1.Det brukar antas att ansvar för underlåtenhet i svensk rätt föreligger enbart under särskilda omständigheter. Närmare bestämt är utgångspunkten för sådant ansvar att det krävs antingen en specifik handlingsplikt att agera på ett visst sätt som inte uppfyllts eller att någon genom sitt aktiva handlande givit upphov till en risk för att skada skulle uppkomma. (Det senare fallet kan i och för sig inordnas i det första genom att formulera det som att en specifik handlingsplikt att agera riskreducerande uppkommer när ens beteende givit upphov till särskilda faror).s. 1027
2.Underlåtenhet antas härvid ofta innebära särskilda svårigheter för ansvarsanalysen. Svårigheterna är dock överskattade.s. 1027
3.Till att börja med är det ofta en fråga om val av uttryck, snarare än om hur verkligheten faktiskt är ordnad, huruvida något skall betraktas som en underlåtenhet. Ansvarsgrunden i underlåtenhetsfall kan ofta omformuleras i termer av aktivt handlande, på samma sätt som ansvar för aktivt handlande kan omformuleras i termer av underlåtenhet.s. 1027
4.En vanlig culpabedömning, dvs. i fall som inte betraktas som underlåtenhetsfall, syftar till att bedöma om svaranden agerat på ett tillräckligt aktsamt sätt. Ett annat sätt att formulera culpafrågan på är ”Har svaranden underlåtit att iaktta de berättigade krav som kan ställas på hennes beteende?” Ansvarsfrågan flyttas över från kategorin aktivt handlande till underlåtenhetsfallen.s. 1027
5.Underlåtenhet, å andra sidan, kan omformuleras i positiva termer. Underlåtenheten att ta ifrån en häktad person dennes livrem kan beskrivas som att kriminalvårdspersonalen agerat positivt vårdslöst genom att inte följa de regler som gäller för verksamheten.s. 1027