1.EG-domstolens dom den 12 februari 2009 i saken Seagon v. Deko Marty (mål C-339/07) handlar om räckvidden av domsrättsregeln i artikel 3(1) i EG:s insolvensförordning nr 1346/2000. Dagen innan en i Tyskland hemmahörande gäldenär ansökte om att bli underkastad ett tyskt insolvensförfarande överförde han en summa pengar till ett belgiskt företag. Den i Tyskland tillsatte förvaltaren väckte inför tysk domstol återvinningstalan mot det belgiska företaget. Den till EGdomstolen så småningom hänskjutna frågan avsåg den tyska domstolens behörighet att pröva denna talan, som ju riktades mot en i ett annat medlemsland hemmahörande återvinningssvarande. Trots sin vidsträckta rubrik ”Internationell behörighet” talar insolvensförordningens artikel 3 vid bokstavlig tolkning endast om behörigheten att inleda ett insolvensförfarande och den kan synas inte beröra andra insolvensrättsliga processer såsom t.ex. tvister avseende återvinning, trots att också dylika tvister omfattas av det insolvensrättsliga undantaget i Bryssel I-förordningens artikel 1(2)(b). Med hänsyn till bl.a. gemenskapslagstiftarens förmodade avsikt och den ändamålsenliga effektiviteten av insolvensförordningen kom EG-domstolen likväl fram till att förordningens artikel 3(1), som stadgar att domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns har behörighet att inleda ett insolvensförfarande, också ger inledandestaten domsrätt att pröva återvinningstalan och annan talan som direkt kan härledas från insolvensförfarandet och står i nära samband med detta. — För svenskt vidkommande innebär EG-domstolens extensiva tolkning av artikel 3(1) en viktig nyhet, eftersom återvinningstvister i Sverige, till skillnad från en del andra länder, inte prövas inom ramen för själva insolvensförfarandet utan i separata processer där domsrätten traditionellt bestämts genom analogisk tillämpning av reglerna i 10 kap. rättegångsbalken (jfr RH 2008:9, kommenterad i SvJT 2010 s. 75–76). För Sveriges del är det därför av stor betydelse huruvida EG-domstolens dom betyder att den enligt insolvensförordningens artikel 3(1) behöriga domstolens behörighet i återvinningstvister är exklusiv, så att 10 kap. RB inte längre får användas. I själva domslutet finner man inget svar på denna fråga men vissa uttalanden i motiveringen, särskilt domens punkter 23 och 24, tyder på dylik exklusivitet. Domen, vars domslut endast talar om insolvensförordningens artikel 3(1), kan knappast anses vägledande i fråga om territoriellt begränsade insolvensförfaranden enligt artikel 3(2), där inledandestatens domsrätt grundas på ett driftställe inom landet. Domens prejudikatverkan omfattar å andra sidan inte bara återvinningstvister utan även andra tvister vilka är direkt hänförliga till insolvensförfarandet och har nära samband därmed. Hit hör förmodligen bl.a. tvister avseende konkursförvaltarens insolvensrättsligt reglerade betalningskrav riktade mot de facto ledningen av det insolventa bolaget (jfr EG-domstolens dom i saken Gourdain v. Nadler, mål 133/78) och tvister avseende omfattningen av konkursförvaltarens behörighet och konkursgäldenärens rådighetsförlust (se avsnitt 11 ovan om EG-domstolens dom i saken SCT v. Alpenblume, mål C-111/08). Det är mera tveksamt hur det förhåller sig med vissa andra tvister, exempelvis tvister mellan två avtalsparter om en medkontrahents rätt att med anledning av insolvensförfarandet med omedelbar verkan häva avtal som han före förfarandets inledande ingått med gäldenären.s. 924
2.Den nyssnämnda Seagon-domen aktualiserades i det i avsnitt 10 ovan beskrivna beslutet NJA 2010 s. 734. Med hänsyn till att HD fann svensk återvinningsjurisdiktion föreligga på grund av rättegångsbalkens 10 kap. 3 § ansågs det sakna betydelse huruvida EG:s insolvensförordning var tillämplig på tvisten. HD påpekade med hänvisning till Seagon-domen att förordningens tillämplighet inte skulle leda till någon annan utgång.s. 925
