Närliggande

2.Det första av de svenska fallen, NJA 1992 s. 375, rörde ett stödbrev som utfärdats av en kommun. Fallets huvudsakliga värde ligger i de uttalanden som Högsta domstolen allmänt gjorde om hur stödbrev skall bedömas. Det stödbrev som utfärdats kom aldrig att bedömas i sak, eftersom tvisten i Högsta domstolen kom att gälla huruvida de som undertecknat handlingen varit behöriga enligt kommunalrättsliga regler att binda kommunen. Något om vägen fram till färdig handling säger ändå detta avgörande. Förhandlingar hade förts på olika sätt, utkast hade presenterats innan den senare tvistiga handlingen utfärdats och alternativa sätt att skapa säkerhet för kreditgivarens engagemang hade diskuterats. Stödbrevsmottagaren beskriver själv de motsatta förståelserna av handlingen på följande sätt: “Från kommunledningens sida ansågs kommunal borgen vara en politiskt alltför känslig fråga. [Kommunalrådet AH] framförde dock, att han garanterade att banken skulle erhålla en formell borgen så snart detta blev politiskt möjligt. I detta sammanhang diskuterades ett sk Letter of Intent. Det var en förutsättning för att banken skulle acceptera ett sådant brev, att detta fyllde samma funktion som en kommunal borgen. Banken uppfattade det slutligen utformade brevet, daterat d 1 mars 1985, som bindande i juridisk mening.” Parterna är alltså fullt medvetna om att det inte är fråga om en borgen, men ändå förväntade sig banken att brevet skulle fylla samma juridiska funktion som en borgen. Denna förväntan kan som bäst stödjas på vad kommunens företrädare uttryckt om viljan att senare ersätta handlingen med en kommunal borgen. Bundenheten torde trots detta vara utesluten i alla praktiskt tänkbara fall, även om ersättningsskyldighet på annan grund inte är utesluten.s. 268