1.Skadestånd för kränkning: Förutsättningar enligt lag och allmänna principer Ett brottsoffer är enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:205) berättigad till en särskild form av ideellt skadestånd, förutom ersättning för personskada, för den kränkning som brottet inneburit. Det är enbart brottsoffer som kan erhålla denna form av ideellt skadestånd enligt lagen — kränkningsskadestånd i skadeståndslagen är således en renodlad brottsofferersättning.s. 314
2.Rätten till kränkningsskadestånd kräver att vissa förutsättningar är uppfyllda. Av regeln följer att brottsoffret måste ha drabbats av en allvarlig kränkning (allvarlighetsrekvisitet). Dessutom kräver regeln att brottet faller inom vissa kategorier, vilket i praktiken innebär att skadeståndsregeln tar sikte på vissa kategorier av straffbud: brott mot person, frihet, frid och ära.s. 314
3.Utöver de i lagen upptagna rekvisiten följer ett antal förutsättningar av allmänna rättsprinciper. Brottet måste således vara riktat mot den som begär ersättning för att det skall föreligga en skadeståndsberättigande kränkning. Vidare kan rätten till skadestånd falla bort om brottsoffret inte värnat om sin personliga integritet.s. 314
4.De nu nämnda faktorerna utgör förutsättningar för att skadestånd för kränkning skall utgå. Därtill finns det parametrar som kan ha betydelse för bedömningen, men som inte har det i varje fall. En sådan parameter är om brottsoffret hör till vissa yrkesgrupper som antas ha speciella förutsättningar eller beredskap för den typ av brottsligt angrepp som det är fråga om. Temat för denna artikel är just kränkningsskadestånd till sådana ”särskilda yrkesgrupper”. Aktualitet och allmänintresse Ämnet särskilda yrkesgrupper engagerar. Ett exempel. I en i media nyligen uppmärksammad dom från Gällivare tingsrätt nekades en lärare ersättning för kränkning efter att ha fallit offer för brottet misshandel (av inte alltför allvarligt slag). Den debatt som följde på domen präglades av kritik mot domstolen. Domskälen tolkades som innebärandes att en lärare måste ”tåla att få stryk”.s. 315
5.Det var naturligtvis en vantolkning. Ingen behöver ”tåla att få stryk”. Gärningsmannen dömdes för brottet och rättsordningen kan inte sägas ha accepterat våld mot lärare. Däremot fann tingsrätten, med en något knapphändig motivering, att kränkningen inte var så allvarlig att skadestånd skulle utgå. Tingsrätten menade att allvarlighetsrekvisitet i regeln inte var uppfyllt i målet.s. 315
6.Som särskilt stöd för det framhöll tingsrätten att lärare som yrkesgrupp har en särskild beredskap för vissa brott och att de därmed, precis som poliser, får utstå mer än gemene man utan att ersättning för kränkning kan utgå. Denna inställning kan ifrågasättas. Själv anser jag att bedömningen inte är rimlig. Men tingsrättens domskäl ger ingalunda uttryck för någon helt galen tolkning av rättsläget, vilket man kunde få intryck av genom de spaltmeter av kritiska texter som publicerades efter domen.s. 315
7.Det fanns således ett utrymme i gällande rätt för den bedömning som tingsrätten gjorde. Enligt min mening var tingsrätten, om man betraktar regeln utifrån de vägledande rättspolitiska värderingar som ligger bakom den och som uttryckts tydligt av lagstiftaren, alltför njugg i sin bedömning. Dessa värderingar är emellertid delvis implicita och i hög grad diffusa. Det primära syftet med denna artikel är att lyfta fram dessa värderingar och granska dem. Disposition Analysen som följer inleds med några korta iakttagelser kring begreppet ideell skada och hur ideell skada ersätts i svensk rätt. Därefter följer en introduktion till rättsläget vid kränkning enligt 2 kap. 3 §. Efter det kommer jag in på de frågeställningar som mer direkt hänger samman med ämnet, nämligen kränkningsregelns krav på allvarlighet och därefter den särskilda relevans som därvid knyts till vissa yrkesgruppers beredskap. Ersättning för ideell skada Bakom skadeståndslagens struktur — präglad av uppdelningen mellan de fyra skadetyperna personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada och kränkning — ligger den fundamentala distinktionen mellan ekonomisk och ideell skada. Distinktionen har betydelse för såväl vilka skador som ersätts som för hur ersättningsbedömningen skall göras och hör till den oskrivna skadeståndsrättens centrala regler.s. 316
8.Bestämningen av vad som är en ekonomisk, respektive en ideell, skada följer således inte av lagen. Det brukar sägas att en ekonomisk skada är en skada som på ett naturligt sätt låter sig uttryckas i ekonomiska termer, i termer av kronor och ören. Ideell skada definieras ofta negativt, som en sådan skada som inte låter sig uttryckas på ett naturligt sätt i ekonomiska termer. Understundom ger distinktionen upphov till svårigheter. I det stora hela har dock begreppsbildningen ”satt sig” även om det säkerligen kommer att aktualiseras nya gränsdragningsproblem även framledes.s. 316
9.Begreppsbildningens betydelse står främst att finna i dess koppling till en ersättningsregel som även den hör till den okodifierade skadeståndsrätten. Ersättning för rent ideella skador utgår således enligt en allmän rättsprincip i svensk rätt enbart om det finns särskilt lagstöd.s. 316
