1.I saken Draka v. Omnipol (mål C-167/08), avgjord den 23 april 2009, fick EG-domstolen ta ställning till huruvida Bryssel I-förordningens artikel 43(1), som stadgar att båda parter får söka ändring av beslutet i anledning av ansökan om verkställighetsförklaring, tillåter att samma rätt av nationell lag också tillerkänns en sådan fordringsägare som inte formellt uppträtt som part i verkställighetsförfarandet. EGdomstolen påpekade, med hänvisning till sin praxis rörande 1968 års Brysselkonvention (t.ex. Deutsche Genossenschaftsbank v. Brasserie du Pêcheur, mål C-148/84), att verkställighetsförfarandet enligt förordningen utgör ett självständigt och komplett system, fristående från nationella rättsordningar även när det gäller rättsmedel. Därmed utesluts talerätt, grundad på nationell rätt, för berörda tredje män. — Domen bekräftar att EG-domstolens står fast vid sin tidigare praxis på denna punkt trots att ordalydelsen i Bryssel I-förordningens artikel 43(1) skiljer sig från Brysselkonventionens motsvarande regler (artiklarna 36 och 40).s. 915
2.Omständigheterna i saken Apostolides v. Orams (mål C-420/07), som avgjordes den 28 april 2009, var mycket speciella. Det rörde sig om verkställighet i Storbritannien av cypriotiska domar, varigenom i Storbritannien hemmahörande personer ålades olika förpliktelser avseende en fastighet belägen i norra Cypern. Till saken hör att norra Cypern behärskas av Turkiska republiken Nordcypern, vilken endast erkänts av Turkiet. I samband med Cyperns inträde i EU har tillämpningen av EG-rätten därför genom ett särskilt protokoll uppskjutits tills vidare i de områden i Republiken Cypern där dennas regering inte utövar den faktiska kontrollen. De brittiska makarna Orams köpte en i norra Cypern belägen fastighet av en person som förvärvat den från de nordcypriotiska myndigheterna vilka i sin tur synes ha konfiskerat den efter att dess grekcypriotiska ägare (Apostolides) tvingats fly till öns södra del. Apostolides stämde Orams vid cypriotisk domstol med olika yrkanden rörande fastigheten. Dessa yrkanden bifölls genom tredskodom. Efter att högre cypriotiska domstolar avslog Orams ansökan om återvinning av tredskodomen ansökte Apostolides om domens verkställighet i Storbritannien i enlighet med Bryssel Iförordningens regler. På engelsk domstols begäran fick EG-domstolen i detta sammanhang besvara en rad frågor. EG-domstolen slog till att börja med fast att ovannämnda protokoll inte hindrar tillämpning av Bryssel I-förordningen på en dom som meddelats av en cypriotisk domstol även när domen avser en fastighet belägen i norra Cypern. Den aktuella tvisten omfattas enligt EG-domstolen av förordningen genom att höra till ”privaträttens område” enligt artikel 1(1). Förordningens artikel 35(1), som föreskriver att en dom inte skall erkännas om den strider mot regeln om exklusivt fastighetsforum i artikel 22(1), ger enligt EG-domstolen inte rätt att vägra att erkänna eller verkställa en dom avseende i domens ursprungsland belägen fastighet trots att fastigheten är belägen i ett område över vilket domens ursprungsland inte utövar den faktiska kontrollen. Kravet i artikel 38(1) att domen skall vara verkställbar i ursprungslandet får enligt EGdomstolen anses uppfyllt, trots att domarna inte kan bli verkställda i norra Cypern, eftersom förordningen endast åsyftar verkställighetsförklaring och inte verkställighet i egentlig mening. Möjlighet enligt artikel 34(2) att vägra att verkställa en tredskodom på grund av att svaranden inte delgivits i tillräcklig tid och på lämpligt sätt föreligger enligt EG-domstolen inte när svaranden kunnat överklaga tredskodomen. — De av Cyperns faktiska delning föranledda juridiska komplikationerna är ganska känsliga ur EU:s synvinkel. Med hänsyn till syftet bakom