1.Vissa kategorier av brottsoffer antas ha en särskild beredskap som kan påverka bedömningen av allvarlighetsrekvisitet och därmed rätten till kränkningsersättning. Brott som i allmänhet berättigar till kränkningsersättning ger således inte upphov till skadeståndsskyldighet om brottsoffret i sin yrkesroll antas böra tåla mer än gemene man. Gränsdragningssvårigheter kan därvid uppkomma. Poliser Den yrkesgrupp som tidigare har givit upphov till diskussion om vilka gärningar som får accepteras utan att en rätt till skadestånd för kränkning uppkommer är poliser.s. 321
2.I NJA 2005 s. 738, den bespottade polisen, fann Högsta domstolen att den polis som blivit spottad rakt i ansiktet hade rätt till ersättning för kränkning trots att poliser i sin yrkesverksamhet får tåla mer än andra: ”Handlingen får, även med beaktande av S.J:s utsatta yrke och den beredskap han måste ha mot angrepp av olika slag, anses innebära en kränkning av ett så allvarligt slag som avses med bestämmelsen i 2 kap. 3 § skadeståndslagen”. Förutom det nyss anförda plenumfallet från 2005 (och det därmed överspelade NJA 1999 s. 725) finns det en ganska omfattande hovrättspraxis som illustrerar hur gränserna kan dras. Nedan följer ett axplock.s. 321
3.Hovrätten för nedre Norrland fann således i dom 25 oktober 2004 (mål B 1072-02) att en polis som blivit kallad ”jäkla gris” av en person i samband med ett gripande inte var berättigad till kränkningsersättning, trots att gärningen medförde straffansvar. (Jmf. NJA 2004 s. 331 där liknande tillmälen mot polis inte medförde straffansvar.)s. 321
4.I dom den 27 mars 2007 (B 2312-07) fällde Svea hovrätt en person till straffansvar för förolämpning efter att denne uttalat nedsättande könsord mot en polis. Yrkandet om kränkningsersättning ogillades med motiveringen att målsäganden fick antas ha sådan beredskap att brottet inte skulle anses uppfylla allvarlighetsrekvisitet.s. 322
5.Hovrätten över Skåne och Blekinge fann i dom den 16 maj 2002 (B 1101-09) att polis som kallats för rasist inte hade rätt till skadestånd för kränkning, trots att uttalandet ansågs brottsligt. Samma hovrätt fann att en mer utdragen situation där poliser kallats för bl.a. ”jävla nazistsvin” utgjorde en så allvarlig ärekränkning att ersättning skulle utgå (dom 7 september 2005 i T 3031-03).s. 322
6.På liknande sätt resonerade Svea hovrätts majoritet i RH 2006:16 där en polis som utsattes för rasistiska tillmälen var berättigad till kränkningsersättning. Polisens kollega, däremot, erhöll inte skadestånd. Det underkända anspråket förtjänar en utveckling. Det grundade sig på förolämpningar som den dömde personen utsatt polisen för. Förolämpningarna var emellertid ovanligt obehagliga. Polisen, som var kvinna, blev kallad "snutfitta” och ”snuthora” och gärningsmannen sade vidare åt henne att hon såg ut som en fjortonåring och att hon luktade kiss. Hovrättens majoritet fann att de verbala angreppen, ehuru oacceptabla, inte var tillräckliga för att nivån för ersättningsgill kränkning skulle vara uppnådd.s. 322
7.Även vid allvarliga brott kan rätten till ersättning falla bort när det anses höra till sådant som en polis får tåla. Svea hovrätt fann i RH 2010:22 att poliser som hotats av en psykiskt sjuk man som sprang emot dem med dragna knivar inte hade rätt till kränkningsersättning, då det föll inom vad de antogs ha beredskap för. Ordningsvakter I ett senare fall har Högsta domstolen använt sig av möjligheten att underkänna ett skadeståndsanspråk rörande kränkning p.g.a. brott med stöd i argumentet att brottsoffret hörde till en viss yrkesgrupp.s. 322
8.I dom den 8 november 2012 prövade HD huruvida en ordningsvakt (BH) som utsatts för våld, i form av slag och rivning i ansiktet, i samband med ett avvisande av en berusad person (RB) var berättigad till ersättning för kränkning förutom skadestånd för personskada. I domskälen anfördes, med referens till 2005 års plenumfall, att perso-s. 322
9.Vidare konstaterades att ordningsvakter i vissa situationer har samma befogenheter som poliser och att de synpunkter som kom till uttryck i det nyss nämnda prejudikatet rörande poliser även gör sig gällande för ordningsvakter. Till skillnad från ofredandet mot poliser fann domstolen emellertid att det våld som ordningsvakten utsatts för inte berättigade till kränkningsersättning med följande motivering. ”Det hot och det våld som BH har utsatts för utövades när han fysiskt ingrep mot RB i en situation då denne på grund av sitt störande uppträdande skulle avlägsnas från lokalen. En ordningsvakt får under ett sådant ingripande antas ha en mental beredskap att mötas av ett visst verbalt och fysiskt motstånd mot åtgärden. RBs angrepp på BH har inte varit så grovt att det av den anledningen kan anses ha utgjort en allvarlig kränkning av hans personliga integritet. Angreppet har inte heller varit skymfligt eller förnedrande.” Kränkningsskadestånd utgick således inte. Avgörandet var enhälligt och domskälen korta. Utgången är dock knappast självklar. Angreppet var allvarligare, får man säga, än i fallet med den bespottade polisen och det resulterade i personskador. Ordningsvakten utsattes för våld, som dessutom inte var helt ringa och det riktade sig mot ansiktet. Åtminstone för egen del har jag svårt att se att en spottloska i ansiktet skall anses mer skymflig än slag och rivningar av ansiktet.s. 322
