1.Det andra avgörandet från Högsta domstolen från hösten 2011 som har beröringspunkter med obehörig vinst-motiveringar är en dom från den 7 november, i T 3855-10. I fallet hade till följd av ett felskrivet s.k. OCR-nummer (som är det nummer som används för att identifiera betalningar av räkningar på t.ex. Internet) en inbetalning bokförts på fel bolags skattekonto.s. 377
2.Skatteverket betalade tillbaka en del av beloppet, men inte fullt ut. Det förfördelade företaget begärde att betalningen skulle gå åter. Som stöd för att det ansåg sig ha rätt till återbetalning anfördes i första hand principen om condictio indebiti och i andra hand att Skatteverket annars skulle göra en obehörig vinst. Som en tredje grund gjordes gällande att betalningen utgjorde ett förklaringsmisstag och att Skatteverket var i ond tro om misstaget.s. 378
3.Skatteverket bestred. Verket hävdade att felaktigheten borde betraktas som ett förklaringsmisstag, om vilket det var i god tro, och att principen om condictio indebiti därmed inte kunde tillämpas. Vidare ansåg Skatteverket att betalningen mottagits i god tro och att det inrättat sig efter betalningen samt att någon obehörig vinst inte uppkommit.s. 378
4.HD gick på förstahandsgrunden. Härvid redogjorde domstolen för återkravsrättens konstruktion. Huvudregeln vid misstagsbetalningar är att den som erhåller betalningen är skyldig att återbetala beloppet. Huvudregeln viker i vissa situationer, till exempel om den som erhållit betalningen i god tro inrättat sig efter betalningen. Vidare finns det större skäl för mottagaren att tro att betalningen är definitiv ju längre tid betalaren dröjer med att framställa ett återkrav.s. 378
5.HD framhöll också att många olika faktorer kan påverka vilket intresse som ska få företräde i ett enskilt fall. Till dessa faktorer hör vilken av parterna som hade den största möjligheten att bedöma de förhållanden som har inverkat på betalningen samt om någon av parterna förfarit oaktsamt i samband med betalningen.s. 378
6.HD uttalade följande (st. 8 och 9 — referenser utelämnade). ”Huruvida en felaktig betalning har skett på grund av villfarelse eller ren felskrivning eller om en felaktig betalning har gjorts i samband med betalningsuppdrag eller betalningsförmedling är av underordnad betydelse. Avgörande är i stället om betalningen har skett utan rättsgrund och att betalningen inte utgör en disposition, dvs. en betalning där den betalande frivilligt väljer att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger.s. 378
7.Att den som har tagit emot en betalning och därefter i god tro har förbrukat medlen eller annars har inrättat sig efter betalningen ges rätt att behålla betalningen har motiveras med att en återbetalningsskyldighet skulle innebära att mottagaren utan någon egen åtgärd får en skuld som han kanske får mer eller mindre svårt att betala. I senare rättsfall har också hänsynen till omsättningens intresse och behovet av säkerhet i rättslivet betonats (se t.ex. NJA 1994 s. 177 och NJA 1999 s. 575).” I fallet fann HD att återbetalning skulle ske.s. 378
8.I det tidigare nämnda condictio indebiti-fallet NJA 1999 s. 575 anförde HD obehörig vinst-resonemang som en motivering till att återkravet skulle anses berättigat i ett speciellt fall av misstagsbetalning, där betalaren utsatts för ett ekonomiskt brott. Obehörig vinstmotiveringen i HD:s domskäl fick Jan Hellner att framföra svidande kritik. Enligt Hellner behövde condictio indebiti-principen inte stöd ”av vare sig läran om obehörig vinst eller förutsättningsläran, causaläran, ”kvasikontrakt”, implicerat villkor vid betalningen eller någon annan av de konstruktioner som förekommer.” I senare avgöranden har HD inte tagit intryck av obehörig vinstresonemang som stöd för en återkravsrätt. (Se NJA 2001 s. 353.) Kan man av HD:s avgörande från november 2011 och den praxis som i övrigt kommit efter 1999 års fall dra några slutsatser rörande obehörig vinst-argument?s. 378
9.När det gäller obehörig vinst som en självständig princip finns det inte något skäl att betrakta denna praxis som vare sig bekräftande eller underminerande av denna princips status. Obehörig vinst-tanken hänger ihop med condictio indebiti men det råder naturligtvis inte någon identitet mellan tankespåren.s. 379
10.Men obehörig vinst-motiveringen då? Kan det nu diskuterade avgörandet, och särskilt om det ses i ljuset av NJA 2001 s. 353, betraktas som något slags tendens med innebörd att obehörig vinstmotiveringar i samband med condictio indebiti inte betraktas som relevanta av HD? Någon sådan slutsats kan man inte heller rimligen dra.s. 379
11.Det var inte så länge sedan Högsta domstolen, 1999, trots allt hänförde sig till obehörig vinst-motiveringen som stöd för en rätt till återkrav vid en (form av) misstagsbetalning. Vidare är det ju så med motiveringar av detta slag att det inte finns något behov av dem i fall som klart och tydligt faller under huvudregeln, som en enig HD tycks ha ansett var fallet här.s. 379
12.Den iakttagelse som gjordes avseende obehörig vinst-motiveringar vid compensatio lucri cum damno har relevans även i detta sammanhang. Att obehörig vinst-motiveringar kan användas för att rättspolitiskt staga upp olika regler betyder inte att det alltid finns något behov av sådana motiveringar. Obehörig vinst-motiveringar kan anföras som stöd för alltifrån ränteregler till föräldrabalkens 9 kap 7 § men det innebär inte att det generellt finns någon anledning att dra fram sådana motiveringar när omständigheterna faller klart under en viss regel och förhållandena i övrigt inte anses fordra särskilt rättspolitiskt stöd.s. 379
13.Vidare kan det noteras att HD faktiskt anför ett slags obehörig vinst-anknytande argument i Novemberdomen. Domstolen skriver att avgörande är att betalningen skett utan rättsgrund (och att den inte utgör en disposition). Just formuleringen ”utan rättsgrund” har en tydlig koppling till en särskilt uppmärksammad obehörig vinst-regel, nämligen den i BGB:s 812 § — den regel som stått i centrum för mycket av obehörig vinst-diskussionen i svensk rätt, särskilt hos Jan Hellner.s. 380
14.Novemberavgörandet klargör förhållandet mellan 32 § avtalslagen (1915:218) och condictio indebiti och utgör ett belysande exempel på att en rätt till återkrav vid condictio indebiti är huvudregeln. Det har inte någon direkt betydelse för en bedömning av obehörig vinstmotiveringarnas status i civilrätten i allmänhet eller vid condictio indebiti i synnerhet. Indirekt kan emellertid även detta avgörande innehålla vissa nycklar till att förstå hur obehörig vinst-motiveringar kan användas. Formuleringen ”utan rättsgrund” indikerar därvid den täta koppling som finns mellan condictio indebiti och obehörig vinst och antyder vilka rättspolitiska argument som kan få betydelse i avvägningar.s. 380