regeln om exklusivt fastighetsforum är det inte självklart att behandla i norra Cypern belägna fastigheter som belägna inom Republiken Cypern (i domens punkt 51 betraktas det som utrett att ”fastigheten är belägen inom Republiken Cyperns territorium”). I tvister mellan enskilda bör den effektiva kontrollen normalt tillmätas större vikt än diplomatiska och folkrättsliga ställningstaganden. Också med hänsyn till det ovannämnda protokollet förefaller det mera naturligt att behandla dylik fastighet som belägen utanför EU. Detta skulle dock inte ha påverkat utgången eftersom artikel 22(1) i ett sådant fall överhuvudtaget inte vore tillämplig och följaktligen inte heller skulle hindra verkställighet av den cypriotiska domen enligt artikel 35(1).s. 916
3.EG-domstolens dom den 2 juli 2009 i saken SCT v. Alpenblume (mål C-111/08) handlar om konsekvenserna av en under 2004 meddelad österrikisk dom, varigenom den österrikiska domstolen på talan av säljaren ogiltigförklarade en försäljning av andelar i ett österrikiskt bolag. Säljaren av andelarna var ett svenskt konkursbo, representerat av konkursförvaltaren. Ogiltigförklaringen berodde på att den svenske konkursförvaltaren av den österrikiska domstolen ansågs ha saknat behörighet att förfoga över tillgångar i Österrike. Detta ställningstagande stred inte mot EG:s insolvensförordning, då den svenska konkursen hade inletts redan 1993, dvs. före förordningens ikraftträdande (se förordningens artikel 43). Efter den österrikiska domen väckte köparen vid svensk domstol talan mot säljaren om bättre rätt till de österrikiska bolagsandelarna samt ett vitesföreläggande för säljaren att vidta sådana åtgärder som krävdes för att köparen i Österrike skulle kunna registreras som rättmätig ägare till dessa. Säljaren invände att det förelåg hinder för svensk domstol att pröva dessa yrkanden. Av EG-domstolens dom framgår inte helt klart om det påstådda hindret hade att göra med bristande svensk domsrätt eller med erkännande i Sverige av den österrikiska domen. Detta är dock mindre viktigt, eftersom det i båda dessa avseenden var avgörande om tvistefrågan föll inom ramen för Bryssel I-förordningens tillämpningsområde. Detta berodde i sin tur på tolkningen av den sistnämnda förordningens artikel 1(2)(b), som ur förordningens tillämpningsområde undantar ”konkurs, ackord och liknande förfaranden”. Det var denna tolkningsfråga som HD bad EG-domstolen att besvara. EGdomstolens dom präglas av viss inkonsekvens: medan HD:s fråga och EG-domstolens domslut begränsar sig till spörsmålet om huruvida Bryssel I-förordningens artikel 1(2)(b) omfattar den österrikiska domen, synes det mesta av EG-domstolens resonemang handla om huruvida bestämmelsen omfattar talan vid den svenska domstolen. Med hänvisning till sin tidigare praxis rörande det likalydande undantaget i artikel 1 i 1968 års Brysselkonvention (se Gourdain v. Nadler, mål 133/78) uttalade EG-domstolen i domens punkt 21 att en talan som är direkt hänförlig till konkursen och har nära samband med ett förfarande för likvidation av tillgångar eller med ett ackordsförfarande inte omfattas av Brysselreglerna. Ett sådant samband mellan talan och insolvensförfarandet föreföll enligt domens punkter 26–31 vara ”särskilt starkt” i det aktuella målet, eftersom det handlade om gäldenärens rådighetsförlust och konkursförvaltarens behörighet. Den i Sverige förda talan (och den österrikiska domen) omfattades därmed inte av Bryssel I-förordningen. — Något tveksam kan man ställa sig till lämpligheten av domens indirekta konsekvenser för domsrätten i vissa insolvensanknutna följdprocesser när själva insolvensförfarandet omfattas av EG:s insolvensförordnings artikel 3(1). I enlighet med det som i avsnitt 16 nedan sägs om EG-domstolens dom i saken Seagon v. Deko Marty (mål C-339/07) kan SCT-avgörandet tänkas medföra att domstolarna i inledandestaten får exklusiv behörighet att avgöra alla avtalstvister där utgången är beroende av konkursförvaltares behörighet respektive konkursgäldenärs rådighetsförlust.s. 917