10.När det gäller allvarlighetsbedömningen menar jag för egen del, vilket ovan framgått, att en rimlig startpunkt för bedömningen är straffvärdesbedömningen. Hur en sådan analys skulle falla ut i detta fall låter sig inte sägas utifrån domskälen. Fallet med ordningsvakten är i vilket fall intressant eftersom det är det första prejudikat efter 2005 års avgörande rörande ”särskilda yrkesgrupper” där ersättningskravet underkändes. Andra yrkesgrupper? Allmänt Iakttagelserna ovan har också relevans vid bedömning av frågan vilka andra yrkesgrupper som skall antas ha en sådan särskild beredskap att det kan påverka bedömningen. Propositionen talar om poliser, kriminalvårdspersonal och anställda i psykiatrin.s. 323
11.Det får därutöver antas att förutom poliser även andra yrkesgrupper som vid utförandet av sina arbetsuppgifter kan hamna i våldsamma situationer får tåla mer än gemene man. Högsta domstolens avgörande klargör därvid att detta gäller åtminstone för ordningsvakter. Men vad gäller utöver dessa yrkesgrupper? Några korta nedslag illustrerar svårigheterna med att identifiera vad, mer specifikt, det är som medför att vissa yrkesgrupper skall särbehandlas i kränkningshänseende. Vårdpersonal Även vårdpersonal skall enligt propositionen antas ha ökad beredskap i vissa fall, t.ex. inom vissa områden av psykvården. Det framstår som en naturlig förlängning på det resonemang som förts rörande särskilda yrkesgrupper i stort. I vissa vårdyrken är det välkänt att våldsamma situationer kan förekomma, som exempel kan nämnas vårdinrättningar för svårt autistiska personer. Däremot kan inte rimligen den sjuksköterska som är verksam i den ”vanliga” vården, t.ex. på en vårdmottagning, anses ha en särskild beredskap för att utsättas för våld eller kränkningar. Lärare Den yrkeskategori som givit upphov till mest diskussion, vilket exemplet i inledningen ovan återspeglade, i den allmänna debatten är lärare. Har lärare beredskap för vissa former av brott? Spontant framstår det kanske som att svaret måste vara jakande. I viss mån kan lärare ha beredskap för att situationer kan uppstå som om det skett utanför skolmiljön skulle ha utgjort brottsliga angrepp. Däremot kan en lärare självklart inte jämställas med en polis eller en ordningsvakt när det gäller beredskap för brott som innehåller våld. Domstolarnas bedömningar har skiftat och rättsläget är oklart.s. 323
12.Läraryrket illustrerar de svårigheter som finns med att tillmäta yrkestillhörigheten betydelse i den ”objektiva” (vilket här enbart skall förstås som ”utan att några för bedömningen relevanta rättsfakta behöver bevisas i det enskilda fallet”) bedömningen av allvarligheten i en kränkning. Vad är det egentligen en lärare kan antas ha särskild beredskap för?s. 324
13.Lärarutbildningen innehåller mig veterligen inte i allmänhet några inslag av undervisning rörande hur man försvarar sig mot brottsliga, våldsamma angrepp eller hur man skall hantera smädelser eller hot, även om frågor som dessa säkert kan diskuteras i samband med andra moment. Jag tror således inte man kan säga att lärare ges särskilda verktyg för hur de skall kunna hantera att bli utsatt för brottsliga handlingar. Detta talar i sig emot att värdera lärare på något annat sätt än vilken som helst som blir utsatt för en viss brottslighet.s. 325
14.Annorlunda kan det ligga till om den lärare som faller offer för en kränkning har en särskild beredskap till följd av omständigheterna i det enskilda fallet, säg att kanske läraren är en specialpedagog med särskild kompetens i hur s.k. problemungdomar skall kunna mötas. Härvid finns det således skäl som talar för att bedömningen av om det föreligger en särskild beredskap när det gäller andra yrken än de som propositionen tog upp bör utgå från de faktiska förhållandena i fallet, inte utifrån schabloniserade antaganden om yrkesgrupper. En första utgångspunkt är således lärarens faktiska beredskap i det enskilda fallet. Jag återkommer till dessa svårigheter i slutet av artikeln.s. 325
15.Samtidigt vet vi att lärare inte sällan blir måltavla för angrepp som i skolkontexten framträder som mindre allvarliga än i ”vuxenvärlden”. Bedömningen av om en handling skall anses uppfylla allvarlighetsrekvisitet blir enligt min mening beroende av inte bara handlingens karaktär utan också av vem som utför den. Om en sexårig elev i samband med ett bråk i skolan säger ”Jag skall döda dig!” till en lärare borde det förstås inte kunna ge upphov till skadeståndsskyldighet, men om samma hot framkastas av en 14-åring borde utgången kunna bli den motsatta. Om sinnet rinner på fyraåringen som knuffar till pedagogen på förskolan må det vara ett brottsligt ofredande i ett vuxensammanhang men det vore självklart orimligt att låta det föranleda skadeståndsansvar, även i beaktande av den objektiva culpabedömning som skall utföras när det gäller barns skadeståndsansvar.s. 325