Här skulle också kunna hänvisas till den förändring av praxis för påföljdsbestämning i narkotikamål som HD inledde genom NJA 2011 s. 357. När det gäller den förändringen kan det dock på goda grunder hävdas att praxis hade svagt stöd i lag, förarbeten och prejudikat och i viss utsträckning skulle kunna betecknas som direkt felaktig (utan att därför kunna sägas vara resningsgrundande; men rimligtvis åtminstone i viss mån borde vara nådegrundande). Jfr härtill justitierådet Stefan Lindskogs tillägg till Högsta domstolens dom den 17 juli 2012 i mål B 1018-12 (NJA 2012 s. 535). I sammanhanget kan också erinras om den diskussion som föranletts av Högsta domstolens dom i NJA 2011 s. 563. (Se t.ex. SvJT 2012 s. 337.)
Hänvisas från p. 23 (s. 363)
23.När det gäller mer speciella tillämpningsfrågor (enskilda fall) är problemen begränsade. En ändrad rättstillämpning är endast möjlig inom ramen för vad som kan anses vara en korrekt tolkning av ett tillämpat regelverk. Praxis och prejudikat kan påverka den ramen för framtiden men inte ändra den för förfluten tid. Härigenom sätts också gränser för vilka ändringar som kan göras genom praxis liksom också för andra rättstillämpares bundenhet av en ny rättstillämpning. Som exempel från svensk rätt på en ändring som får anses ligga i utkanten av vad som är möjligt genom rättspraxis kan nämnas det nya uppsåtsbegrepp som HD introducerade genom NJA 2004 s. 176. Omständigheterna i det fallet var dock speciella och en sak som var naturligt att beakta i det fallet var att begreppsändringen inte skulle leda till så omfattande praktiska konsekvenser att det skulle kunna sägas att det måste ankomma på lagstiftaren att ta ställning till om en sådan förändring borde genomföras.s. 363