4.Tolkningen av Bryssel I-förordningens insolvensrättliga undantag i artikel 1(2)(b) aktualiserades också i målet German Graphics v. van der Schee (mål C-292/08), avgjort den 10 september 2009. Efter att ett tyskt företag sålt vissa maskiner till ett nederländskt företag och maskinerna överförts till Nederländerna försattes köparen i en nederländsk konkurs, varpå säljaren vid en tysk domstol utverkade en dom grundad på avtalets återtagandeförbehåll. I samband med verkställigheten i Nederländerna av den tyska domen uppstod frågan huruvida en på ett återtagandeförbehåll grundad talan, väckt av säljaren mot köparen, omfattas av Bryssel I-förordningen när köparen befinner sig i konkurs. Att Nederländernas högsta domstol valde att hänskjuta frågan till EG-domstolen synes ha föranletts av misstanken att en sådan talan kunde vara så nära knuten till konkursen att den kunde tänkas falla inom det ovannämnda insolvensrättsliga undantaget. Den hänskjutande domstolen nämnde i sina frågor insolvensförordningens artikel 7(1), enligt vilken en säljares återtaganderätt inte påverkas av att ett insolvensförfarande inleds beträffande köparen om varan finns i en annan medlemsstat än inledningsstaten, och artikel 4(2)(b), enligt vilken lagen i inledningsstaten bestämmer bl.a. vilka tillgångar som ingår i konkursboet. Enligt EG-domstolen utgör talan avseende återtagandeförbehåll emellertid en självständig talan, som inte grundar sig på reglerna för insolvensförfaranden och som inte förutsätter vare sig att ett insolvensförfarande inleds eller att en konkursförvaltare utses. Att talan riktas mot en konkursförvaltare räcker inte för att den skall anses direkt hänförlig till konkursen och ha ett nära samband därmed. Insolvensförordningens artiklar 7(1) och 4(2)(b) har enligt EG-domstolen sina specifika syften vilka inte påverkar tillämpningsområdet för Bryssel I-förordningen, vars insolvensrättsliga undantag följaktligen enligt domslutet inte åsyftar en talan som säljaren har väckt i kraft av en klausul om återtagandeförbehåll mot en köpare som befinner sig i konkurs, när den aktuella egendomen vid tiden för insolvensförfarandets inledande befann sig i inledandestaten. — Den sistnämnda begränsningen av domslutets räckvidd torde man kunna bortse ifrån. Den synes ha samband med EG-domstolens konstaterande, närmast i förbigående, i domens punkt 36 att insolvensförordningens artikel 7(1) inte var tillämplig i målet vid den nationella domstolen, eftersom artikeln endast talar om egendom som vid insolvensförfarandets inledande inte befann sig i inledningsstaten. Det finns dock ingen anledning att tro att EG-domstolen skulle ha kommit till en annan slutsats om talan avsett egendom som alltjämt varit kvar i Tyskland. Regeln i artikel 7(1) skulle i så fall ha medfört att återtaganderätten överhuvudtaget inte skulle ha påverkats av den nederländska konkursen, vilket ju ytterligare skulle ha försvagat talans samband därmed.s. 918
5.I NJA 2009 s. 632 beslutade HD att verkställighetssökandens motpart inte är skyldig att ersätta sökanden för dennes kostnader uppkomna under det första skedet av ett exekvaturförfarande enligt Bryssel I-förordningen, dvs. under det skede då motparten enligt förordningens artikel 41 inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan. Enligt HD kan dylik kostnadsersättning komma i fråga såvitt gäller exekvaturförfarandets andra skede, när part begärt ändring enligt förordningens artikel 43, eftersom det då får anses ha uppkommit ett egentligt partsförhållande. — Avgörandet överensstämmer med tidigare praxis, se NJA 2001 s. 738, NJA 2003 C 21 och NJA 2006 s. 652.s. 919