3.I EG-domstolens i avsnitt 10 och 11 ovan redan omnämnda dom den 10 september 2009 i saken German Graphics v. van der Schee (mål C292/08) tolkades insolvensförordningens artikel 25, som handlar om erkännande och verkställighet av andra beslut än beslut om insolvensförfarandets inledande. I enlighet med artikelns första punkt skall beslut av insolvensrättslig natur, dvs. beslut om insolvensförfarandets genomförande och slutförande, ackord samt sådana beslut som är direkt hänförliga till insolvensförfarandet och har nära samband därmed (t.ex. beslut om återvinning), med viss modifikation verkställas enligt Bryssel I-förordningen. Att sistnämnda förordning på grund av det insolvensrättsliga undantaget i sin artikel 1(2)(b) inte är direkt tillämplig på dylika beslut är klart. Andra punkten i insolvensförordningens artikel 25 avser däremot ”andra beslut än de som avses i punkt 1” och stadgar att dessa skall erkännas och verkställas i enlighet med Bryssel I-förordningen ”i den mån den är tillämplig”. Sistnämnda formulering betyder enligt EG-domstolen att Bryssel I-förordningens tillämpning på dessa beslut förutsätter att man har säkerställt att de inte av någon anledning faller utanför Bryssel I-förordningens tilllämpningsområde. — EG-domstolens tolkning av formuleringen ”i den mån den är tillämplig” betyder att det i samband med ett insolvensförfarande kan aktualiseras beslut vilka inte omfattas av vare sig insolvensförordningens artikel 25(1) eller av dess artikel 25(2), exempelvis beslut vilka inte håller sig inom privaträttens område (se Bryssel I-förordningens art. 1(1)) eller är av sådan familjerättslig beskaffenhet som åsyftas i Bryssel I-förordningens art. 1(2)(a). Dylika i en medlemsstat meddelade avgöranden kommer inte att erkännas eller verkställas i de andra medlemsstaterna i enlighet med insolvensförordningen eller Bryssel I-förordningen, men de kan ändå tänkas gälla där på grund av andra (t.ex. nationella) regler.s. 925
4.I NJA 2009 s. 383 rörde det sig om svensk domstols behörighet enligt EG:s insolvensförordnings artikel 3(1) att pröva statens (Skatteverkets) ansökan om att en fysisk person skulle försättas i konkurs, varvid det rådde delade meningar om huruvida denna gäldenär, som inte var näringsidkare, vid tiden för konkursansökan haft sina huvudsakliga intressen i Sverige eller i Spanien. Artikel 3(1) innehåller en presumtionsregel enligt vilken juridiska personer om ej annat visas anses ha sina huvudsakliga intressen där de har sitt säte, men någon liknande presumtion finns inte för fysiska personer. Skatteverket åberopade bl.a. att gäldenären sedan 1988 och alltjämt vid tiden för konkursansökan varit folkbokförd i Stockholm, medan gäldenären gjorde gällande att han redan före konkursansökan flyttat till Spanien men av förbiseende anmälde flyttningen först senare. Han har som skriftlig bevisning åberopat ett hyreskontrakt avseende en lägenhet i Spanien, ett köpebevis om försäljning av lägenheten i Stockholm, el- och tandläkarräkningar samt en skrivelse från ett spanskt bolag som han arbetat för. HD:s utgångspunkt var att det ankommer på sökanden att styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörighet, men den fastställde underinstansernas beslut enligt vilka svensk konkursdomsrätt förelåg i detta fall. Vid insolvensförordningens tolkning fick begreppet ”platsen där de huvudsakliga intressena finns” ges en enhetlig tolkning oberoende av nationell lagstiftning, varvid man fick beakta uttalandet i förordningens ingress 13 om att denna plats bör motsvara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och som därför är fastställbar för tredje man. HD hänvisade också till