Närliggande

124.I domen (p. 6) redovisar HD förarbetsuttalanden och praxis i fråga om gränsen mellan narkotikabrott av normalgraden och ringa brott på följande sätt. Av 2 § narkotikastrafflagen framgår att arten och mängden narkotika är av betydelse när det gäller bedömningen av om ett narkotikabrott ska anses som ringa. I förarbetena till 1993 års ändringar i bestämmelsen framhölls att ett narkotikabrott ska anses som ringa endast om det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som lindrigt och att arten och mängden narkotika därvid har särskild betydelse. Det ringa brottet bör, sades det, i huvudsak vara förbehållet gärningar som består i eget bruk eller innehav för eget bruk. I fråga om innehav för eget bruk av amfetamin uttalades t.ex. att den då enligt praxis gällande gränsen åtta gram borde sänkas något. (Prop. 1992/93:142 s. 16 f.) Högsta domstolen har därefter med hänvisning till nämnda förarbetsuttalanden bedömt ett innehav av åtta gram amfetamin som narkotikabrott av normalgraden (NJA 1997 s. 522; se även Högsta domstolens dom den 20 september 2012 i mål B 1607-11 p. 6). Redan i ett tidigare rättsfall, NJA 1986 s. 736, hade innehav av en påse med fem–tio gram amfetamin bedömts som narkotikabrott och inte som narkotikaförseelse (den tidigare benämningen på ringa brott). HD för också ett allmänt resonemang kring valet av påföljd för narkotikabrott av normalgraden. Detta går ut på att narkotikabrott av normalgraden i rättspraxis många gånger har ansetts vara ett brott av sådan art att det finns en presumtion för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Samtidigt finns det enligt HD förutsättningar att för mindre allvarlig narkotikabrottslighet av normalgraden döma till en icke frihetsberövande påföljd om förutsättningarna i övrigt för en sådan påföljd är uppfyllda. Detta gäller enligt HD framför allt om brottet avser innehav för eget bruk. HD hänvisar här till NJA 2008 s. 653. Som en allmän utgångspunkt kan enligt HD gälla att villkorlig dom med dagsböter eller skyddstillsyn kan komma i fråga även vid straffvärden som motsvarar fängelse en månad. I detta avseende hänvisar HD till Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl., 2012, s. 343. Eftersom skyddstillsyn är en för den dömde generellt sett mer ingripande påföljd än villkorlig dom, och dessutom kan förenas med olika slags föreskrifter som kan ge påföljden ytterligare skärpa, finns det enligt HD ett något större utrymme att tillämpa skyddstillsyn. I detta sistnämnda avseende hänvisar HD till NJA 2000 s. 314 och NJA 2008 s. 359.s. 46