Stycket

2.Det finns ett par fall som rör närliggande frågor som de nu nämnda. I det danska fallet U 1988.449 H hade garantigivaren infriat en anfordringsgaranti. Garantin i fallet var ”felvänd”, så att den gav köparen garanti för leveransen och inte som är vanligast säljaren säkerhet för betalningen. Påkallandet förefaller ha varit materiellt obefogat sett utifrån det köp som föranledde utfärdandet av garantin, men villkoren som angavs för utbetalning var i och för sig uppfyllda. Säljaren invände mot garantigivarens krav, som riktades med stöd av garantins motfordring, att eftersom det skulle vara praktiskt omöjligt för säljaren att regressvis få tillbaka beloppet från köparen, så var rätten för garantigivaren att få betalt med stöd av motfordringen utesluten. Varken Sø- og Handelsretten eller Højesteret ansåg att säljaren kunde vägra betalning och de fann inte heller att skyldigheten att fullgöra motförbindelsen kunde jämkas med stöd av 36 § aftaleloven. I fallet berörs alltså inte själva garantin och avgörandet faller därför något utanför ämnet för artikeln. Ännu ett stycke längre bort ligger NJA 2002 s. 412 som rörde bedömningen av vissa mekanismer vid betalning med remburs. I fallet användes ICC:s standardavtal för remburser UCP. Fallet är ett tydligt exempel på användningen av anationella rättskällor och ger därmed en viss fingervisning om hur reglerna i DCFR skulle kunna komma att användas om parterna aktivt hänvisade till dem, utan att de utgjorde gällande rätt.s. 1038