85 ff. Jfr också RÅ 2006 ref. 5, RÅ 2007 not. 106 och RÅ 2010 not. 7 och MIG 2012:2
Hänvisas från p. 26 (s. 370)
26.Europadomstolens avgörande kan naturligtvis ses som en slags bekräftelse på den bedömning som HD gjorde. Några egentliga skillnader när det gäller den formella uppläggningen av prövningen föreligger inte heller (vilket knappast är ägnat att förvåna då HD vid sin prövning utgått från praxis i Europadomstolen). Det bör emellertid betonas att Europadomstolen inte gjorde sin bedömning på samma underlag som HD (och regeringen). Detta sammanhänger med att Europadomstolen (om utlämningen inte verkställts) gör sin bedömning av om en utlämning skulle innebära en kränkning med utgångspunkt från förhållandena när domstolen prövar frågan och då beaktar det material som åberopats i domstolen eller som, vid behov, anskaffats ”proprio motu” (på eget initiativ). Av domstolens avgörande framgår också att man vid sin bedömning beaktat omständigheter som inträffat efter det att HD beslöt om sitt yttrande och regeringen om utlämning. Något ”facit” när det gäller den nationella bedömningen ger alltså inte domstolens avgörande. Att domstolen gör samma bedömning som den nationella beslutsfattaren utesluter inte att det nationella beslutet var ”fel” liksom en annan bedömning inte utesluter att det nationella beslutet var ”rätt”. Domstolens funktion ligger härigenom i dessa fall mycket nära den som en traditionell överinstans har.s. 370