punkt 75 i den förklarande rapporten avseende EG:s aldrig ratificerade insolvenskonvention, vars text övertagits av insolvensförordningen. Enligt rapporten skall centrum för de huvudsakliga intressena när det gäller icke-yrkesverksamma ”i princip” vara den plats där de har sitt fasta hemvist. Enligt HD framstår det som följdriktigt att utgå från folkbokföringen, men även andra omständigheter måste kunna beaktas vid bedömningen. Platsen för de huvudsakliga intressena för en fysisk person, som inte är näringsidkare, bör därför vara folkbokföringsorten om annat inte visas. HD medgav att utredningen gav visst stöd för gäldenärens invändningar, men kom fram till att det inte kunde anses visat att han vid tidpunkten för konkursansökan hade sina huvudsakliga intressen i Spanien. — HD:s utgångspunkt, enligt vilken det ankommer på sökanden att styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörighet, betyder mot bakgrund av den av HD formulerade presumtionen bara att sökanden skall visa att gäldenären är folkbokförd i Sverige, varefter bevisbördan övergår till den sistnämnde. Att domstolen i det aktuella fallet inte ansåg motbevisningen övertygande är svårt att kommentera på grundval av de knapphändiga uppgifterna i referatet. Intressantare är huruvida HD:s presumtionsregel hade godtagits av EG-domstolen om HD valt att underställa den EG-domstolens prövning. Det är någorlunda klart att en domarskapt stel regel, enligt vilken folkbokföringen här i riket alltid skulle räcka för svensk konkursdomsrätt, vore oförenlig med artikel 3(1), dvs. någon analogisk tillämpning av 10 kap. 1 § 2 st. rättegångsbalken kan det inte bli fråga om i dessa fall. En mera flexibel presumtion skulle emellertid förmodligen anses acceptabel av EG-domstolen, jfr dess dom i saken Kommissionen v. Spanien (mål C-70/03). HD:s avgörande kommenteras också av NilsBertil Morgell, JT 2010–11 s. 437–438.s. 926
5.Den 21 januari 2010 meddelade EU-domstolen sin dom i saken MG Probud (mål C-444/07), avseende ett i Polen inlett huvudinsolvensförfarande rörande ett polskt bolag. Två dagar efter det polska inledandebeslutet belade en tysk domstol bolagets i Tyskland belägna tillgångar med kvarstad, vilket stred mot polsk insolvensrätt. EUdomstolen kom med hänvisning till insolvensförordningens artiklar 16(1), 17(1) och 25 fram till att ett beslut om att inleda ett huvudinsolvensförfarande, meddelat i ett medlemsland, utan ytterligare formaliteter och med samma verkningar som i inledandestaten skall erkännas i alla andra medlemsländer. Den tyska domstolen hade således inte rätt att besluta om tyska exekutiva åtgärder när dessa var förbjudna enligt polsk insolvensrätt. Saken skulle ha kommit i ett annat läge om man i Tyskland, där det polska bolaget hade ett driftställe, hade inlett ett tyskt sekundärförfarande enligt förordningens artikel 3(2), men så hade inte skett. — Domstolens ställningstagande var väntat och med hänsyn till de ovannämnda förordningsartiklarna i det närmaste självklart. Bortsett från sällsynta undantagsfall (exempelvis fall vilka åsyftas i ordre public-förbehållet i artikel 26) kan ett i en medlemsstat inlett huvudinsolvensförfarande förvägras erkännande, såvitt gäller egendom i annan medlemsstat, endast genom att där inleda ett sekundärförfarande. Principen om ömsesidigt förtroende hindrar dessutom en omprövning av inledandestatens konkursjurisdiktion.s. 927
6.Av visst intresse i insolvenssammanhang är RH 2009:72, där en spansk konkursförvaltning ansökte om verkställighet av ett spanskt kvarstadsbeslut. I enlighet med sista stycket i insolvensförordningens artikel 25(1) konstaterade hovrätten att ett dylikt beslut i princip skall verkställas i enlighet med reglerna i Bryssel I-förordningen. — Se närmare om detta avgörande i avsnitt 11 ovan.s. 928