1.Stödbrev, eller letters of comfort, utfärdas vanligen av ett moderbolag i anledning av att ett dotterbolag kommer att få mer omfattande åtaganden mot en utomstående part. Relationerna mellan utfärdare och mottagare av stödbrevet är i många avseenden lika dem som föreligger vid egentliga borgensåtaganden, men med den viktiga skillnaden att ord och uttryck som skulle göra det möjligt att kategorisera handlingen som en borgen eller garanti har undvikits. Ofta är det även så att utfärdaren av handlingen någon gång under förhandlingarna om säkerheten uttryckligen avvisat att gå i borgen eller ställa garanti för dotterbolagets åtaganden. Det råder ingen brist på framställningar om stödbrev och inte mindre än tre avhandlingar i Norden har behandlat ämnet. Såväl enskilda avgöranden om stödbrev som mer övergripande frågor har även behandlats i artikelform. Svenska Högsta domstolen har tre gånger fått möjligheten att bedöma verkningarna av utställda stödbrev, nämligen i NJA 1992 s. 375, NJA 1994 s. 204 och NJA 1995 s. 586. I Danmark har tidigare två fall avgjorts av Højesteret och dessa har refererats som U 1994.470 H och U 1998.1289 H. Nyligen har frågan bedömts i det fall som refereras som U 2011.2726/2 H. Det finns även opublicerade fall som nått viss spridning och ett av dessa är det svenska hovrättsavgörandet T 358-99 från Hovrätten för Skåne och Blekinge, Scandoramafallet.s. 266
2.Trots allt som skrivits om stödbrev, tycks det mig som om det fortfarande skulle behövas en belysning av framför allt fyra frågor. Den första av dessa frågor är den affärsmässiga kontextens betydelse för förståelsen av stödbrevet som rättsligt relevant handling. Denna första fråga leder över till ett avtalsrättsligt problem, nämligen att parterna inte förefaller ha uttryckt en gemensam partsvilja. Ett andra problem som kommer att diskuteras är därför vad denna utmaning av läran om sammanträffande partsvilja som grund för avtalsbundenhet innebär för tolkningen. Den tredje frågan som skall behandlas är uppdelningen av stödbreven i olika grupper. Uppdelningen i svaga, mellanstarka och starka stödbrev borde säga något om förpliktelserna som följer av stödbreven, men så verkar inte fallet vara. Nyttan med att dela in stödbreven i olika grupper efter styrka kan därför ifrågasättas. Möjligen bör uppdelningen ersättas av andra indelningar och i artikeln förs en argumentation för ett annat synsätt på frågan. Den fjärde frågan som skall diskuteras är i vilken mån ändrade förhållanden är av särskild betydelse för vilka förpliktelser som kan åläggas stödbrevets utfärdare. Den som utfärdat ett stödbrev påstår ofta att de förpliktelser som möjligen kan grundas på den utfärdade handlingen bara kan göras gällande under en viss, mycket begränsad, tid. Denna invändning brukar ofta kläs i uttrycket att alla löften av detta slag avges under förutsättning att de förhållanden som rådde vid löftets avgivande inte skall ha ändrats och uttrycket clausula rebus sic stantibus används gärna om förutsättningen. Artikeln avslutas med en sammanfattning.s. 267