10.Regeln om ersättning för kränkning i skadeståndslagens 2 kap. 3 § utgör den allmänna regleringen av skadestånd för den mest ideella typen av skador, kränkning. Regeln kompletteras av en mängd regler i specialskadeståndsrättslig författning, t.ex. i immaterialrättslig och arbetsrättslig lagstiftning. Begreppet kränkning Den något märkliga regeln i skadeståndslagen kan beskrivas på olika sätt. En beskrivning som troligen kan utöva visst inflytande på domstolarna är den som ges av brottsoffermyndigheten som i sin referatsamling har beskrivit skillnaderna mellan skadestånd för kränkning och traditionell personskadeersättning, med särskilt fokus på ersättning för sveda och värk, på följande sätt:s. 317
11.1) Kränkningsersättningen förutsätter inte en personskada, vilket svedas. 317
12.och värk-ersättningen gör.s. 317
13.2) Kränkningsersättningen avser till allra största delen upplevelsen vids. 317
14.och karaktären av själva skadehändelsen (momentant), medan er-s. 317
15.sättning för personskada tar sikte på följdverkningarna efter skade-s. 317
16.händelsen.s. 317
17.3) Kränkningsersättningen bestäms huvudsakligen på objektiva grun-s. 317
18.der, medan ersättning för personskada bestäms helt efter subjektivas. 317
19.förhållanden.s. 317
20.4) Kränkningen ersätts bara om den orsakats av brottslig gärning avs. 317
21.visst slag, vilket inte krävs för en personskada. Skadeståndsbedömningen vid kränkning avviker därvid från de skadeståndsbedömningar som görs vid andra skador. Ett avgörande från Högsta domstolen från 2007 illustrerar regelns särdrag. Domen är belysande, vilket motiverar en utförlig presentation.s. 317
22.I NJA 2007 s. 540 behandlades frågan om kränkningsersättning till en person som varit ovetande om gärningen som medförde kränkningen. Gärningsmannen hade vidrört ett sovande barn med sitt könsorgan på olika sätt. Såvitt utredningen gav för handen hade förövaren inte använt våld ”eller annat handlande som ger anledning att anta att flickan i sitt sovande tillstånd skulle uppfattat vad som pågick.” Med andra ord så sov flickan sig ovetande igenom övergreppet. Flickan yrkade i Högsta domstolen skadestånd för den kränkning som övergreppet inneburit med 75 000 kr.s. 317
23.Domskälen inleds efter en redogörelse för omständigheterna med en genomgång av rättsläget. Enligt skadeståndslagen 2 kap. 3 § så skall den som kränker någon annan, genom vissa typer av uppräknade brott, ersätta de skador som kränkningen innebär. (I Ds. 2007:10, s. 31 noterades att bestämmandet av de brottsliga kategorier som kan ge upphov till kränkningsskadeståndsskyldighet är delvis oklar.) HD konstaterar att de gärningar som flickan utsattes för utom tvivel inneburit en allvarlig kränkning av hennes person. Men, fortsätter domstolen, det är inte kränkningen i sig som skall ersättas enligt skadeståndslagen utan ”den skada som kränkningen innebär”. Den centrala frågan var om flickan hade drabbats av en sådan skada till följd av kränkningen.s. 318
24.Domstolen konstaterade därefter att person-, sak- eller förmögenhetsskador är ersättningsgilla enligt skadeståndslagen enbart om det föreligger ett orsakssamband mellan den ansvarsutlösande handlingen och skadan. Kränkningsersättningsbestämmelsen överensstämmer således med övriga skadeståndsbestämmelser i förutsättningen att det måste föreligga samband mellan, i kränkningsfallen, gärningen och skadan. Men det noteras vidare att det i förarbetena till den nuvarande regleringen (prop. 2000/01:68) anges att användningen av ordet ”innebär” skall förstås som att det är själva kränkningen som är ersättningsgrundande även om det enligt lagtexten — och detta återger HD:s citattecken rörande propositionens uttalanden — ”i strängt logisk mening” är ”skadan” och inte ”kränkningen” som ersätts (a. prop. s. 66). I propositionen uttalas också, citerar HD, att lagtexten utformats på detta sätt av ”skäl som närmast är av systematisk art” (a. prop. s. 49).s. 318
25.HD framhöll vidare att vid kränkning så skall inte frågan om vilken skada som uppkommit bedömas fristående från värderingen av den ansvarsutlösande gärningen. Värderingen av skadan skall med andra ord utgöras av en värdering av den ansvarsutlösande gärningen. Detta framgår även av den bestämmelse i skadeståndslagen som ger riktlinjerna för bestämmandet av ersättnings storlek, 5 kap. 6 §, vari det bland annat framhålles att en utgångspunkt för bedömningen är handlingens art och varaktighet. Mot bakgrund av detta skriver HD att det är ”naturligt” att det i förarbetena sägs att kränkningsersättningen, ”i motsats till ersättning för personskada”, inte avser följderna av gärningen utan ”den kränkning av den personliga integriteten som uppkommer just i samband med angreppet”. Denna inställning behöver dock inte innebära att offret måste ha varit medveten om angreppet, utan även sådana handlingar som utförs när offret sov eller var medvetslös kan medföra rätt till kränkningsersättning. I fallet utgick härmed skadestånd, med 50 000 kr.s. 318
26.Bedömningen av om en kränkning har inträffat och hur allvarlig den i sådant fall är skall således framför allt göras utifrån den brottsliga gärningens karaktär och inte, som eljest i skadeståndsrätten, utifrån hur den skadelidande påverkats av den ansvarsgrundande händelsen. Det innebär konkret att bedömningen utförs utifrån schabloner. Schablonerna formuleras därvid genom dels Högsta domstolens prejudikat, dels Brottsoffermyndighetens beslut vilka publiceras i en referatsamling som finns kostnadsfritt tillgänglig på myndighetens webbplats.s. 319