Tidigare fall där casus mixtus-liknande situationer inträffat är NJA 1914 s. 190 (otillåtet omhändertagande av hund medförde skadeståndsskyldighet för skada som inte inträffat till följd av culpöst handlande) och NJA 1985 s. 690 (värnpliktiga tillgrep bil för att dricka öl i Tierp, där C — som omhändertagits — blev skadeståndsskyldig för skada som inträffade på bilen efter att han hamnat i förvar).
Hänvisas från p. 4 (s. 1022)
1.Den kommersiella skadeståndsrätten — såväl i som utom avtalsförhållanden — antas alltså i högre grad påverkas av de skadeståndsnormer som utvecklats i den allmänna, utomobligatoriska ansvarsrätten. Det finns en annan tendens, som möjligen är mer tydlig. Högsta domstolen intar en alltmer teoretisk hållning på området.s. 1022
2.En indikation på det är hur HD under senare tid förhållit sig till orsaksfrågor. I det nyss nämnda entreprenadfallet från 2012 aktualiserades frågan om hur kausaliteten skulle bedömas i en situation där två olika faktorer var för sig var tillräckliga för att medföra dröjsmål av arbetet. I detta sammanhang är det intressanta att HD för första gången någonsin lyfte upp den teoretiska apparat som sedan länge använts i den rättsvetenskapliga litteraturen, men också i läroböcker — begreppen nödvändiga och tillräckliga villkor. (Detta berörs mer utförligt nedan under rubriken ”Kausalitet och metod”.)s. 1022
3.För egen del betraktar jag kausalitetslärans intåg i rättstillämpningen som en radikal teoretisering (vilket inte nödvändigtvis motsvarar de dömande justitierådens uppfattning.) Mitt intryck är att just denna begreppsapparat tidigare ofta betraktats som det främsta exemplet på den form av teoribildning som bäst överlämnades till rättsvetenskap och läroböcker, eftersom den ansågs innefatta alltför stora risker för att lämpa sig som grund för att närmare bestämma ansvarsförutsättningarna i praktiska ansvarssammanhang.s. 1022
4.På samma sätt har det förhållit sig med vissa allmänna skadeståndsrättsliga principer. Tag principen casus mixtus cum culpa, som utgör ett avsteg från kravet på adekvans i vissa situationer, framför allt när egendom som någon olovligen har i sin besittning skadas genom casus-händelser. I tidigare praxis hade Högsta domstolen tagit stöd i principen, tycks det i alla fall, utan att nämna den vid namn. I sin precist uttryckta form var casus mixtus cum culpa därmed framför allt ett ämne för rättsvetenskapen. Genom NJA 2004 s. 746 I och II släpptes casus mixtus-principen dock in i den praktiska juridikens värme. Det reser intressanta rättsteoretiska frågor. Hände någonting med principen genom det nya auktoritativa stödet? Är det till och med så att först genom HD:s avgörande transformerades principen från att ha varit en rättspolitisk tankegång som tilläts påverka bedömningen i bakgrunden, till en regel? Dessa spörsmål låter sig inte enkelt besvaras. Dessa typer av frågor är för förevarande uppsats dock mindre intressanta än iakttagelsen att när HD fann ett behov av att tydligt ge stöd för sitt resonemang så tog man stöd i den något ålderdomligt formulerade casus mixtus-principen. Därmed lyftes också den teoretiska behandlingen av casus mixtus-principen in i rättstillämpningen.s. 1022
5.Huruvida en teoretisering av HD:s domskrivning skall betraktas som något positivt eller negativt är en smaksak. Det finns fördelar och nackdelar.s. 1023
6.En nackdel kan vara att HD genom att hänvisa till mer övergripande teorier får saker på köpet som domstolen inte förutsåg eller hade full överblick över. Orsaksteorin är ett exempel på denna risk, där begreppsbildningen är notoriskt försåtlig.s. 1023
7.Det finns å andra sidan stora fördelar. Stora prejudikat kan ge vägledning för fler fall. Nyligen lanserade allmänna principer medför inte nödvändigtvis större förutsebarhet men de ger rättstillämpningen ett stöd för bedömningen, en ram, och ju längre tid de varit i bruk desto större förutsebarhet torde de (förhoppningsvis) medföra. Dessutom för sådana avgöranden, på gott och ont, med sig ”överskjutande information” genom att rättsfrågan inordnas i en historisk tradition. När HD åberopar principen casus mixtus cum culpa, istället för att göra en pragmatisk bedömning i det enskilda fallet, öppnar det upp för att i tolkningen av nya fall också se till principens historiska innebörd, kanske hela vägen tillbaka till den romerska rätt varur den härstammar. För egen del finner jag det senare sympatiskt (även om det inte bör överdrivas). Det visar hur HD verkar i en tradition, delvis uråldrig, och att denna tradition har något att erbjuda även dagens rättstillämpning.s. 1023