Närliggande

1.6.1 Benefik nyttjanderätt — upplåtelsetid, uppsägningsrätt och uppsägningstid. NJA 2004 s. 167 gällde frågan om benefik upplåtelse av jakträtt skett för all framtid med den begränsning som följer av 7:5 JB eller om den skett tills vidare. I upplåtelseavtalen angavs inte någon tid för upplåtelsernas bestånd och inte heller innehöll de någon uppsägningsklausul. HD uttalade att när tidsbegränsning saknas i ett avtal kan vissa typer av avtal, exempelvis servitutsavtal, antas normalt gälla för all framtid, medan andra typer av avtal kan antas normalt gälla tills vidare. Det har ansetts svårt att ställa upp en allmän tolkningsregel och utslagsgivande i det aktuella fallet blir därmed vad upplåtaren avsåg. Detta gäller oberoende av vad senare förvärvare av fastigheten vid sitt förvärv kan ha haft för möjligheter att få kännedom om upplåtarens avsikter. I det första upplåtelseavtalet benämndes upplåtelsen servitut och i det följande andra upplåtelseavtalet hänvisades till servitutsupplåtelsen; vidare lämnades ett medgivande till inskrivning av upplåtelseavtalen. De nu nämnda omständigheterna talade enligt HD för att avsikten var att upplåtelserna skulle gälla för all framtid och några omständigheter som talade i annan riktning hade inte åberopats. Upplåtelserna antogs således gälla för all framtid. I NJA 2004 s. 288, som också rörde en benefik upplåtelse av nyttjanderätt, var det likaså dels fråga om en bedömning om upplåtelsen skett för all framtid eller tills vidare och HD hänvisade till vad som sagts i NJA 2004 s. 167 (se strax ovan); utslagsgivande blir med andra ord vad som kan utrönas om upplåtarens avsikter. I det nu aktuella fallet hade upplåtelsen generationsskiftesinslag och det fanns flera omständigheter som talade för att upplåtaren hade avsett att upplåtelserna skulle gälla för all framtid. Emellertid var det fråga om en benefik upplåtelse mellan obesläktade grannar till gagn för nyttjanderättshavarens näringsverksamhet snarare än för hans fastighet som sådan. I ett sådant fall måste utgångspunkten anses vara att upplåtelsen är avsedd att gälla för obestämd tid, om annat inte kan utrönas. Det saknades i målet stöd för att upplåtelsen skett för all framtid och den ansågs därmed gälla för obestämd tid. HD konstaterade att ett avtal på obestämd tid kan sägas upp med skälig uppsägningstid, men att vad som är skälig uppsägningstid kan växla från fall till fall beroende av omständigheterna. Uppsägningstiden kan exempelvis bero på om nyttjanderättshavaren lagt ned kostnader för att utnyttja den upplåtna egendomen och hur lång tid upplåtelsen bestått när uppsägning kommer i fråga. Med hänvisning till tingsrätten fann HD att en skälig uppsägningstid inte bör understiga sex månader och i det aktuella fallet med hänsyn till odlingssäsongerna snarare anses vara tolv månader. Under alla omständigheter kunde en uppsägning i slutet av oktober 1999 inte äga verkan förrän efter sommaren 2000. Upplåtaren hade i fallet haft rätt att säga upp avtalet men inte iakttagit skälig uppsägningstid och denne blev därmed skadeståndsskyldig. (Se även angående dessa båda fall Victorin, A, Två fall om benefik nyttjanderätt, JT 2004–05 s. 164 ff.) 6.2 Överlåtelse av partiell nyttjanderätt. NJA 2009 s. 570 rörde bl.a. frågan om en partiell nyttjanderätt (grustäkt), som behandlas i 7:3 JB, får överlåtas utan fastighetsägarens samtycke. HD konstaterade att, enligt JB:s regler vad gäller arrende och hyra, som huvudregel gäller att sådana rättigheter inte kan överlåtas utan fastighetsägarens samtycke och att det med hänsyn till avsaknaden av motsvarande bestämmelse beträffande partiella nyttjanderätter är naturligt att utgå ifrån att sådana rättigheter inte kräver samtycke från fastighetsägaren vid överlåtelse. HD konstaterade att besked i rättspraxis i frågan saknades men fann att de fall som ändå finns talar emot att fastighetsägaren skulle ha en oinskränkt vetorätt. Det konstaterades vidare att de flesta författarna i doktrinen som uttalat sig i frågan förespråkar att fastighetsägarens samtycke till överlåtelse av en partiell nyttjanderätt bör krävas bara i särskilda fall där nyttjanderättshavarens person har stor betydelse för fastighetsägaren. Slutsatsen som kunde dras av det sagda var enligt HD att det inte kan antas att svensk rätt innehåller en regel av innebörd att en partiell nyttjanderätt till fast egendom får överlåtas bara med fastighetsägarens samtycke. Med hänsyn till omsättningsintresset bör tvärtom huvudregeln vara att en nu aktuell nyttjanderätt fritt får överlåtas och att den fastighetsägare som vill behålla inflytande över valet av nyttjanderättshavare får förbehålla sig en samtyckesrätt vid upplåtelsen. HD uttalade även att undantag från denna rätt till överlåtelse kan tänkas i fall där nyttjanderättshavarens person har särskild betydelse för fastighetsägaren. Den aktuella nyttjanderätten fick fritt överlåtas. 6.3 Avverkning av skog medförde intrång i annans avverkningsrätt — skadeståndsskyldighet? I RH 2008:46 hade ett skogsföretag avverkat skog på en fastighet, med följd att avverkningen innebar intrång i ett annat skogsföretags avverkningsrätt. Det avverkande företaget saknade vetskap om det andra företagets rätt, men ansågs ha haft klara indikationer på att det kunde föreligga en konflikt i aktuellt hänseende. Den företrädesrätt som föreskrivs i 7:22 JB innebär att den i tiden andra upplåtelsen inte kan vinna en bättre rätt till aktuell skog utan att inskrivning i god tro skett, vilket inte var fallet. Hovrätten fann att det avverkande företaget mot bakgrund av de indikationer som förelegat och den nämnda företrädesordningen i 7:22 JB ansågs ha handlat så kvalificerat otillbörligt genom att förhålla sig okunnig om de rätta förhållandena att det ådragit sig skadeståndsskyldighet. I denna skadeståndsfråga hänvisade hovrätten till de principer som slagits fast i NJA 2005 s. 608.s. 929