6.I RH 2009:72 rörde det sig om verkställighet i Sverige av ett spanskt kvarstadsbeslut. Svea hovrätt hade förklarat beslutet verkställbart enligt Bryssel I-förordningen men gjort verkställigheten beroende av att sökanden ställer säkerhet till ett värde motsvarande 141 041 185 EUR. Detta gav upphov till frågan om vem som skulle pröva den ställda säkerheten. Efter att ha konstaterat att frågan inte besvaras i Bryssel Iförordningen bestämde sig hovrätten att pröva den enligt svensk rätt. I 7 § 2 st. lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden stadgas att verkställighet som rör en säkerhetsåtgärd skall ske i enlighet med utsökningsbalkens bestämmelser. Utsökningsbalkens 2 kap. 25 § första st. föreskriver i sin tur att säkerheten, om den inte godkänns av den till vars förmån den ställs, skall prövas av Kronofogdemyndigheten. Med anledning därav kom hovrätten fram till att den aktuella säkerheten måste prövas av Kronofogdemyndigheten som första instans.s. 919
7.EU-domstolens dom den 4 maj 2010 i saken TNT v. AXA (mål C533/08) handlar om verkställighet i Nederländerna av ett tyskt avgörande, men är av vidare intresse, eftersom den rör förhållandet mellan Bryssel I-förordningen och medlemsstaternas konventionsåtaganden. Den aktuella tvisten omfattades av tillämpningsområdet för såväl Bryssel I-förordningen som CMR-konventionen om fraktavtal vid internationell godsbefordran på väg. Sistnämnda konventionens artikel 31 innehåller egna domsrättsregler och regler om litispendens och verkställighet av domar, vilka inte är identiska med motsvarande regler i Bryssel I-förordningen. Förordningens artikel 71 föreskriver att förordningen inte skall inverka på konventioner som medlemsstaterna har tillträtt och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar. Domstolen påpekade dock att man vid tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse inte bara skall se till dess ordalydelse utan också beakta sammanhanget och de mål som eftersträvas. Tillämpningen av specialkonventionerna får enligt domstolen inte medföra ett åsidosättande av de principer som ligger bakom det civilrättsliga samarbetet inom unionen. Artikel 71 skall därför enligt domstolen tolkas så att specialkonventionerna kan tillämpas endast under förutsättning att de leder till en hög grad av förutsebarhet, underlättar god rättskipning, minimerar risken för samtidiga förfaranden och garanterar att målen om fri rörlighet för domar på privaträttens område och om ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna inom unionen uppnås på villkor som är minst lika fördelaktiga som de villkor som följer av Bryssel I-förordningen. — Domen begränsar avsevärt specialkonventionernas tillämpning, i vart fall i jämförelse med den till synes solklara ordalydelsen av Bryssel I-förordningens artikel 71(1). Uppfyllelsen av de av EU-domstolen uppställda förutsättningarna är inte alltid lätt att kontrollera och man kan fråga sig om de inte motverkar några av de egna målen, såsom ”hög grad av förutsebarhet”. EUdomstolen fick i domen ta ställning också på en annan punkt, vars betydelse inte är begränsad till den internationella privat- och processrätten. Frågan var huruvida domstolen är behörig att tolka CMRkonventionen, som ju inte är en del av unionsrätten och inte är bindande för unionen som sådan. Svaret blev, som man kunde förvänta sig, nekande.s. 919
8.I NJA 2010 s. 719 fastslog HD föga överraskande att en rumänsk dom, meddelad innan Rumänien blev EU-medlem, inte var verkställbar i Sverige med stöd av Bryssel I-förordningen.s. 920
9.Se också i avsnitt 10 ovan om EU-domstolens dom den 20 maj 2010 i saken CPP v. Bilas (mål C-111/09).s. 920